Arbetat 7 på min arbetsplats ( fast) mina kollegor är underbara. Nu är det 2 kollegor på en annan avd som ska sluta. Så fort nån slutar får jag typ panik och jättemycket ångest, kanske för att jag själv aldrig vågar ta steget ( men trivs ändå) vet inte vad jag ska göra :(
Arbetat 7 på min arbetsplats ( fast) mina kollegor är underbara. Nu är det 2 kollegor på en annan avd som ska sluta. Så fort nån slutar får jag typ panik och jättemycket ångest, kanske för att jag själv aldrig vågar ta steget ( men trivs ändå) vet inte vad jag ska göra :(
Ja, vill inte ha ångest så fort nån slutar
Ja, vill inte ha ångest så fort nån slutar
Om du trivs och är nöjd på ditt jobb så varför får du ångest över att du inte byter jobb? Det är väl jättebra att trivas på sitt jobb!? Uppenbarligen så trivdes inte dina kollegor så de slutade, inte svårare än så.
har du någon form av separationsångest eller menar du att du blir avundsjuk och också skulle vilja lämna?
har du någon form av separationsångest eller menar du att du blir avundsjuk och också skulle vilja lämna?
Hallå - går det att puffa liv i den här tråden?
jag känner nämligen samma, alltid ångest när nån ska sluta på jobbet eller flytta från vårt område. Försöker analysera vad detta beror på. Jag kan även få ångest vid tanken av att nån ska sluta, typ yngre förmågor som ska klättra vidare nån annanstans, alltså före det redan inträffat..
jag har också jobbat på mitt jobb ungefär 8 år och trivs bra, det är givande och kul och jag kan känna jag bidrar. Ändå känns det jobbigt när andra slutar. Min känsla är då att jag saknar ambitioner (eller att andra ser mig så), att andra har ett driv som tar dem vidare mot något. Sen kanske jag inte vill ha deras jobb alls eller flytta till förorten eller vad det nu handlar om, så det är dubbelt. Funderar ibland på om det bara handlar om retoriken, för jag inspireras verkligen också av människor som verkligen älskar sina jobb och har haft samma tjänst i 25 år. viss oro är förstås befogad, eftersom det ofta står att man ska byta jobb åtminstone var femte år osv för att inte bli obsolet. Men jag vill ju egentligen inte. Vad och hur tänker ni andra? Är det ett fenomen, är det bara att acceptera eller kan man träna bort det med typ meditation och inre balans?