Orkar inte mer, utbränd? Låångt inlägg
Jag är mamma till 4 barn(7år,6år,2år och 10mån) de mest fantastiska i mina ögon sett.(ja självklart är det inte alltid en dans på rosor ;) )
Men de senaste 10månaderna har varit så tuff med motgång efter motgång. Började redan på förlossningen där det gick på tok för fort då från att ligga högt, 7cm öppen och kanter kvar till att vara förlöst 5 minuter senare.. enorm smärta där jag använde lustgas(som dessutom bm stängde av!!) Men det är det minsta bekymret... redan där då jag stod i duschen lycklig över att vårt barn äntligen var här så knackade barnmorskan på och sa att dom tar vår son till läkaren(jag får lite panik å stressade ut när man inte visste vad det handlade om.) Tydligen tyckte barnmorskan att han hade ett säreget utseende (fan vad jag hatar det där ordet numera..) tydligen tyckte hon att han hade threacher collins syndrom.. detta var starten som gjorde att vi känner oss snuvade på babylyckan.. massa koller och tider hot och dit och en syndromutredning som drog ut på tiden.. när vi efter 6 månader äntligen får svaret, att dom inte hittar något syndrom på honom, (han har då fått utstå hemskt många blodprov, undersökningar, och många många sjukhus besök.) Han är världens goaste bebis dom vi älskar så otroligt mycket, men all denna oro tär verkligen på en, och alla strider man fått ta, allt från alla sjukhus/bvc besök till försäkringsbolag som vägrar försäkra honom trots att vi hade betald grav. Försäkring.
Hans pungkulor har inte kommit ner ännu så nu ska det göras koller vart dom ligger och kolla så dom är friska..
Vet inte hur mycket mer man orkar egentligen, jag oroar mig dygnet runt, utöver det är livet fullt med aktiviteter och ansvar då det är jag som måste styra upp allt i familjen, för att något ska fungera.
Jag vet egentligen inte vart jag riktigt vill komma med det här inlägget, ville nog mest bara skriva av mig.
Samtidigt får man dåligt samvete över att "klaga"
Men känner mig bara så dränerad på energi, känner inte igen mig själv längre och tanksrna kommer ibland på om man håller på vara utbränd men känns hemskt det med.. å än värre om man "offentligt " skulle klassas som utbränd pga allt, har alltid haft högra krav på mig själv och vad andra tycker o tänker om mig och ser det som ett misslyckande om andra skulle veta hur det känns/är..
Svårt att förklara