Längtar hem

Det är okej att må skit och vara vilsen även om det är man själv som drivit igenom skilsmässan.

Sitter lite i samma sits och vissa dagar jag har mest bara lust att ta på mig offerkoftan och stortjuta.
Det är jag som får flytta från huset där jag byggt upp vårt gemensamma liv - har varit gift med en egoistisk arbetsnarkoman så det är jag som fixat typ allt.
Jag ser min trygga framtid försvinna och jag kastas ut i ovissheten som livet som ensamstående ändå är. Både den fysiska och ekonomiska tryggheten rycks undan.
Exet har jobbat typ jämt så han kommer ändå knappt märka av att barnen är borta de veckor de är hos mig för han kan då bara fortsätta jobba som han gillar, men jag som är van att alltid ha barnen omkring mig!?!

Jag trodde även i min enfald att våra vänner skulle bry sig, men ingen har typ frågat någonting eller ens försökt muntra upp mig över huvud taget.
Det känns också skit med tanke på hur mycket vi var för sig och som par ställt upp för våra vänner när de varit i "nöd".

Jag försöker att inte gnälla för mycket och jag väljer att prata om exets förträffliga arbetsamma sida istället för att gnälla över alla hans tillkortakommanden som make och familjefar.
Borde alltså inte vara gnäll som skrämmer folk från att prata med en.
1, EN enda utomstående människa har faktiskt frågat/kommenterat och det var en man!
Mycket för att han själv blivit lämnad och mått dåligt över det så vet han väl hur det är.

Hoppas att det vänder när man väl kommit på plats och landat i sitt nya liv och att man så småningom kan lära känna nya människor.