• Anonym (Kansk­e 40-års­kris)
    Mon 6 May 2019 20:22
    367 visningar
    7 svar
    7
    367

    Livet, det jag har och ej...

    Hoppas inte att detta låter som klagomål, jag har det egentligen jättebra...men, kanske eftersom 40-strecket närmar mig, så summerar jag väl livet litegrann, och känner att jag ändå måste pysa ut lite sorg...skriv gärna om era tankar, tips och liknande erfarenheter...

    Jag trodde inte riktigt att livet skulle se ut såhär vid 40. Såg definitivt en man och kanske ett barn framför mig. Max två. Ett fint hem, har inga lyxiga preferenser men vill äga en Bostadsrätt eller möjligtvis ett litet hus.
    Men: Efter ett kraschat förhållande på ca 1år (efter många års singelskap trodde jag att jag äntligen funnit någon, men han förvandlades till en rätt osympatisk och problemfylld typ när vi väl flyttade ihop)...så sitter jag här, tillbaka i min minihyresrätt som jag liksom vuxit ur för längesedan. 
    Barn har aldrig varit livsnödvändigt för mig, men det vore väldigt fint. Jag och exet planerade att skaffa, men då det sprack så står jag här med mycket sämre förutsättningar som kvinna, 40 och singel...Jag hade iallafall velat välja, i den mån det går...(att åka till Danmark eller adoptera är inte aktuellt för mig)
    Nätdejting har jag testat, mycket...och visst kan det vara något, men det känns lite som att det kostar mer än vad det smakar...

    Jag ser tillbaka på hur många vänner, bekanta - men också pojkvänner (även om jag mest varit singel sedan 30) som passerat revy. I de flesta fall inser jag att det egentligen varit rimligt, men samtidigt vemodigt...
    Även om det är egoistiskt kan jag också känna att det är så svårt när vänner skaffar familj...såklart jätteroligt för dem, men vänskapen blir ju helt annan...
    Har alltid haft så himla mycket vänner, men då t.om. min bästa vän/barndomsvän typ aldrig kan ses pga familjeliv så känns det rätt tomt, och jag känner mig maktlös att förändra min situation...

    Har min pappa kvar i livet, men han har inte många år kvar. En bror med egen familj. Jättefina relationer med dem, men jag vill ha en egen familj, även om det bara är jag+man.

    Har ett alltför stressigt jobb på en problemfylld arbetsplats då jag sedan två år (!) täcker för en vakant tjänst som inte kunnat tillsättas. Jag stressar alltså igenom 200% så gott det går, väldigt slitigt, även om jag trivs med jobbet i sig.
    Detta gör att jag har lite ork och fritid=har gått upp lite för många trivselkilon - som jag iofs just nu jobbar på att få ner, men som ni förstår kämpar jag med energi, tid och lust att orka dejta, söka nytt jobb och kanske gå ngn kurs eller så för att träffa nytt folk...mm

    Ja ni förstår kanske... fler med dessa erfarenheter? Berätta gärna...behöver pepp och tips känner jag...Vill så gärna träffa en man jag kan lita på men situationen med mitt ex hjälpte inte direkt...Det är så svårt när en inte kan styra över saker fullt ut...jag kan ju inte trolla tillbaka relationer (om jag nu skulle vilja det) en underbar man, mm mm

    Slut på mina kvällsfunderingar...ta hand om er och era nära och kära och kommentera gärna <3

  • Svar på tråden Livet, det jag har och ej...
  • Anonym (Tjejk­ompise­n)
    Mon 6 May 2019 20:42
    #1

    Jag förstår dig även om min situation är annorlunda. Är kring 40 och hade hoppats på ett hyfsat välbetalt jobb (är högutbildad), fint förhållande och välartade barn men istället har jag ett icke-förhållande, jättelåg lön och har visserligen barn men med svåra npf med dåliga framtidsutsikter så kommer behöva ta hand om dem som småbarn tills de blir ca 20.

    Har flera bekanta i vår ålder som varken har barn eller partner så du är inte ensam.

  • Anonym (L)
    Mon 6 May 2019 20:57
    #2

    Hej, känner igen mig delvis. Precis fyllt 40, singel (ensam!) men har till skillnad från dig två barn. De veckor jag har barnen är det full rulle, härligt och tiden flyger iväg. Veckorna utan barnen är ensamma, familj och vänner upptagna med sitt. Om ett par år är mina barn tonåringar och kommer hålla på med sitt. Väldigt dålig ekonomi men det oroar jag mig inte så mkt, försöker njuta sv livet på andra sätt men tråkigt att jag aldrig kommer kunna ha en liten stuga på landet. Bor i en två (!) med barnen.

    Jag börjar fundera på hur jag ska få mitt liv meningsfullt även när jag inte har barnen. Det jag saknar mest är att vara älskad och att ha ngn att älska. Inget flyktigt utan ngn som finns där, ngn som jag kan skratta med...

  • Anonym (Kansk­e 40-års­kris) Trådstartaren
    Mon 6 May 2019 21:02
    #3
    Anonym (Tjejkompisen) skrev 2019-05-06 20:42:12 följande:

    Jag förstår dig även om min situation är annorlunda. Är kring 40 och hade hoppats på ett hyfsat välbetalt jobb (är högutbildad), fint förhållande och välartade barn men istället har jag ett icke-förhållande, jättelåg lön och har visserligen barn men med svåra npf med dåliga framtidsutsikter så kommer behöva ta hand om dem som småbarn tills de blir ca 20.

    Har flera bekanta i vår ålder som varken har barn eller partner så du är inte ensam.


    Jag förstår... livet alltså... tack för att du berättar...missförstå mig rätt men jag tänker att det är så himla viktigt att lyfta sånähär tankar mitt i all perfektionshysteri i dagens samhälle, för att förstå att det finns andra som upplever liknande situationer därute... önskar dig all lycka....
  • Anonym (Kansk­e 40-års­kris) Trådstartaren
    Mon 6 May 2019 21:05
    #4
    Anonym (L) skrev 2019-05-06 20:57:53 följande:

    Hej, känner igen mig delvis. Precis fyllt 40, singel (ensam!) men har till skillnad från dig två barn. De veckor jag har barnen är det full rulle, härligt och tiden flyger iväg. Veckorna utan barnen är ensamma, familj och vänner upptagna med sitt. Om ett par år är mina barn tonåringar och kommer hålla på med sitt. Väldigt dålig ekonomi men det oroar jag mig inte så mkt, försöker njuta sv livet på andra sätt men tråkigt att jag aldrig kommer kunna ha en liten stuga på landet. Bor i en två (!) med barnen.

    Jag börjar fundera på hur jag ska få mitt liv meningsfullt även när jag inte har barnen. Det jag saknar mest är att vara älskad och att ha ngn att älska. Inget flyktigt utan ngn som finns där, ngn som jag kan skratta med...


    ...förstår inte riktigt varför det aldrig vill sig fullt ut med någon... håller såå med dig i känslan av att känna sig älskad, och att ha någon att älska. Det blir så himla ytligt på nätet och så...att slippa känna ovisshet efter sysselsättning på storhelger som midsommar och nyår...att känna att det är svårt att få ihop den där födelsedagsfesten/kompisfredagskvällen eller vad det nu är, eftersom alla har så olika förutsättningar....
    Kram till dig...
  • Mon 6 May 2019 23:44
    #5

    Det finns väldigt många barn i världen som inget högre önskar sig än en kärleksfull mamma. Jag vill varmt rekommendera dig att adoptera. En riktig win-win-situation!

  • Anonym (L)
    Tue 7 May 2019 20:39
    #6
    Anonym (Kanske 40-årskris) skrev 2019-05-06 21:05:33 följande:

    ...förstår inte riktigt varför det aldrig vill sig fullt ut med någon... håller såå med dig i känslan av att känna sig älskad, och att ha någon att älska. Det blir så himla ytligt på nätet och så...att slippa känna ovisshet efter sysselsättning på storhelger som midsommar och nyår...att känna att det är svårt att få ihop den där födelsedagsfesten/kompisfredagskvällen eller vad det nu är, eftersom alla har så olika förutsättningar....

    Kram till dig...


    Alltså, dejtingvärlden numera har ju blivit helt sjukt! Ingen nöjer sig utan vill bara träffa fler och fler och fler. Svårt att få några djupa relationer. Kram till dig med och lycka till ????
  • Anonym (Kansk­e 40-års­kris) Trådstartaren
    Tue 7 May 2019 21:30
    #7
    Anonym (L) skrev 2019-05-07 20:39:48 följande:
    Alltså, dejtingvärlden numera har ju blivit helt sjukt! Ingen nöjer sig utan vill bara träffa fler och fler och fler. Svårt att få några djupa relationer. Kram till dig med och lycka till ????
    Eller hur? En annan trist erfarenhet jag fått är att några nätdejter jag träffat varit väldigt uppvaktande, drivande, fina och visat sig vara riktigt genuint intresserade. Men plötsligt blir det bara tyst...
    Visst, smällar man får ta när man ger sig in i leken (även om det räcker med smällar nu tycker jag) men man blir ju helt förvirrad. Jag har oftast paus från nätdejtande eftersom jag mest tycker att det förstör både inställning, självförtroende och tillit. 
Svar på tråden Livet, det jag har och ej...