Längtan efter en liten flicka

Coolt med fyra grabbar i så fall! Vi var fyra systrar. Lite magiskt. Pappa är väldigt stolt.

Har en bekant som har 6 döttrar. Man kan inte välja barn. Sen är det ingen större skillnad enligt mig. Flicka eller pojke det är samma kärlek oavsett.

Jo det är det säkert men längtan kommer ändå att finnas där.

Det vet jag väl att man inte kan. Men önskan och längtan kommer alltid att finnas.

Håller med, varför spelar det någon roll egentligen?

Längtan efter en dotter betyder på inget sätt att du inte är glad över de pojkar du har eller inte skulle bli överlycklig över en 4:e pojke. Att man känner en önskan efter ett barn som kommer växa upp och bli som en själv är inget konstigt, mamma-dotter-relation är annorlunda mot en mor-son-relation att känna en önskan att få uppleva båda är varken ovanligt eller förbjudet att känna. Ett litet sting av besvikelse att man inte kommer få det är heller inte ?fel? om det däremot är något som oroar dig på ett djupare plan, att du skulle känna mindre för en pojke eller så då tror jag att du ska prata med någon.

Annars sluta känna att det är så förbjudet, och säg till din svägerska och din bror att du faktiskt blir ledsen när de retas med dig, alla tror att de måste säga att det inte spelar någon roll, och att det är ?fel? att önska ett visst kön. Jag tror alla som legat där med en bebis på bröstet vet att det absolut SISTA man tänker på då är vilket kön hen har, det är oftast en besvikelse och något som känns jobbigt innan bebisen är här. Jag tror att du skulle må bättre om du tillät dig själv att känna vad du känner, du vill gärna ha en dotter, och det är en liten sorg att aldrig få det, det betyder inte att du skulle byta bort någon av dina 4 pojkar för något som helst i världen. Både den totala absoluta kärleken till sin lilla pojke och besvikelsen att aldrig få en dotter kan existerar och får finnas samtidigt i kroppen utan att man ska behöva må dåligt över det. <3

Jag tycker att JSV skriver allt så bra här ovanför. Säg till din svägerska att du blir ledsen av kommentarerna, och att du längtar efter en flicka. Det är ju inte förbjudet att känna så!

Sen kan jag själv som varande mamma till både pojkar och flickor säga att jag inte tycker att det är någon skillnad. Om det handlad om att klä i rosa och volanger så är det ju faktiskt egentligen bara vi själva som sätter gränserna där. En pojke kan också ha klänning om han skulle vilja det, och många små pojkar vill faktiskt det. Min son älskar typiskt tjejiga kläder och leksaker. Och det där med att relationen mellan mor och dotter skulle vara annorlunda en mor- och son-relation behöver verkligen inte stämma. Jag har inte en bra relation till min egen mamma, medan min bror och mamma har varit som ler och långhalm sen den dagen han föddes. Det har bara med personligheter att göra tror jag.

Min yngsta dotter är en riktig pojkflicka, och det var jag själv också som liten. Älskade att leka krig, klädde mig inte tjejigt osv. Så vad skulle skillnaden egentligen vara? Det är bara i tanken tror jag. Att man tror att en flicka kommer vilja sitta i mammas knä och gosa, ha volangklänning och baka muffins. Medan pojkarna härjar och är tuffa. Det är bara en myt!

Jag har flera kvinnor i släkten som bara har fått pojkar och som initialt varit besvikna över det, och erkänt att längtan efter en flicka finns kvar. TS har tre pojkar och vet nog utmärkt väl hur det är att ha pojkar; längtan efter en flicka finns där ändå. Min mans syster som bara har pojkar, brukar frossa i att köpa söta kläder till våra flickor (tar dem på shoppingtur), pyssla med deras hår, måla deras naglar och liknande som killar inte gillar. Så det är mitt råd om det blir en pojke till: erkänn din längtan inför omgivningen och få lite utlopp genom att mysa med dina brorsbarn. Hade själv en väldigt stark längtan efter döttrar och fick två. Med andra barnet tog jag reda på könet, för jag ville kunna bearbeta besvikelsen om det inte hade varit en flicka. Klart att förnuftet säger att könet inte spelar någon roll och att det viktigaste är att barnet lever och är friskt. Men om hjärtat ändå längtar så hjälper inte förnuftet. Inte heller säkert att längtan försvinner, det har den inte gjort för mina tre släktingar, men självklart älskar de sina söner ovillkorligt ändå.

Vill bara säga att iaf för min del så när jag tänker på annorlunda relation så tänkte jag inte så mycket på kläder, lekar eller så. Jag var (och är väl fortfarande egentligen haha) en riktig pojkflicka, och skulle förmodligen vara ganska tafatt om jag fick en liten flicka som ville ha volanger och fixa hår och naglar (inget bra på sådant) jag tänkte lite mer långsiktigt, att en liten flicka växer ju upp kanske också blir mamma och att man delar lite andra sådana saker som gör relationen annorlunda. Jag har också alltid stått otroligt nära min pappa.

Pga att jag varit en sådan pojkflicka önskade jag en pojke, inte av något annat skäl än att jag innerst inne är rädd att jag inte skulle vara en lika bra mamma till en liten flicka... en rädsla om säkert skulle släppa direkt hon var här

Än så länge har jag inte upplevt någon skillnad i hur det är att vara mamma till pojke eller flicka. Men min äldsta är bara sju förstås. Kan kanske ändras! Och du, du skulle vara en fantastisk flickmamma. Ta bort påtvingade flickkläder och könsstereotypa lekar så är ju barn exakt likadana inuti.

Min och min egen mammas relation har snarare blivit mycket sämre sen jag själv fick barn. Jag tänkte nog också att det skulle bli härligt när hon blev mormor och vi hade den kvinnliga erfarenheten att dela, graviditet osv. Men icke. Vi hade en bättre relation innan mina barn kom. När jag blev (planerat) gravid med min man (hade utbildning, hus och fast jobb) kunde min mamma inte glädjas alls för vår skull. Hon hade en helt annan syn det här med att bli förälder än mig och vi har verkligen glidit ifrån varandra sedan första barnet föddes. Hon säger bara att hon inte gillade småbarnsåren, tyckte graviditet och förlossning var jobbigt, att det var tufft att få andra barnet osv, därför tycker hon, citat: att ni behöver inte skaffa barn. Det finns så många barn i världen.

Jag älskar allt med barnen och även om det är tufft att vara gravid så går det ju det med. Jag märker också tydligt att min mamma mest är intresserad av att leva sitt eget liv. Hon köper gärna saker till barnen (aldrig något de önskar sig eller behöver) men är sällan här, hjälper aldrig till. Nej usch. Vår mor-dotter-relation är urusel verkligen. Hoppas att jag aldrig blir likadan mot mina barn.

Oj.. vad tråkigt att det blivit så. För mig blev det tvärtom efter jag fick barn kom jag och min mamma mycket mycket närmare varandra. Klart det är olika, det är väl det just det är det här med ett önskan om ett visst kön, man får inte en pojke eller en flicka, man får ett barn, innan har man idéer och tankar kring det sedan får man en individ och relationen med varje barn är unik oavsett kön.

Tack, det vet jag ju egentligen men det är en sådan rädsla jag har som jag vet inte kommer betyda nånting sen

Vissa ska alltid vara så förträffliga och liksom antingen hånfullt säga att vadå, det spelar iiiiingen roll (underförstått: den som önskar ett visst kön är dum i huvudet), alternativt påpeka hur politiskt korrekta de själva är och liksom anklaga den som önskar ett visst kön för att bara tänka på kläder med volanger mm.

Så tröttsamt!

Till TS vill jag säga: vi är många som förstår din önskan. Jag hade själv en stark önskan efter en dotter vid min första graviditet och även vid min andra. Det handlade inte om gulliga kläder utan om 1) två flickor skulle vara en annan konstellation än jag och min bror (som jag ej drar jämt med), 2) jag tyckte att det verkade svårt med pojkar. Tänk om man själv är vettig och så blir sonen värsta sexisten ändå?, mm saker.

Att vilja ha en dotter kan också vara att få chansen att stötta och ge henne råg i ryggen, det kan handla om en längtan att försöka göra saker bättre för henne än ens egen uppväxt. Att dela erfarenheter som är könsspecifika. Det blir så larvigt när folk menar att ?det är ingen skillnad på könen!? Det är väl bara att kolla runt sig.

När det gäller närhetsaspekten så tror jag dock ofta att flickor blir ?pappas flicka? och pojkar ?mammas pojke?. Flickornas pappa står väldigt högt i kurs för dem!

Tycker att JSV och Babymamma skrivit bra. Helt rätt att påpeka för de som retas att du TS faktiskt blir ledsen.

Det är sant! Det är ju samma kärlek! :) så det är ju helt onödigt att hoppas på ett speciellt kön, även fast jag mycket riktigt förstår ts, har två söner och också haft en inre längtan efter även en tjej, men jag vet inte om det blir fler barn. Men precis som den jag citerat skrivit så är kärleken densamma, så det får man nog nöja sig med. Och se till att få bra relation till sönerna. Jag tycker att jag har en nära relation till båda på olika sätt. Faktiskt en varm o fin relation, det glömmer jag nog ibland och en flicka skulle nog inte göra så stor skillnad bara i fantasin :) om det blir barnbarn sen kanske det kommer flickor ;)

Precis så tror jag också. Det här med att så många kvinnor verkar önska sig flickor, tror jag egentligen inte har att göra med att kunna klä dem i prinsesskläder eller så, även fast det är lätt att tro. Det är djupare än så. Jag har två tvillingpojkar, och har egentligen aldrig haft en preferens, hade svårt att bli med barn också så det viktigaste var ju att jag fick barn och reflekterade aldrig över vilket kön jag ville ha. Men nu när jag fått barnen och jag inte vill ha fler har det liksom slagit mig på sista tiden; även fast jag står jättenära mina pojkar så finns det väl vissa saker som vi aldrig kommer göra tillsammans som jag gör med min mamma och mina systrar. Vi kommer aldrig sitta och prata i timmar om problem och relationer, vi kommer inte titta på chickflicks tillsammans och gråta över kärlekshistorien, vi kommer inte ha shoppingdagar där vi kan gå och prova kläder i timmar, och det viktigaste: de kommer inte förstå min kvinnliga kropp och allt det en kvinna går igenom vad gäller mens, graviditet osv, jag kan lära dem att respektera det men de kommer aldrig att känna det. For the record ska jag väl säga att det finns väl män som också tycker om att gå och shoppa tex, men de män jag träffat på njuter inte alls på samma sätt så oddsen är ju inte lika stora. Det är sådana här saker som är lite trist att man förmodligen inte kommer kunna dela. Med pojkar tror jag att man får ett annat band, som har andra fördelar. En fördel tycker jag verkar vara att ett sådant förhållande är mer okomplicerat. Så det jag tänker är att det är nog inte så att småbarnsåren är så värst annorlunda med tjejer eller killar, det är nog först när de kommer upp i tonåren tror jag som man ser att det är skillnad på att ha en tjej och att ha en kille, och det är sådana exempel som jag räknat upp som jag kommer sakna.

Jag känner med dig.

Jag har 4 fantastiska gossar. Och förra sommaren, fick jag äntligen min efterlängtade flicka.

Graviditeten med henne var liksom lite som "nu eller aldrig" då man börjar bli äldre och redan har så många barn.

Hade det dock blivit en gosse till så hade jag med all säkerhet blivit otroligt ledsen och besviken, fram tills att barnet fötts. För det är ju det, när förlossningen väl är över så är man bara så tacksam över det friska barn man har. Så kände jag iallafall.

När dottern väl kom så tog det lång tid för mig att smälta det. Jag tror hon var lite över halvåret innan jag slutade reagera som ett frågetecken när någon betäcknade henne som "din dotter". Jag GLÖMDE t.om vissa dagar. Varför? För att hon är mitt barn. Ingenting annat.

Men helt plötsligt känner jag mig tillfreds. Jag fick min största önskan uppfylld. Nu när vi planerar syskon så får det komma så många pojkar som helst, för nu gör det ingen skillnad. Det är en skön känsla. Att kunna släppa taget.

Men, när det var som värst innan dottern ens blev påtänkt, så tänkte jag att snart är mina pojkar stora. Iallafall 1 av dom kommer skaffa familj och får en dotter. Då får jag iallafall ett barnbarn som jag kan skämma bort med klänningar och dylikt.

Jag förstår som sagt din ledsna frustration. Jag har varit där i många år.

Tack för att du skrev och det känns verkligen skönt att man inte är ensam om att den känslan. Eller som i ditt fall hade. Det är nåt säkert alla känner bara att dom vill inte erkänna det.

Vet du om att man kan åka utomlands och välja kön via IVF? Jag vet att t.ex Cypern gör det i en speciell del. Det är oerhört många som åker dit just för det. Lite extremt kanske men ville ändå berätta att möjligheten finns. Dock väldigt dyrt.

Jo jag vet att sånt finns. Men det känns inte naturligt.