Syskon ärva nästan allt?

Testamentet är hemmaskrivet och mycket kortfattat. Det står att fastigheten med inventiarier ska gå till vår bror, samt att jag och tredje syskonet får dela på övriga tillgångar.

Laglott eller villkor nämns inte. Föräldrarna tänkte inte så långt utan skrev nog bara ner vad de tyckte lät bäst. Bevittnat av en granne.

Brodern som står som arvinge till fastigheten har ingen som helst möjlighet att lösa ut oss andra två för att vi ska kunna få laglotten.

Detta är väl det vanligaste tillvägagångssättet vid arv? Man belånar gården och köper ut syskon. I detta fall bör de ju få en miljon var, och att ta ett lån på 2 miljoner om gården är värd 8 bör inte vara några problem.

Om några decennier är det dags för våra barn och syskonbarn att ta över efter oss.

Det skulle innebära något i stil med att mina barn ägde 10% vardera, 6,66% för barnen till andra personen som inte är testamenterad huset. Medan ärvande broderns barn skulle stå med 30% vardera. (Dessa har för övrigt knappt besökt huset eftersom de försvann ur bilden för länge sedan, medan övriga barnbarn, de med 10% eller mindre, har varit där betydligt mer.)

Detta upplägg skulle bara skjuta upp försäljningen en generation. (Som bäst.)

Jag tycker inte det är så självklart att följa föräldrarnas vilja när de skrivit ett ogiltigt testamente.

Varför ska ett barn få 8 miljoner och de två andra dela på 1 miljon? Det har inte framkommit något om att favoriten tagit mer hand om föräldrarna än de andra.

Som redan skrivits kan "favoriten" sälja gården sedan. Varför ska han då få 8 miljoner men gården behålls ändå inte i släkten? Eller han kan dö inom kort och hans barn ärver och säljer och de barnbarnen får mycket mer än  de andra barnbarnen. Hade föräldrarna konsulterat en jurist så hade testamentet kunnat ta upp vad som skulle hända då.

Rent moraliskt tycker jag att "favoriten" kan belåna huset för att lösa ut sin syskon. Men det låter säkrast att klandra testamentet först. Eller alla kan bli delägare, om brodern säljer får syskonen del av vinstern.

Förr var det så att äldste sonen ärvde hemmanet. Döttrar fick inget, bara att bo kvar där tills de gifte sig. En del orättvisor i släkten. Även om det inte pratas öppet om det så kommer de förfördelade ihåg det.

En släkting skrev testamente så min far ärvde allt, inga syskonbarn fick något. Ingen klandrade testamentet. Men eftersom min far dog efteråt kände jag att det var fel att bara jag ärvde men inte någon av mina kusiner. Då skänkte jag en del av arvet till dem. En av dem skrev ett tackbrev.

Men vem tvingar fram försäljningen, det har verkligen inte framkommit? Är det favoriten som blivit sur på sina syskon? Varför kan han inte låta dem bli delägare (och få ut sitt arv senare)? Varför kan han inte belåna fastigheten och lösa ut dem?

Innan bouppteckningen är klar så är det väl inte självklart att gården måste säljas.

När det pratas om släktgård så ser jag framför mig något som inte bara ts föräldrar skapat, utan något som gått i flera generationer redan.

Hade det varit min gård hade jag kunnat testamentera den till ena barnet om jag tror mig veta att de andra tänker sälja. Men jag hade först sett till att det fanns bindande papper på vad som händer vid en försäljning, både nu och i framtiden.

Om ts föräldrar kände sig säkra på att gården aldrig frivilligt skulle säljas av brodern eller om de bara var allmänt sjukt orättvisa kan inte vi veta. Men så länge som ts själv inte nämner något om knepiga föräldrar så känns det som att deras enda avsikt var att behålla gården inom släkten.

Att de sedan inte ordnat det på ett korrekt juridiskt bindande sätt är sant. Men man vet fortfarande vad de ville.

Varför är det girigt av TS men inte av brodern? Har redan frågat dig om det en gång men du svarar inte på det.

Det är tre barn. Ett barn ärver en fastighet värd 8 mille. De andra får 1 mille. Men det är inte lagligt i Sverige. Man kan testamentera bort hälften av alla tillgånger. Men den andra hälften skall delas på av bröstarvingarna. Man KAN inte göra barn mer eller mindre arvlösa i Sverige.

Alltså ett korrekt skrivet testamente ogiltighetsförklaras aldrig i motsats till ett testamente som är felskrivet. Däremot kan man klandra ett testamente om man tycker att det som står i det är fel eller strider mot juridiska arvsrätten.

Men man kan inte skriva ett värde av en fastighet eller liknande när du skriver testamentet, ingen kan ju veta när du skriver det vad fastigheten eller annat kommer att vara värt när den som skriver testamentet dör.

Så att utgå från ett värde och säga att andra släktingar ska få en viss summa

är inte att rekommendera.

När man gör bouppteckningen när någon dör värderar man tillgångarna, det kan inte göras i förväg. Det kan ju vara år efter att man skrivit testamentet. Värdet kan ju både har blivit högre eller lägre.

Vad menar du med att testamentet kastas?

ett testamente ogiltighetsförklaras inte om det är korrekt skrivet som jag skrev men innehållet kan då ändras.

Om det i testamentet står att ett syskon ska få en fastighet och övriga syskon övriga medel dvs kontanter och övrigt men att det inte står att syskonen bara ska få sin laglott så gäller inte det som är skrivet juridiskt.

Står det inget mer ska arvet delas lika mellan syskonen, föräldrarna har alltså inte skrivit det på rätt sätt ekonomiskt.

I TS fall är ju testamentet skrivet på ett juridiskt fel sätt och heller inget om laglotter mm. så därför kan syskonen om dom vill be att få det ogiltighetsförklarat'

vilket man alltså inte får om det är korrekt juridiskt skrivet.

Men man behöver ju inte göra det om man inte vill.

Din fråga gällande om man försöker följa syftet  är upp till syskonen, går alla med på det så är det ok, men juridiskt korrekt är att syskonen får lika stora delar,

vänder du dig till en jurist kommer alla syskonen att få lika mycket men syskonen kan välja att göra som föräldrarna skrivit.