Pojkvän med borderline

Ni är ganska många som försöker övertala trådstartaren att lämna relationen. Allt hon säger ignoreras, följt av anklagelser att hon är medberoende och far illa. Åsikter om hennes kapacitet som mamma. Att hon måste sätta barnen i första hand, förmodat att hon inte vet bättre. Ni omyndigförklarar henne, som om det vore en självklarhet.

Era märkliga råd, eller snarare befallningar saknar en rimlig grund och hade normalt sett tagits för vanföreställningar, om det inte vore för borderlinestämpeln.

Fast även om han kom omärkt hade tråden dött ut, det räcker att tre hobbypsykiatriker konstaterar att det rör sig om autism så blir det en sanning - ett charmigt beteende.

Hon säger ju inte det som du skriver. Du fantiserar ihop saker baserat att det står borderline i rubriken. Du har ju inte tillräckligt med fakta om hennes situation. Du antar att hon skulle må bättre utan honom men det finns inga bevis för det, Hon skulle kanske må 1000 gånger sämre utan honom. Dessutom vill hon ha råd på hur hon ska må bra de dagar som hon inte umgås med honom, något som många kära kan förstå och relatera till.

Ts, jag föreslår att du läser lite om otrygg-ambivalent anknytning och ser om det passar in på dig. (Utan att skifta fokus och bry dig så mkt om vilka anknytningsmönster han har).

Otrygg-ambivalent anknytning kan ju te sig lite olika, men ändå lika, vara föränderligt över tid, beroende på både ens egen emotionella utveckling och vem/vilka man för tillfället träffar, ligger med, är ihop med osv. Du vet bäst själv vad du känner igen (kanske viktigare än att leta efter undantagen).

Fundera mindre på hur lik den här personen är andra som gjort dig illa, och mer på om de negativa mönstren och känslorna hos dig själv upprepas. Det är ju typiskt medberoende och upprätthållande av det dysfunktionella att ta fasta på undantagen, skillnaderna och topparna och låta det bli det som fäller avgörandet varje gång man flyttar sin egen gräns en liten bit till.

Många människor blir lämnade, av friska utan diagnos. Dessa kommer kanske inte tillbaka utan lever vidare lyckliga och den lämnade får stå och titta på. Äktenskap bryts, folk lämnas utan att de förstår varför av folk som är icke psykiskt sjuka, barn överges utan förklaring av friska som aldrig kommer tillbaka. Med denne man vet man vad som är problemet, varför han lämnar och man vet också att han kommer tillbaka.

Hej, jag har inte skrivit i tråden förut men läst hela, från början till slut. Det är otroligt spännande för mig att läsa eftersom jag identifierar mig med så många av er och håller med så många olika åsikter!

Jag fick själv diagnosen emotionellt instabil personlighet (typ borderline) när jag var ung men det var först i 30-års åldern som jag förstod vad det innebar.

Tror min största utmaning har varit att komma underfund med mig själv och faktiskt lära mig hur jag fungerar, att ärligt våga möta känslorna...

DBT terapi, både enskilt och i grupp, under många års tid, med en uthållig terapeut, har gjort största skillnaden.

Mediciner har (för mig) varit som att dra en påse på huvudet. Där man endast pausar sin egen utveckling, ofta för att få en tids återhämtning (orkar ju inte jobba non-stop med tunga o svåra saker heller)

Kan berätta att även jag råkat ut för psykfall till pojkvänner, kan hända var det den första som triggade all mental ohälsa, eftersom han själv var betydligt sjukare än jag. Han misshandlade mig både psykiskt och fysiskt i flera års tid, missbrukade och ljög. Och jag blev medberoende och ville rädda honom.

Före honom hade även jag varit grovt mobbad, skilsmässobarn och mycket lämnad ensam som liten.

Sen blev jag mamma som väldigt ung och har idag flera stycken att sköta om.

Mitt längsta förhållande är mitt nuvarande. För mig har den värsta tiden varit i början av förhållanden, då man tvingats leva utan varandra, sakna varandra, ta farväl...

Jag antar att jag alltid varit den klängiga, trygghetssökande men som yngre, ofta när jag fått vad jag velat ha, sedan sökt mig till nya och mer spännande situationer...

Tycker inte heller att jag haft ett endaste välbalanserat och sunt förhållande.. Med mitt nuvarande undrar jag ibland hur det är möjligt att min man ännu älskar mig, och hur är det möjligt att jag ännu är kär i honom och tänder på honom, efter alla dessa år?

Tänker att förklaringen är att vi är så lika, han har någon outredd störning, typ ADD som gör att han "stänger av" emellanåt. Han behöver massor egentid och då börjar jag ju sakna honom. Sen är vi båda ganska i samma takt. Och vi är båda bra på att be om ursäkt och återförenas ifall vi bråkat.

Vet inte om jag har något mer praktiskt råd till dig TS, mer än att du får fråga mig vad du vill och jag hoppas kunna hjälpa dig med att dela med mig av mina erfarenheter. :)

Kram!

Hmm, jag kan ju inte veta hur just han kommer att utvecklas, men ofta mognar man ju med tiden. Och vad just han har i bagaget som kan påverka? Har han berättat hur hans liv varit innan ni träffades?

I vissa fall kan man se någonslags mönster som ofta upprepar sig, har han blivit övergiven/lämnad el har det varit han som lämnat någon förut?

Jag brukade (som yngre) nästan alltid vara den som lämnade, kanske för att återfå någon form av kontroll eller skydda mig själv?

Det där att växla mellan att vara gullig - kall är, skulle jag säga, bara lite som vädret. Ibland är det soligt, ibland regn. Försök att inte bry dig nämnvärt om det.

Jag känner ofta att jag avgudar min man och lite däremellan absolut avskyr honom! Jag har fattat att det beror på borderlinen och tänker att det "jämnar ut sig" i slutändan ;) om min man skulle fråga om det så skulle jag förklara det ingående, men han verkar inte bry sig så mycket. Tycker allt lugnade ner sig när vi förlovade oss, gifte oss och fick barn. Fast när vi flyttade ihop vad det nog ca 1 år av kriser....jag slog honom bl.a. Rusade hemifrån och tänkte ta livet av mig och sådant. Men han stod pall. Vi pratade igenom allt efteråt och jag fattade att det hela bottnade i att det kändes som att han inte älskade mig. Som att han på riktigt ville bli av med mig.

Sen har vi oxå gått i parterapi och lärt oss mer av hur vi båda funkar. Det svåra har varit att lära sig att kommunicera rätt, att våga be om vad man saknar och att lita på att man verkligen är älskad. Iaf för mig.