Adopterar du bort barnet om det blir allergiskt mot hunden?
Hehe nej, men inte genom att adoptera bort hunden heller
Hehe nej, men inte genom att adoptera bort hunden heller
Flytta till ett hus eller gård där det är möjligt att hålla hunden och barnet helt separerade. Ta in en hyresgäst av något slag om barnets pappa inte längre finns kvar, som kan umgås med hunden om dagarna. Själv stå för alla promenader och all aktivering... är vad jag skulle ha gjort om det inte gick att lösa på något annat sätt.
Tror nog det är du som skämtar här faktiskt. Du skulle väl inte på allvar överväga att ge bort ditt barn före din hund?
Om jag inte skulle hitta ett nytt hem åt hunden skulle jag självklart låta avliva den. Hur skulle man annars lösa det?
Om man flyttar till norrländska inlandet får du en hel herrgård för samma pris som en etta i Stockholm. En gård mitt ute i ingenstans? För de allra flesta är det inga problem.
*Praktiskt eller ekonomiskt _möjligt_ att flytta till hus/gård.
www.hemnet.se/bostad/villa-3rum-kramfors-kommun-tunsjon-203-16123315
Sen får vi hoppas att den tekniska utvecklingen går framåt, så att vi kan upptäcka pälsallergi redan på fosterstadiet ;)
I mitt fall är hunden med på jobb, sen klubben några dar i veckan, samt tävlingar på helgen. Så vi får många timmar ihop ändå. Men det är ju nåt sånt man måste göra, annars håller jag med om att de blir alltför isolerade.
Sedan tror jag fortfarande att antingen barnet eller hunden skulle bli lidande av att vara isolerade från övriga familjen. :/
Ja, det hade jag nog. För mig skulle ett barn med pälsallergi mot hund vara oändligt mycket värre än t ex ds, och det senare tycks ju (tyvärr) vara ett allmängiltigt skäl till abort.
Hehe ja, då blir det ju en annan etisk fråga. Skulle du då göra abort? ;)
Precis, men hunden ingår ju i den närmaste familjen (dvs hushållet) och går alltså före övriga familjen. Likaså med vänner. Skola går ju att ordna, det är ju kommunernas ansvar. Jobb är det svåraste, men sånt går ju att lösa på ett eller annat sätt. Eller så får man plugga på distans i några år och leva på csn.
Ja, men då kommer de praktiska skälen in som jag pratade om. Jobb, skola, familj och vänner.
:)
Sen har jag å andra sidan världens finaste och klokaste hund, den dagen jag inte har det längre kanske mina prioriteringar ändras. Men nog är drömmen att alltid ha hund; det skulle vara en stor livssorg om allergin på ett eller annat sätt kom i vägen, trots att man försökt med allt.
Det hade inte jag gjort. Men måste ändå säga att jag respekterar din inställning. Din hund kan skatta sig lycklig att ha en sån ägare!