Gör jag fel som stannar?
Barnen ser och hör hur han behandlar dig, det är priset de betalar för att du stannar.
Behöver du fundera mer på det egentligen? Lämna honom innan han bryter ner dig fullständigt
Inlägg från: Fjäril kär
|
-
-
Om det ska bli bättre krävs det självinsikt från hans sida och att han aktivt jobbar på sina fel och brister.Ensammamma2016 skrev 2019-05-17 15:36:39 följande:
Tack för ditt råd! Mina föräldrar är skilda och jag om någon är glad för det så egentligen vet jag ju också vad som är bäst. Men jag har en liten förhoppning om att det är tröttheten och stressen som småbarnsåren innebär som gör att situationen är som den är. Därför hade det varit intressant att veta om någon varit med om något liknande men där det faktiskt blivit bättre? Jag vill absolut inte att barnen ska ta efter beteendet och därför förstår jag att tiden är knapp. Jag gör precis som du säger under tiden, förbereder mig på en separation och flytt.
Småbarnsåren är på intet sätt någon ursäkt för att bete sig som ett arsel så nej det argumentet håller inte. Det är inte därför han är så här. Tuffa småbarnsår innehåller mycket kärlek, förståelse och att man faktiskt ställer upp för varandra eftersom båda fattar hur trött man är och hur slitit det är. -
Oavsett diagnos eller ursäkt/undanflykter så är hans beteende inte okej nånstans.Ensammamma2016 skrev 2019-05-20 09:04:36 följande:
Ingen som varit i liknande situation? Läser andra liknande trådar och funderar mer och mer på om han är utbränd/ deprimerad...
Det här är er bedrövliga vardag och du är skyldig att göra något konkret åt det eftersom han inte gör det. -
Att du inte minns de kränkande åsikterna från början beror nog mest på att du då var kär och förlåtande och kanske trodde att det VAR ditt fel att tänka som gjorde honom upprörd. Du kan nog ha förträngt och förskönat och ursäktat hans beteende ända fram tills att det nu är så uppenbart att du inte längre har några bortförklaringar och kärleken slocknar.Ensammamma2016 skrev 2019-05-20 09:20:38 följande:
Självklart vill jag ju någonstans tro att han inte är en skitstövel och hoppet är det sista som överger en. Att vi tidigt hamnade i konflikter är en sak, vi är olika som personer och det tycker jag att man kan vara i en relation. Men det sättet han agerar på har bara blivit värre med åren och jag kan inte minnas att dom kränkande kommentarerna fanns där i början. Då skulle jag ha tagit mitt pick och pack och dragit. Nu är situationen mer komplex med barn. Jag har faktiskt nu läst på om utmattningssymptom och depression och han uppfyller alla symptom, alla!!! Jag ska försöka lägga fram det på ett fint sätt, kanske bäst hos vår familjerådgivare, och kräva att han söker hjälp.
Man kan förlåta mycket när man är kär, naiv, inte har något att jämföra med och lite dålig självkänsla.