Olyckligt, korkat, kär i en gift man.

Min bästa kompis och min terapeut vet om det så helt ensam med mina tankar är jag inte även om det känns så när jag är mitt uppe i mörkret och inte har tillgång till av dom.

Jag vet inte hur jag vill leva mitt liv ärligt talat. Det är bara ett virrvarr av tankar som inte går att sortera.

Och ett tips ang de som svarar i tråden enbart för att kritisera oss. Ignorera. Jag har haft en egen tråd på det här ämnet och de gav upp när de inte fick nån feedback på vad de skrev. Har man inte suttit i den här känslomässiga skiten har man ingen aning om varför vi tänker och agerar som vi gör.

Jag hade precis blivit singel efter att ha levt med min pojkvän från att jag var 13 år till 23... Min första sommar singel, hela jag skrek av sorg. Träffade en man... på en fest. Gjorde något jag aldrig gjort förut och hoppade i säng vid första mötet. På söndagen drog jag på semester med en tjejkompis och kände i slutet av veckan att jag var tvungen att kolla upp honom.. Fru och 3 barn. Jag vart tokig.. hörde av mig till honom och frågade om allt var riktigt genomtänkt.. Veckan efter träffades vi igen för att reda ut saker och ting. I ett år träffades vi kontinuerligt, han skulle lämna sin fru. Jag kan inte minnas hur många gånger vi bråkade pga. den situationen vi var i. Vi bröt upp men lik förbannat föll vi tillbaka till varandra... Till slut var jag less och gick vidare, fast jag verkligen gillade honom orkade jag inte bli så förnedrad. En dag ringde han och berättade att han sagt allt till sin fru, jag kontrade med att det var försent då jah börjat träffat en ny. Han fick panik och övertalade sin fru att allt bara var någon kris etc. efter fick jag ett helvete... frun sökte upp mig, skrev sjuka hot sms från kontantkortsnr, ringde min nya kille, mitt X... ställde ungefär hela min by emot mig. (Kommer från en liten ort). Jag har kämpat för att komma tillbaka och varit så jäcla ledsen att jag mist så många på vägen. Idag är jag fortfarande tillsammans med den ?nya? killen, har en dotter.... men kan ärligt säga... att jag saknar den där mannen lik förbannat efter 6 år!

Du får tänka på hur fantastisk han är.

Det som retar mig mest i allt detta är att frun inte får veta. Jag hade tyckt det varit en lättnad att få besked på ett sådant svek (efter den eventuella chocken, fast är ju trots allt män vi pratar om så vettifan om jag blivit förvånad). För då hade jag utan dåligt samvete kunnat gå vidare med mitt liv. Bara tanken på att få veta 10 - 15 år senare eller längre som en del skräckscenario här på fl skulle ge en sådan fruktansvärd ångest över att ha slösat mitt liv och min ungdom på denna man. När jag kunde gått vidare utan tvivel. För visst ett snedsteg skulle kunna gå att förlåta om ångern och ärligheten var där men inte flera års otrohet utan samvete. Och sist, har ni ingen värdighet!? Va sidknull flera år!? Där han varje dag väljer sin familj och inte er...jisses...

Om du tycker det är okej att göra så mot en vän, så tycker jag det är helt okej att förgifta dig när jag får veta det.

Skada som skada liksom, när vi nu ändå skiter i varandra.

Vänta va? Du knullar alltså din kompis sambo? Känns det ok att göra så mot en vän?

När man läser alla dessa trådar som är skrivna av älskare/-innor så kan jag knappast låta bli och fundera på hur de som svara i tråden, hur de tänker.

Det är ju knappast älskarens/-innans fel att  den otrogna beter sig som ett svin mot sin familj. Ändå lägger man nästan mer skuld på älskaren/-innan än på skitstöveln som begår den faktiska otroheten.

Med dagens s. "moral", som smyger fram, så verkar det ju _nästan_ värre att vara älskare/-inna än att vara otrogen. 

Lägg skulden där den faktiskt hör hemma. På skitstöveln som begår otrohet.

Är de gifta eller sambo?

Gör det nån skillnad? Han är upptagen och älskar någon annan - ts väninna. Stört!!