Separera efter 20 år?

Jag tolkar det tvärtom, det var den mannen som triggade igång något hos TS och nu idealiserar hon honom 0ch sina känslor utan att ens veta om han är singel. Jag tycker att hon ska ge äktenskapet och maken en chans, han har visat att han är beredd att bättra sig. Risken är annars att det blir som Lånehajen skriver, en olycklig skilsmässa där mannen både mår dåligt och kommer att ha minimal kontakt med TS bara genom barnen. Det är inte alls givet att gräset är grönare på andra sidan.
Men att gå och tjura, vara otrevlig och förvägra maken sex är inte heller hållbart. Ska hon satsa på äktenskapet ska det vara helhjärtat.

Men i nästa steg då, när det blir dags att träffa en ny partner? Då är den allmänna uppfattningen bland kvinnorna på FL att man ska avstå kärleken och inte släppa in en ny partner i barnens liv. Då trycker man också ner sitt jag och lever för andras skull, alltså barnens. Varför är det okej ena gången men inte den andra?

Nja, jag har läst många som gärna talar om hur lyckliga alla är efter skilsmässan, barnen också fast de mådde dåligt i början, men som sen i nästa inlägg fördömer den  medsyster som träffat en ny man och introducerat honom för barnen. Först ska man tänka på sig själv, i nästa läge på barnen.
Jag tror att de är avundsjuka på den som träffat en ny kärlek.