Har vi paus eller är det slut?

SwipaHöger skrev 2019-05-27 01:03:18 följande:

Hej,

Mitt hjärta är i förkrossat och jag skulle önska lite analys över situationen:)

Jag och killen, båda ca 35år, har varit tillsammans i 2år och har haft två riktigt bra, händelserika och kärleksfulla år tillsammans!

Jag har två barn sen tidigare, de kommer verkligen jättebra överens och har riktigt kul ihop. Mkt på killens intiativ då han har både barnasinnet kvar samt är barnkär.

Vi bor INTE tillsammans och jag har mina barn varannan vecka. Så vi ses lite mer när barnen är hos sin pappa, vi gör mkt saker ihop. Alltifrån bio och restaurangbesök till träning, resor och marathon av serier. Vi har väldigt roligt ihop, och jag har en fin relation till hans familj, och även hans vänner. Relationen med min familj är också god, även om vi inte umgås lika mkt med min familj som med hans. Men vi firade julafton ihop med bådas familjer på en och samma gång! :)

Vi är båda två hårt arbetande personer som vill göra karriär, men vi har också en bra balans mellan arbete och fritid, så tror inte att arbetet i sig spelar in i vår situation.

Vi har pratat om framtiden och vill båda flytta ihop och skaffa ett gemensamt barn, men det har inte varit på tal om att göra det just nu. Utan flytt planerades att ske inom ca 1år pga barnens ålder, skola osv. Sen har jag absolut tagit upp ämnet flytt och barn några gånger, lite för att biologiska klockan tickar och jag blir påmind om folk i min omgivning som skaffar barn, flyttar ihop osv. Medan killen vill skynda långsamt och känna sig 210% redo innan nästa steg tas.

För några dagar sen ville killen prata och kom över till mig för att berätta att han vill göra slut. Förklaringen känns lite flummig, vet inte om det är pga att han inte själv vet säkert eller om han är rädd för att säga vad han verkligen känner/vill.

Han säger att jag är en av de personer han bryr sig mest om. Jag är enligt honom, den mest kärleksfulla och omtänksamma person han känner, både mot honom och andra i min omgivning.

Så han vill inte göra något för att såra/skada mig medvetet. Och han känner att han inte kan ge mig lika mkt kärlek som jag ger honom, vilket i sin tur ger honom ångest som han mår dåligt över.

Leva i en relation med barn är stort för honom, en stor förändring för honom som är en storstadskille som bara behövt ta hand om sig själv, och inte behövt anpassa sitt liv efter en partner med barn. Han är en person som alltid vill prestera till 210%, och han vet inte om/när han är redo för att leva familjeliv. Jag har försökt säga att det aldrig kommer säga ?klick?, utan att ibland får man bara lita på magkänslan.

Han värderar sin egentid väldigt högt, och framförallt friheten att kunna styra över tiden, mer än att han behöver mkt utav den.

Han har som sagt gjort slut, men säger samtidigt att han behöver tid för sig själv. Vi pratade dagen efter uppbrottet, (han kom på dotterns dansuppvisning som han lovat sen tidigare) och efteråt diskuterade vi allt och inget, då sa jag att jag önskade att hab bara skulle ångra sitt beslut och vilja vara med mig. Varpå han svarade att OM vi går tillbaka till varandra, så är det för att han är 150% säker och då är det ?all in? som gäller. Jag vågade inte ens fråga vad han menade med det.

Vet inte hur jag ska tolka det...? Betyder det att vi har en paus? Hur länge ska man vänta och ha ett hopp? Jag blir väldigt hoppfull, samtidigt som jag tänker att han kanske säger något sånt för att göra mig glad, utan att tänka steget längre.

Vi har en resa bokad i juli, utan barn, hoppet är förstås att vi ska kunna åka på resan tillsammans och se det som en ?nystart?.

Vågar dock inte fråga om detta eftersom jag inte vill pressa fram något svar, då jag tror att resultatet blir negativt under press.

Så har vi en paus och hur ska man förhålla sig till en sån i så fall? Kontakt osv? Och hur länge ska man vänta på honom innan man ger upp? Jag kan vänta hur länge som helst, om jag vet att det ger resultat. Men man mår sjukt dåligt av ovissheten. Och kvällar/nätter är som värst.

Det låter exakt som mitt ex. Vi var tillsammans i lite drygt ett år. Han väntade hela tiden på att allt skulle kännas 200% för honom för att ta nästa steg- det betyder naturligtvis egentligen att man inte ens är 100%. Mot slutet så ville han ta en paus och tänka efter. Efter en veckas tid så visste han fortfarande inte riktigt vad han ville. Och gav väldigt tvetydiga signaler. Vi fortsatte ett tag till och sen ville han vara vänner för att han egentligen inte visste vad han ville utan ville typ tänka på det mer, då avslutade jag. Men jag önskar att jag hade brutit helt och hållet från början så fort jag märkte att han inte var i det helhjärtat. För det är bara en nedtrappning mot slutet, och den utdragna processen där man ömsom hoppas och ömsom är förtvivlad är väldigt jobbig för den som fortfarande vill vara tillsammans. Det är inte schysst av den som håller kvar en att vara så otydlig helt enkelt, för det är vad det handlar om. Han älskar inte dig men han tycker ändå om dig såpass mycket att han inte vill släppa dig fri. Inte schysst.

Nu har jag en ny man och det är som natt och dag att vara med någon som verkligen vill vara med en till 100%. Du är värd att vara med någon som verkligen vill vara med dig. Så sluta träffa honom helt och ta nya tag är mitt råd.

Anonym (M)

Äldre 28 May 08:50

#13

SwipaHöger skrev 2019-05-27 22:17:41 följande:

Jag var kanske lite otydlig. Är i alla fall inte osäker på hans känslor för mig, mer att han känner att han inte kan ge lika mkt kärlek tillbaka som jag ger honom.

Jag är väl rätt kärleksfull av mig, han också, även om han kanske inte ser de små sakerna han gör i vardagen. Problemet är som sagt att han kanske inte är redo för att leva familjeliv. Han känner sig inte helt redo iaf, men samtidigt har han gjort det jäkligt bra hittills och istället överpresterat de flesta föräldrar med alltifrån läxläsning till biobesök osv på eget intiativ med barnen.

Han är som sagt mån om sin egentid, och friheten att kunna välja vad man vill göra dag för dag, och är väl kanske rädd att den försvinner om han lever ett familjeliv.

Jag hör vad du säger. Men alla hans förbehåll betyder att han inte är 100% säker på att han älskar dig. Annars hade han inte ens funderat på att göra slut. Känner man det till 100% så håller man inte på och velar sådär. Utan då älskar man allt med den personen. Man vill vara en del av den personens liv och allt vad det innebär.

Jag förstår ditt hopp om att det bara är det praktiska, men det praktiska är en ursäkt som är lätt att använda som förevändning, även inför sig själv, när man känner att det BORDE kännas rätt men det inte gör det.

Det är inte lätt att vara mitt i det men utifrån och efteråt så blir det helt uppenbart. Hoppas för din skull att han iaf är man nog att ta ett beslut om vad han vill och inte fortsätter hålla dig på halster längre.

Anonym (M)

Äldre 29 May 09:02

#19

SwipaHöger skrev 2019-05-28 21:35:33 följande:

Han är absolut man nog, och tar sin roll på största allvar, därav tvekan. Har du barn eller vill du skaffa barn med någon?

Bara för att man älskar någon, så betyder det inte att man per automatik vill ha och är redo för det. ????????

Men tack för din åsikt:)

Jag har barn och har som sagt varit i exakt samma situation som du, med en man-utan barn- som sa att han älskade mig men inte var redo att gå in i det till 100%.

Efter många utdragna turer av att han inte kunde bestämma sig tog det äntligen slut på riktigt, för att jag ställde krav på att veta om vi hade en framtid eller ej, han kunde inte säga att han säkert ville och då kan inte jag heller gå in i det helhjärtat med barn och allt. Det var först efter det jag blev fri. Nu bor jag med en ny man -utan barn- som är 100% säker på att han älskar mig och vill ha en framtid med mig och vi försöker skaffa ett gemensamt barn. Skillnaden är milsvida.

Oavsett orsak -kanske han älskar dig- så finns det ju ingen framtid om han inte vill ta det steget. Mitt råd är bara att du inte låter det gå för långt, så att du bara går och väntar på honom och han har all makt över att bestämma över er relation. Det är hans oförmåga att vara rak som jag menar är att inte vara man nog. Bara att du är rädd för att fråga honom rakt ut säger ju mycket. Bättre att veta och kunna gå vidare än att hållas i limbo av någon som inte kan bestämma sig.

Sen är det ju lite så att om man gör slut, vilket han har gjort, så kommer det någonstans ifrån....

Har vi paus eller är det slut?

INNEHÅLL