Otrogen flickvän

Anonym (Lila)

Äldre 27 May 12:38
61 svar

Citera Återställ Anmäl

Otrogen flickvän

Jobba med dig själv. Det är inte du som svek din partner eller hur? Det är inte dig det är fel på eller hur? Är detta värt all energi som går åt?

Jag förstår att du är sårad och ledsen. Det tar tid att läka. Men i denna processen är det vanligt att man tappar bort sig själv. Man går ner sig och känner inte att man duger. Många blir extremt egocentriska. Tar på sig offerkoftan och vältrar sig i självömkan. Det är okej ibland, men du måste upp på benen igen för att komma vidare.

Se det som ett bankkonto. Så länge du bara tar ut pengar och inte jobbar så att nya pengar kan sättas in så kommer du snart vräkas och bli hemlös. Du är på väg dit genom att ta ut enorma summor på ditt självkänslokonto. Snart kommer du tycka att det är fel på alla kvinnor och alla är potentiella otrogna. Du kommer att missa alla dessa som är stor majoritet som faktiskt inte är otrogna.

Gräv inte ner dig. Börja göra saker som får dig att må bra. Varje gång du gör något som ger dig en må-bra känsla så sätter du in på ditt konto. Har du mycket på kontot så finns det att ta ifrån om du hamnar i en sorglig situation i framtiden.
Anonym (Lila)

Äldre 27 May 13:08
#6

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Fortfarande orolig) skrev 2019-05-27 12:45:58 följande:
Min man var otrogen mot mig för 7 år sedan och några gånger innan dess. Jag har levt med honom till nu och gör ännu. Men jag är orolig jämnt. Jag bara väntar på att han ska göra det igen. Han svar jämnt är att han inte vet varför han gjort som han gjort. Och går nu hos kurator för att ta reda på vad det hänt så många gånger. Jag önskar jag hade kraft att lämna men rädslan att vara ensamstående med barnen gör att jag lider i det tysta. Så de är verkligen en lång väg och känns egentligen inte värt att utsätta sig för att riskera samma igen.

Nej! Du har tagit på dig offerkoftan för 7år sedan och inte tagit av den än?! Inte konstigt att du mår som du gör tös!

Det är inte ditt fel att du har en man som varit otrogen. Det får stå för honom eller hur?

Detta är ett klassiskt exempel. Du vill egentligen bara vara lycklig ich må bra men det som stoppar dig är faktiskt du själv. Du tänker säkert hundra gånger om dan(?) att andra verkar lyckligare än dig, andra har ett bra förhållande, andra är snyggare och sexigare och gör mer roligt. Det är för att dom har hängt av sig sin offerkofta och faktiskt gör saker som får dom att må bra.

Om du ska kunna luta på din man igen så hjälper det inte att älta. Han måste börja bekräfta dina behov så att du ska kunna känna dig trygg. De flesta behöver professionell hjälp till det. Det är en konst att kunna diskutera. Så länge du är offer och han förövaren så kommer du fortsätta må så här. Jag slår vad om att han ångrar det han gjort men ingen av er kommer vidare eftersom ni aldrig bearbetat och kommit till ett avslut. Ni går bara och ältar och grubblar.

Jag kanske låter hård men jag menar väl. Du måste börja investera i dig själv istället för att bara se det som att alla behandlar dig orättvis och du bara ger men får inget tillbaka. Det är för att du själv tillåter det.
Anonym (Lila)

Äldre 27 May 13:36
#15

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Fortfarande orolig) skrev 2019-05-27 13:21:13 följande:
Den koftan har jag som sagt haft länge och har svårt att släppa. Jag har försökt få honom att prata med mig. Gå i samtal tillsammans. Men inget förslag blir bra. Jag skulle så gärna vilja skilja mig men jag har ingen möjlighet att få bostad och han har sagt att han inte flyttar fast jag står på kontraktet. Jag har dessutom fått att om han någon gång skulle flytta så flyttar han från stan vi bor och jag står då själv med barnen. Och ingen släkt i närheten. Men någon gång kanske möjlighet finns att få komma ifrån

Du gör det hela tiden!

Du ser bara hinder inte möjligheter. Vad skönt för er om han flyttar. Då har du möjlighet att jobba med dig själv och hitta tillbaka till den du var en gång i tiden. Sen kommer kärleken igen när du är redo.

Ge upp honom men ge aldrig upp dig själv eller dina barn. Bekräftar inte din man dig så finns det en risk att han är likadan mot barnen? Han berömmer de kanske för saker de gör men bekräftar dom inte för vem dom är?

Det är inte konstigt att unga och barn växer upp med låg självkänsla när de aldrig får bekräftat sina behov eller känner sig sedda. De lär sig bara att prestera för att duga för andra.

Så tänker du inte på dig själv så tänk åtminstone på era barn. Det finns tydliga lagar som gäller vid skilsmässa. Du kommer få all hjälp du behöver när du är redo att göra en förändring. Som det är nu så ser ni bara varandras dåliga sidor. Allt ni såg hos den andre när ni var nyförälskade är som bortblåst. Ni minns inte ens hur den andre var, eller så beskyller ni varandra för att inte vara så längre. Det är för att ni saknar självkänsla båda två.

Känner du i ditt hjärta att ni har en chans att hitta tillbaka till varandra så ge honom den chansen annars måste ni göra något åt detta. Ni ser tydligt elefanten i rummet men båda väljer att blunda och känna sig fram istället.
Anonym (Lila)

Äldre 27 May 14:07
#21

Citera Återställ Anmäl

Anonym (Fortfarande orolig) skrev 2019-05-27 13:45:37 följande:
Jag hade gärna lämnat idag men som arbetslös och prick hos kronofogden i tre år till så får jag ingen bostad. Jag tror att eftersom jag klarat av barnen själv under alla åren typ så blir de nog ingen skillnad än nu. Men utan bostad går det inte

Jag har varit i exakt din situation. Nu menar jag ganska exakt!

Jag var gift med en psykopat. Jag hade skulder över öronen och var totalt förtvivlad.

Jag trodde oxå att allt var hopplöst. Att det var så resten av mitt liv skulle se ut. Jag fann mig i situationen. Jag fann mig i att bara finnas och försöka vara till så lite besvär jag kunde. Jag ställde upp pp allt min man ville. Allt kretsade runt honom och hans psykiska störning. Jag tog på mig offerkoftan och såg inget ljus. Det var otroligt synd om mig. Ingen förstod, jag var så extremt fixerad av att jag var så olycklig. On jag bara fick det, eller bara gjorde det, om jag bara... hela tiden. Jag trodde att fet fanns ett Quick fix. Jag skulle bara hitta det. Jag gick till psykologer och terapeuter, läkare, gynekologer. Allt möjligt men ingen hjälpte mig så jag tyckte mer och mer synd om mig själv. Till slut hittade en annan man mig. En man som förstod mig, som började lyfta mig. Sakta men säkert. Jag fick mod att berätta för några nära om mitt liv och hur jag mådde av min relation.

Mina föräldrar hjälpte mig ur relationen. När mina tankar var svarta, var dom mitt stöd att tänka rätt. Att se hur jag gjorde det rätta. För jag stannade oxå för dottern. Åtminstone skyllde jag på det. Och att jag inte hade pengar.

Vad hindrar dig från att skaffa jobb? Hur kan en person som kommer hit tomhänt från ett land de flytt från få en bostad? Varför skulle du vara mindre värd än en flykting för? Sluta nervärdera dig själv och börja leta kryphål och möjligheter att ta dig ut.

Det går, om du tar ut käpparna ur hjulen.
Anonym (Lila)

Äldre 27 May 15:43
#25

Citera Återställ Anmäl

Anonym (qqq) skrev 2019-05-27 15:08:24 följande:
Sitter i nästan samma situation. Fast min sambo går inte hos kurator. (Borde kanske.)

Vi har aldrig ens diskuterat vad som gjorts. Jag orkar inte ta upp det, sambon gör det inte heller. Åren går, barnen blir äldre. Men förhållandet är som det är, avvaktande kanske man kan kalla det - ingen av oss tar initiativ inför framtiden, ingen av oss tar initiativ till sex. (Förra gången var 2013.) Jag vill inte för att jag är ju bevisat kass på sex. Sambon hade väl fantastiskt sex som otrogen, och längtar antagligen tillbaka till det, och vill inte ha kasst sex med mig.

Hade du sagt så om en vän hade kommit till dig i förtroende och berättat att hennes liv ser ut precis som ditt och undrar vad hon ska göra?

Hade du sagt åt henne att hon troligtvis är kass och förtjänar därför inge att vara lycklig. Hon ska bara finnas och vara till lags. Var och en har sin plats..

Eller hade du velat hjälpa henne? Åtminstone så hon förstod att det hon sa inte var sant?

Varför är vi så tillåtande när det gäller att vara elaka mot oss själva och indirekt våra barn?

Vad vill du ska hända? Ska du vakna en vacker dag och märka att din man är totalt förändrad? Är det det du väntar på? Tror du det kommer hända?

Börja frågasätta ditt eget beteende först. Vad gör du mot dig själv och för dig själv?

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Otrogen flickvän

Otrogen flickvän

INNEHÅLL