Otrogen flickvän

Nej! Du har tagit på dig offerkoftan för 7år sedan och inte tagit av den än?! Inte konstigt att du mår som du gör tös!

Det är inte ditt fel att du har en man som varit otrogen. Det får stå för honom eller hur?

Detta är ett klassiskt exempel. Du vill egentligen bara vara lycklig ich må bra men det som stoppar dig är faktiskt du själv. Du tänker säkert hundra gånger om dan(?) att andra verkar lyckligare än dig, andra har ett bra förhållande, andra är snyggare och sexigare och gör mer roligt. Det är för att dom har hängt av sig sin offerkofta och faktiskt gör saker som får dom att må bra.

Om du ska kunna luta på din man igen så hjälper det inte att älta. Han måste börja bekräfta dina behov så att du ska kunna känna dig trygg. De flesta behöver professionell hjälp till det. Det är en konst att kunna diskutera. Så länge du är offer och han förövaren så kommer du fortsätta må så här. Jag slår vad om att han ångrar det han gjort men ingen av er kommer vidare eftersom ni aldrig bearbetat och kommit till ett avslut. Ni går bara och ältar och grubblar.

Jag kanske låter hård men jag menar väl. Du måste börja investera i dig själv istället för att bara se det som att alla behandlar dig orättvis och du bara ger men får inget tillbaka. Det är för att du själv tillåter det.

Tyvärr är din berättelse inget undantag utan de flesta som stannar kvar hos en otrogen partner känner som du. De som säger att allt är guld och gröna skogar ljuger inte bara för andra utan även för sig själv.

Tänker du aldrig i banorna att du kanske slösar bort dyrbar tid med en man som med stor sannolikhet kommer göra samma sak senare i livet? Jag menar då när han inte är nöjd med något eller när ert sexliv/kärleksliv går på sparlåga. 

Det är skillnad på en person som kommunicerar sitt ,missnöje till sin partner, och en som väljer att agera genom att vara otrogen. Om man väl passerat gränsen fler än en gång är det ingen svårighet att göra det igen.

Får du ut något av att vara tillsammans med en som haft affärer med flera andra?Känner du dig speciell och älskad? Känner du att du kan lita på honom?  Hur många år vågar du slösa bort på något som sällan slutar väl? År som du har möjlighet att hitta en partner som ger dig trygghet, kärlek och glädje,istället för att känna dig mindervärdig och må dåligt.

Är det verkligen värre att vara ensam än att leva med någon som får en att må dåligt och drar ner ens självförtroende? Om du tänkt igenom de frågorna riktigt ordentligt så kanske du är redo för att gå vidare med din man. Det krävs då att du släpper allt han gjort och börjar lita till fullo på honom. Annars ägnar du dig bara åt ett riktigt självskadebeteende. 

Jag rekommenderar däremot inte att stanna (särskilt inte med tanke på att du inte glömt). För att inte tala om att du kanske missar den rätta genom att sitta fast med en person som är så uppenbart fel.

Du gör det hela tiden!

Du ser bara hinder inte möjligheter. Vad skönt för er om han flyttar. Då har du möjlighet att jobba med dig själv och hitta tillbaka till den du var en gång i tiden. Sen kommer kärleken igen när du är redo.

Ge upp honom men ge aldrig upp dig själv eller dina barn. Bekräftar inte din man dig så finns det en risk att han är likadan mot barnen? Han berömmer de kanske för saker de gör men bekräftar dom inte för vem dom är?

Det är inte konstigt att unga och barn växer upp med låg självkänsla när de aldrig får bekräftat sina behov eller känner sig sedda. De lär sig bara att prestera för att duga för andra.

Så tänker du inte på dig själv så tänk åtminstone på era barn. Det finns tydliga lagar som gäller vid skilsmässa. Du kommer få all hjälp du behöver när du är redo att göra en förändring. Som det är nu så ser ni bara varandras dåliga sidor. Allt ni såg hos den andre när ni var nyförälskade är som bortblåst. Ni minns inte ens hur den andre var, eller så beskyller ni varandra för att inte vara så längre. Det är för att ni saknar självkänsla båda två.

Känner du i ditt hjärta att ni har en chans att hitta tillbaka till varandra så ge honom den chansen annars måste ni göra något åt detta. Ni ser tydligt elefanten i rummet men båda väljer att blunda och känna sig fram istället.

Aj då,  då förstår jag att det är lite problematiskt. Fall bara inte in i tanken att det är lika bra att stanna (om det endast är av den anledningen du är kvar). Jobba hårt på lösningar så att du kan lämna, som att hitta jobb eller studera t.ex. 

Det måste vara en mardröm att vara kvar med någon som behandlat en dåligt för att man inte har någonstans att bo? Risken är ju att självkänslan blir så lidande att man stannar kvar ändå tillslut för att man inte anser sig värd något bättre. 

Att han har makten i förhållandet gör inte saken bättre. Han vet att du inte kan lämna, och då är risken större att han gör lite som han vill. Jag hoppas du gör allt för att komma ifrån det destruktiva förhållandet ni har nu. Vad du än gör bli inte passiv. Glöm inte att du är värd så mycket bättre. 

Jag har varit i exakt din situation. Nu menar jag ganska exakt!

Jag var gift med en psykopat. Jag hade skulder över öronen och var totalt förtvivlad.

Jag trodde oxå att allt var hopplöst. Att det var så resten av mitt liv skulle se ut. Jag fann mig i situationen. Jag fann mig i att bara finnas och försöka vara till så lite besvär jag kunde. Jag ställde upp pp allt min man ville. Allt kretsade runt honom och hans psykiska störning. Jag tog på mig offerkoftan och såg inget ljus. Det var otroligt synd om mig. Ingen förstod, jag var så extremt fixerad av att jag var så olycklig. On jag bara fick det, eller bara gjorde det, om jag bara... hela tiden. Jag trodde att fet fanns ett Quick fix. Jag skulle bara hitta det. Jag gick till psykologer och terapeuter, läkare, gynekologer. Allt möjligt men ingen hjälpte mig så jag tyckte mer och mer synd om mig själv. Till slut hittade en annan man mig. En man som förstod mig, som började lyfta mig. Sakta men säkert. Jag fick mod att berätta för några nära om mitt liv och hur jag mådde av min relation.

Mina föräldrar hjälpte mig ur relationen. När mina tankar var svarta, var dom mitt stöd att tänka rätt. Att se hur jag gjorde det rätta. För jag stannade oxå för dottern. Åtminstone skyllde jag på det. Och att jag inte hade pengar.

Vad hindrar dig från att skaffa jobb? Hur kan en person som kommer hit tomhänt från ett land de flytt från få en bostad? Varför skulle du vara mindre värd än en flykting för? Sluta nervärdera dig själv och börja leta kryphål och möjligheter att ta dig ut.

Det går, om du tar ut käpparna ur hjulen.

Sitter i nästan samma situation. Fast min sambo går inte hos kurator. (Borde kanske.)

Vi har aldrig ens diskuterat vad som gjorts. Jag orkar inte ta upp det, sambon gör det inte heller. Åren går, barnen blir äldre. Men förhållandet är som det är, avvaktande kanske man kan kalla det - ingen av oss tar initiativ inför framtiden, ingen av oss tar initiativ till sex. (Förra gången var 2013.) Jag vill inte för att jag är ju bevisat kass på sex. Sambon hade väl fantastiskt sex som otrogen, och längtar antagligen tillbaka till det, och vill inte ha kasst sex med mig.

Och samtidigt passerar livet förbi medan man själv står lite vid sidan av.

Jag skräms av tanken att sitta ensam på hemmet som gammal och ledsamt konstatera "jasså, vad det här mitt liv".