Pappa prioriterar jobb före nyfödd

Jo men det verkar mer vara att TS är orolig över hans bristande engagemang, hade han visat sig mer intresserad generellt kanske de där måndagarna inte hade spelat någon roll. Tycker hela tråden mer vittnar om en oro för framtiden.

Egentligen borde man det. Det finnns en anledning till att pappan har rätt till två veckors ledighet när barnet kommer. Att bli förälder är sjukt omvälvande. Att fler kvinnor inte drabbas av chock efter förlossningen är ett rent under eftersom så många upplever ren dödsångest vid förlossningen. På detta ska kvinnan sen få igång en (smärtsam) amning vilket inte är det lättaste, samtidigt som kvinnan också är trasig och ska läka ihop under några veckor och magmusklerna ska kommande år försöka gå ihop sig igen eftersom de är helt delade. På detta ska kvinnan amma var annan till tredje timme dygnet runt (sjukt stor ansträngning på kroppen) och ha vanligtvis ett år av störd sömn.

Tycker En kvinna får ta ett väldigt stort ansvar samtidigt som hon ska läka. Då kan man väl ändå kräva att pappan är lite lite mer engagerad och hjälper till??

usch TS, många konstiga svar i tråden. Vissa av män.

Självklart är det jättekonstigt att prioritera jobb i anslutning till en förlossning. Du kan ju behöva hjälp att ta dig in till sjukhuset. De flesta förlossningar sker nämligen inte på bf, info till män i tråden. 

Nej det låter inte bra och det du beskriver, att hans arbetsplats tvingar honom ta ut komptimmar, innebär ju att han arbetat alldeles för mkt.

Du behöver vara jättetydlig med dina behov redan nu och vad du önskar och vad för stöd du behöver. Då har du iaf stått upp för vad du känner, sen får du väl se om han tar dig på allvar.

KRAM

Men det är mammans första bebis och första förlossning. Det är inte alls helt självklart att allt går fläckfritt och att TS är alldeles redo för 5 nätter solo efter en månad (eller efter två veckor, om nu bebisen skulle vara två veckor sen).

Har ni varit hos psykolog och gjort ett anknytningstest? Utifrån sett kan relationen mellan förälder och barn se väldigt fungerande och adekvat och kärleksfull ut, utan att det finns en trygg anknytning i botten.

Barn kompenserar ofta, så även en undvikande eller ambivalent anknytning är en form av anknytning, även om den är otrygg. Den formen av anknytning kan också te sig väldigt adekvat och kärleksfull utifrån. 

Och även om vi antar att far och dotter har en trygg anknytning, så finns det en skala där. D.v.s. man kan ha en remarkabel trygg anknytning, eller man kan ha en ganska trygg anknytning. Synd om vi ska ge råd som i bästa fall ger en ganska trygg anknytning när det istället skulle kunna få remarkabelt trygg anknytning...

Därtill är det ju väldigt udda att argumentera utifrån ett enstaka fall, av typen: "min farmor rökte och blev 95 år - alltså är rökning ofarligt". 

Hej TS!

Det här duger inte. Jag tror inte din man har fattat vad ett barn innebär i form av ansvar och uppoffringar. 

Jag tror att du behöver bli tuff. Nu är jag man, men hade jag varit kvinna i motsvarande situation hade jag först vägrat sex, därefter tagit ut skilsmässa om det inte blev bättring. Bättre ta hand om ett barn ensam och slippa ett vuxet barn, än att ta hand om två s.a.s.

Du tänker fel ang. dina tankar om att du inte kan tvinga honom till att frivilligt visa omsorg om sitt barn. Genom att diskutera och komma med forskning och fakta, kan du visa att du har på fötterna. Genom att ställa krav på honom och förutsätta att han tar sitt ansvar som förälder, kan du ge honom chansen att uppfylla kraven och inse vad han behöver göra.

När sedan proppen har gått ur badkaret, och att han har fattat poängen, kommer han absolut säkert frivilligt visa omsorg om barnet på det sätt som du har krävt. Han har antagligen inte alls fattat vilken enorm omställning det är och vilka krav som ställs för att ge en trygghet och värme till ett barn med till synes outsinliga känslomässiga behov. Berätta det för honom!

Hans korkade beteende har ju ursäkten att han inte har haft barn förut. Tyvärr så är det många i tråden som har haft det, men ändå visar prov på liknande konster.

Nej, stå på dig nu och visa mannen att barnets bästa alltid ska komma i första hand. Alltid!

Ja, man har ju i forskningen pratat väldigt mycket om primär och sekundär anknytningsperson. I ett debattprogram för några år sedan hävdade t.ex. en känd psykolog att barnet mådde bättre om den primära anknytningspersonen stannade hemma med barnet och inte den sekundära.

Jag tänker att mycket av den forskning som gjorts har gjorts i länder och i tider då kvinnor tagit hand om barnen, och männen arbetat. Man ska nog därför vara försiktig på att dra för starka växlar på just vissa bitar angående det, tills forskningen har kommit ikapp. Jag kan tänka mig att hos vissa föräldrapar finns det ingen primär och sekundär anknytningsperson, utan de är båda primära. Men om mamman ammar, har hon givetvis ett försprång utifrån det och det kan ta tid för mannen att komma ikapp. 

Hittade lite intressanta forskningsartiklar på anknytningen till pappor. Det står bl.a. såhär:

? Disengaged and remote father-child interactions as early as the third month of life have been found to predict behaviour problems in children when they are older (Ramchandani et al., 2013).

The amount of time spent with the caregiver and the quality of the caregiver?s parenting behaviour are all significant in the development of secure or insecure attachments:

http://www.fatherhoodinstitute.org/2014/fi-research-summary-fathers-and-attachment/

En annan "pappa-anknytnings-artikel" tittade på barnens anknytning till pappan vid 13 månader och vid 3 år. De kom till slutsatsen att en trygg anknytning vid 13 månader mellan barnet och pappan ofta ger en trygg anknytning vid 3 år. 

"Furthermore, there was significant stability in father-child attachment security from 13 months to 3 years."

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4422500/

Visst är detta generella studier, men jag tycker ändå de är intressanta. Jag tänker att om man kan förutsäga att ett barn utan pappakontakt vid 3 månader får problem med sitt beteende, hur stora problem får då ett barn som inte har kontakt med sin pappa på två år?

När det gäller 50/50 så är det nog bara forskningen som kan ge oss svar på om det är bra eller ej, generellt sätt. Problemet är att det inte finns så många länder där det går att forska på det, eftersom man ofta inte delar lika - inte ens i Sverige tror jag att det är särskilt vanligt, och man behöver ju komma upp i ett lite större antal för att kunna säga något generellt.