Selmans skrev 2019-06-01 23:05:05 följande:
Ja, så är det onekligen.
Jag är TS och har läst alla svar i tråden och blir förvånad över vissa åsikter. Framförallt de som är "extrema" åt ena eller andra hållet. Intressant läsning, helt klart.
Det är en spännande period i relationen det här. Jag och min man har varit ett par i över 7 år och är efter dessa år ett, i mitt tycke, starkt team. Vi har hittat vårt sätt att interagera med varandra och tycker oftast väldigt lika. Men just nu, några veckor innan barnet kommer, blir jag plötsligt förvånad över vissa saker han säger som liksom går rakt emot vad jag trodde han tyckte. Och han känner säkerligen precis samma om mig. Precis som du säger är det som att något "väcks" inom oss båda i samband med att ett barn är på väg.
Nu är ju problemen i min trådstart ur världen. Vi har pratat om det och är överens som jag skrev i ett annat inlägg. Men jag märker att vi kommer få en hel hög nya konflikter att ta oss igenom. Exempelvis: Tidigare idag kom vi att prata om nätterna när bebisen är här, att det kanske blir lite sådär med sömn. Där tar jag för givet att vi delar lika, men han hade tanken att jag tar allt. Hans argument var att det inte funkar för honom att vara trött på jobbet, medan det är lättare för mig att vara trött när jag ammar och sköter hemmet. Vi är inte överens där ännu... men jaja, allt sånt där kommer vi få gå igenom och hitta vårt sätt för. Skönt att vi lärt oss diskutera någorlunda framgångsrikt under dessa år.
Det är ganska kul ändå, att få "lära känna" varandra igen. Såg att någon eller ett par har skrivit att jag borde överväga att hota med skilsmässa eller att flytta ut. Jösses så dramatiskt. Jag älskar ju min man och utmaningarna vi har framför oss är på inget sätt oöverkomliga. Förstående och kompromissande från båda sidor kommer dock behövas, som alltid i en relation.
Men tack för att ni bidrar med perspektiv så att jag blir lite klokare på hur andra än jag själv tänker!
Bra med en stabil bas! Om ni klarar av att diskutera igenom saker på ett sansat sätt och han klarar av att se saker från din vinkel så borde ni fixa det.
Det kommer att komma många nya spännande frågeställningar. Hota med skilsmässa skulle jag aldrig göra, men ta ett ordentligt snack om vad jag förväntar mig av honom som man och far - absolut. Men det har du ju redan gjort, och behöver kanske göra igen så småningom. En del saker är inte helt uppenbara innan man varit hemma själv med bebisen.
En intressant detalj är att de på jobbet inte tycker att det är ett problem att han är hemma några veckor extra - men det tycker han. Någon är mindre oumbärlig på jobbet än han tror. Han behöver lära sig att lägga jobbet på sin rätta plats i prioritetsordningen - även om ni inte hade haft en bebis hemma.
Det där med sömn ... Det är inte en "vem klarar sitt arbete trots sömnbrist"-fråga, utan en "sömnbrist är en tortyrmetod, jag måste också få sova"-fråga. Sedan blir det ju extra komplicerat om man ammar mycket på nätterna.
Sedan är det ju inte alltid så lätt att få partnern att fixa med saker som man själv lärt sig när man varit föräldraledig om dagarna.
Ett exempel: Jag hade lärt mig den hårda vägen vad som måste vara med när jag och bebisen lämnar huset. Senare när vi åker iväg tillsammans och jag tycker att han ska ta ansvar också, så kan jag ju inte bara lämna saker hemma för att han inte fattat att det måste vara med. Men innan vi åkte kunde jag säga: "Har du packat xxx?" Eller om jag ändå glömt något hemma och han undrade: "Varför har vi inte xxx med oss?" så var mitt svar alltid: "För att du inte packade det." Din bebis, ditt ansvar lite mycket som mitt, liksom.
Det effektivaste sättet att få ett jämställt föräldraskap/hem lär vara att innan ni båda börjar jobba igen, så är han föräldraledig sist. Men en månad eller två tidigt skadar nog inte heller - så att han fattar saker som är svåra att förklara för någon som inte upplevt det - helst medan man fortfarande har egen tid att ta ut.
