Otrohet

Jag känner igen mig. Det där äter upp en till slut. Alla andra säger att man kommer över det med tiden, men helt ärligt, första tiden är man ju arg. I jämförelse med att vara patetisk och svartsjuk är det trevligt att vara arg. Så pass att man önskar att man var arg istället för sådan som man blir sedan.

Men vet du vad? Älskar du honom så är det värt det ändå. Älskar man någon mycket är det värt det att bli patetisk och svartsjuk för den personen.

Säg rent ut till honom "Jag kommer inte glömma eller förlåta det. Jag kommer antagligen vara jobbig och svartsjuk ibland mot dig under hela livet. Men jag älskar dig och vill vara med dig ändå. Jag hoppas att du älskar mig och vill vara med mig ändå, och acceptera och leva med att jag är svartsjuk och jobbig ibland".

Dessutom har ni två rätt små barn. Fungerar man halvbra ihop och trots allt är ganska lyckliga tillsammans är det faktiskt ok att då skjuta upp såna grejer. Behöver jag ta tag i detta idag? Nej det behöver jag faktiskt inte. behöver jag ta tag i detta om fem år? Antagligen inte det heller. Jag kan ta tag i det om tio år om jag vill. Problemet springer ju inte iväg (tyvärr) men det finns inget som säger att du måste hantera det nu.