Gränsen för otrohet

Det tror jag verkligen inte är den allmänna uppfattningen:..

Jämför; ibland känner jag mig irriterad på någon. En kollega eller en familjemedlem. Är det bara så så kan jag ju knappast hjälpa det. Men agerar jag på det, beter mig svinigt, surar och är oförskämd. Då är det ett val och medvetet.

Jo, men t.o.m. "man" tror jag mig minnas har hållit med om att "känslor kan man inte hjälpa".
Men om man tar ilska eller ö.h.t någon annan känsla måste den ju triggas av något, eller att man känner sig på dåligt humör o.s.v
Men just att bli förälskad i t.ex. en kollega. Då blir man slagen i huvudet, och det var ju inte alls meningen att det skulle bli så, och känslor kan man ju inte hjälpa...
Skitsnack säger jag.
Man är helt enkelt öppen för att få just dom känslorna och skiter i det man har hemma.

Nja, Du får väl svar efter vad du talar om, och hittills har du inte talat om något som skulle vara annat än simpel otrohet.

Den där sista meningen är inte begriplig för mig. Jag älskar att vara förälskad! Jag långt ifrån skiter i det jag har hemma, honom älskar jag innerligt. Ingen annan har någonsin kommit ens i närheten.

Men förälskelserna, dem vill jag inte leva utan, och jag tänker att det är oerhört egoistiskt att neka en annan person känslor som de allra flesta av oss njuter av.

Vi är väldigt överens om att förälskelser kommer och går, och är härliga att uppleva, vi unnar oss och varandra de känslorna. Vi blir förälskade i varandra också då och då. Jag tycker uppriktigt om när han blir förälskad i någon annan, han lever upp enormt då, så där som förälskade människor gör, men som vi efter ett par decennier tillsammans ytterst sällan gjorde när vi bara hade lov att förälska oss i varandra.