Gränsen för otrohet

Jag tillåter att min man får vara sprudlande lycklig, men det är inte likvärdigt med att han då ska få komma tillbaka till mig som inte var upphov till den sprudlande lyckan. Då får han vara lycklig på eget håll, och jag på mitt.

Ingen människa kan tvinga en annan att inte bli förälskad eller kär i någon annan, men den lyckliga kan å andra sidan inte heller kräva att den andra personen ska vara med på något hörn som denna inte vill. 

Vad är så svårt att förstå med att den ena inte ska få vara lycklig, på den andres bekostnad? För övrigt finns massor av andra saker som kan göra en lycklig som båda partnerna kan göra gemensamt, utan att behöva kära ner sig i andra personer. 

I mina öron låter det mer som en livlina, för att lappa ihop ett redan trasigt förhållande.

Det blir såklart på en annans bekostad om inte båda vill vara otrogna eller ha ett öppet förhållande. Du ansåg ju att man missunnade den andra lycka om man inte lät den vara otrogen i princip. Så man ska gå emot sina känslor för att den andra ska få ha sex med andra, annars är man snål och missunnsam. Det är bara till bådas fördel om båda är med på att ha sex med andra.

Njae, alltså det var du som snarare verkade tycka att det var jobbigt att inte andra köpte din syn om att få vara otrogna mot varandra. Det var svar på ditt "snål och missunnsam". Jag bryr mig inte om hur andra vill leva, känner faktiskt vänner som har öppna förhållanden. De försöker dock inte sälja in det till andra monogama, eller kalla dem inskränkta.
Dock så att jag inte alls har något emot att vara i ett öppet förhållande själv (men jag skulle aldrig blanda ihop det med att diskutera om otrohet, eller att säga att jag är otrogen när jag är i ett öppet förhållande). Det är stor skillnad på otrogen och öppet förhållande. Det har jag ständigt framhävt i flera inlägg. 

Då kallas det öppet förhållande inte otrohet. Om båda parter vill att deras partner ska vara otrogna d.v.s.

Det gjordes en undersökning på Victoria Milan och majoriteten av de
otrogna ville inte att deras partner gjorde detsamma. De lever s.a.s inte som de lär. 

https://www.aftonbladet.se/relationer/a/wEv79n/garna-otrogen--men-jag-vill-inte-bli-bedragen

Detta är min syn av de folk jag känner har varit otrogna också. Svartsjuka och kontrollerande, för att de verkar vara rädda för att deras partner känner samma behov som dem.

Är det jobbigt att veta att vissa andra par inte behöver bita och kämpa emot? Jag tycker att min man uppfyller mitt behov så pass att jag inte längtar efter annat. Förutsätter du att alla måste kämpa emot sina behov om de är monogama?  

Jag har väl haft tur att hitta en som passar och synkar med mig, för jag har aldrig känt något behov av att bli förälskad/kär i andra än min man. Saknar inget i kärlekslivet åtminstone. 

Anledningen till att jag skrev som jag gjorde var för att du ifrågasatte monogama relationer, och då har jag lika mycket rättighet att ifrågasätta de som vill vara otrogna. Jag har inga problem med att folk vill vara i öppna förhållanden, men jag tänker inte hymla med att jag ogillar otrohet (då det inte är i närheten av samma sak).