Sociala koder

Vad menar du med "orättvisan"?

Nu hänger jag absolut inte med. Så har jag inte skrivit/menat.

Någon (du?) ville att jag skulle betrakta TS mer förlåtande och tyckte att min attityd var som att säga åt en person i rullstol att den ska skärpa sig och resa sig.

Jag tog mig friheten att fortsätta på jämförelsen med rullstolen. När TS tar upp sin problematik och pekar på hur många fel andra gör, och hur skeva och idiotiska de är, och hur orättvist det är att deras agerande tolereras medan TS kritiseras, så tycker jag att det motsvarar om en rullstolsburen skulle börja kasta skit omkring sig på alla som inte sitter i rullstol. Ett sådant beteende är ingen omedelbar succé, helt ärligt.

FL är varken en läkarmottagning eller ett forum för folk med TS funktionsvariation. Här finns ett tvärsnitt av vanligt folk, vissa lika intoleranta som de personer TS har träffat på och beskriver i trådstarten, andra med stor inblick i just TS problem.

Här får TS skriftliga reaktioner, mer eller mindre välformulerade, och olika gissningar/analyser om orsaken till att folk har reagerat och reagerar märkligt på henne.

Om TS vill ha en professionell bedömning av sitt beteende är det givetvis inte hit hon ska vända sig och det tror jag faktiskt att hon begriper.

Jag har ingen aning om huruvida mitt eller ditt eller någon annans bemötande påverkar TS i någon riktning, och jag uppfattar det inte som min eller din eller någon annans plikt att påverka henne. Hon har ställt frågor, vi är några som har svarat, kanske kan hon ha nytta av det eller så kan hon inte det.

Utöver det har jag inte skrivit att hon "måste" lära sig, utan att hon "kan försöka" lära sig. Om TS ska få något annat resultat i sina interaktioner med andra människor än de hittillsvarande tror jag personligen att hon måste lära sig ett annat sätt att ta kontakt med människor, men det var alltså inte vad jag skrev i mitt inlägg.

.

Du får skilja på det som är moraliskt fel, som mobbning, och sociala koder. Sociala koder är något mer primitivt, något som en del har automatiskt och andra inte. Där är det helt enkelt majoriteten som har rätt, hur orättvist och ologiskt det än kan tyckas. Folk är intoleranta mot dem som bryter mot oskrivna regler. Och eftersom de är oskrivna och outtalade kan de ofta inte ens förklara dem.

Mobbning däremot är enligt alla regler fel. Men eftersom majoriteten alltid har rätt så känner de som mobbar ändå inte att de gör fel. Eller de gör fel men de är rätt. I motsats till den med svårighet med sociala koder som tycker att den gör rätt men som helt enkelt ÄR fel. Därför kommer de normala alltid undan, såvida inte nån annan normal säger till.

Du kan aldrig räkna med nån rättvisa. De som gör moraliskt fel kommer aldrig att erkänna det om du påpekar det, i stället kommer du att ses som jobbig och en rättshaverist.

För det första, varför skulle mitt förhållande vara dåligt pga att jag har en diagnos? Nej, han blir ingen kurator. Det är snarare jag som blir det till dem med grövre diagnoser, för där märker jag ju skillnad, och i det fallet är jag ju normal. Jämför man med de som är normala och kan se skillnader dvs mimik, tajming osv, så är jag typ 50 och dem 100. De andra med grövre diagnoser anser jag vara från 0-100, kanske 10, jag på 50 och normala på 100. 

Jag menar inte att någon är bättre eller sämre med den jämförelsen, utan mer bara att man har olika grader gällande diagnoser. 

Jag anses ju mer normal då jämfört med någon som kanske har massor av diagnoser och behöver betydligt mycket mer hjälp och stöd, med allting. 

Nu tänker inte jag sitta och skriva om vad jag kan eller inte. Däremot tycker jag att det är fel att ni skriver de där med att mitt lliv skulle vara dåligt eller något och ta livet av sig?? Det stämmer verkligen inte hos de med diagnoser, för man kan göra det fast man är lycklig också eller inte har en diagnos. Där är ju mer okunskap och vilken källa har du fått det ifrån? VIsst kan man ha orättvis tankar för att man har en diagnos, men jag mår inte dåligt utav att ha diagnosen , utan det är mer att jag känner att jag vill bli bättre på saker jag har svårigheter med, thats it. Men jag mår ju inte dåligt för att jag har min diagnos. I många fall älskar jag min diagnos, för att jag märker vilka egenskaper som är mina starka sidor.

Synd bara att folk är så trångsynta och inte vill försöka förstå mig...

Jag skriver bara hur de "vanliga" som inte är vana att analysera och ifrågasätta sig själva reagerar. Hur ofta erkänner de som mobbar på jobbet att de gör det? Nej, de tycker att det är fel på mobboffret.

Får jag inte skriva vad jag tycker? På vilket sätt trycker jag "ner alla med ATS i skorna"? Jag har inte sagt att man saknar rätten till sina känslor, bara att man inte kan förvänta sig att "vanligt folk" ska förstå dem. Man kan definitivt inte förvänta sig att få klarspråk utom på internet.

Jag fattar inte varför det är så pass fel eller konstigt att bara förstå hur saker ligger till. Meningen med detta inlägg var ju enbart att få svar på frågor som jag har undrat över. Dvs vad dem i klassen ansåg att jag gjorde för fel. 

Jag har absolut förstått det ni har skrivit, det är snarare tvärtom. NI har inte förstått att jag endast bara har förklarat på olika sätt hur jag har menat. Varför jag tyckte som jag tyckte och hur jag såg på hela situationen. 

Det var dem som sa ordet fel i detta fallet, och jag bara ifrågasatte hur dem menade och tänkte. Jag har inte sagt någonting förutom att jag ville ha tips råd och förklaringar på det hela. 

Men jag har kommit till insikt att jag inte vill bli en normal person, dels så kan jag inte bli det och dessutom så verkar normala personer rätt tråkiga och har så mycket krav. Därav varför jag har kommit fram till att jag ska vända mig till de som har diagnoser istället. Dem har inte samma krav på det sättet, dem har liknande svårigheter och är unika på deras sätt. Tyvärr så passar inte vi in i eran värld och därför blir det något skrämmande för er för att vi som har diagnoser vill lära känna er och då ryggar ni tillbaka och blir rädda. 

Jag är glad att jag har kommit iunderfund med detta, för jag märker mer och mer hur tråkigt det är att behöva tänka på alla dessa sociala koder som för mig återigen bliir bara rätt patetiska. Jag har ju aldrig gjort något fel egentligen, det är bara det att dem jag syftar på har använt ordet fel i fel sammanhang. Hade de sagt annorlunda så hade jag förstått att jag var det, men nu påstod dem att jag gjorde på fel sätt. Det blir konstigt eftersom alla är olika och träffas på olika sätt. De finns de som träffas på tinder, fb, instamgram och ingen säger ju att det är något fel, så varför ska man då ens säga att jag gör det? 

Jag träffade min sambo på en dejtingsida, och det är många som träffar andra på nätet, då undrar jag, vad är skillanden? Ingenting. Vill någon träffa någon på en fest eller så, det är upp till dem. Men ingen säger ju att något av det är fel. 

 

Jag skulle träffa en kille som jag höll ihop med i över ett år. Detta va 7-8 år sedan.

Ok, allt är deras fel och du är perfekt. Bra så?

Din ålder är och förblir hemlig antar jag.

Hur gamla är ni då? Om det nu är då viktigt.