Sociala koder

Jag har ju fått en massa svar, dels känner jag mig lättad för att jag äntligen förstår det som jag alltid undrat över. Varför blev det som det blev i tidigare skolor, varför vart jag utsatt för mobbing? 

Jag förstod ju att de var för att dessa tjejer var väldigt osäkra i sig själva och så, men jag förstod inte att de också hade med dessa sociala koder och hela den biten. Alla sa ju bara att jag gjorde fel men inte hur eller vad. Hur skulle jag då kunna fatta felet? 

I detta fallet så antog ju de flesta bara att jag hade en diagnos och då gick till läraren. Jag visste ju knappt själv om min diagnos. 

Först var problemet att bearbeta att jag hade fått min diagnos och att jag vart utsatt för mobbing. Men sedan när det löste sig, så kom det här med sociala koder upp mitt i allt och jag började fundera över det. Varför jag vill lära mig och få svar på sådant här, är för att det blev aldrig något avslut på själva mobbingen. Jag slutade bara där och sedan så rullade mitt liv på. Men nu massa år senare, så kan jag reflektera över vad det var som hände. Jag kunde inte det då, för då var det så infekterat och aktuellt. Men eftersom jag varken får svar från inblandade, tänkte jag att jag skriver här istället, för att få olika perspektiv på det hela. Jag tycker det är konstigt att ingen kan ge mig svar, utan utomstående som inte ens var inblandade fattar ju typ allting jag har skrivit.Jag vill ju inte ha det såhär hela mitt liv, jag vill ju lära mig sociala koder och så, så jag lättare kan kommunicera med andra och inte känna att jag gör på fel sätt. Jag är så van att folk på olika sätt visar att dem tycker det, därför är det inte konstigt att jag är väldigt känslig för just det. Det är ju klart att jag tar åt mig, för att man har ju misslyckats så många gånger med den sociala biten. 

Jag har inte svårt att vara social med människor, men däremot gör jag ju på fel sätt eftersom jag inte kan se dessa hintar som andra kan se. 

Samtidigt som det är en lättnad över att jag förstår detta nu, känns det sorgligt eftersom det har hållit på så lång tid. Jag har nästan varit desperat för att veta vad som hände, medan nu känner jag mer ett lugn som känns både konstigt och skönt. 

Men kan man få svar från inblandade eller är det verkligen så att de gått så lång tid att det är omöjligt? Jag som trodde att jag skulle få många svar om varför. Jag fick lite svar men det var info som jag känner är lite sisådär, jag menar, jag visste ju knappt om den infon och mycket kan vara efterkonstruktioner. Jag ville bara ha en seriösare sammanfattning om det hela från skolan. Men dem fattar knappt vad jag vill och kan inte hjälpa mig. De gjorde ingen dokumentation pga någon lag som inte fanns då, men som finns nu.. 

Jag har en sambo. Det är ju mestadels från honom jag har träffat nya människor och då har det ju gått bra. Men jag menade att jag ville ha konkreta svar om själva felet med tidigare vänner och så, för då var de ju verkligen tydligt att jag gjorde något fel enligt dem. Men jag fattade inte vad och dem sa inte varför heller. Jag har ju frågat om det men då vart det ju försent eftersom ingen kom ihåg någonting. Vänner jag hade då var ju inga snälla heller för att dem dels hade roligt på min bekostnad och att de fattade ju att jag inte förstod sociala koder och sådant. Men de var fortfarande taskiga mot mig trots att dem fattade att jag var för ärlig led saker eller helt enkelt inte förstod saker.

Jag har ju märkt ibland sådana saker när det väl har hänt. Men oftast har jag förbisett dem delarna och bokstavligt talat trott att dessa personer är snälla, men inte förstått att dem är ironiska. Nu kan jag ju lättare se sådana saker men då kunde jag inte göra det, för att jag var väldigt osäker och väldigt godtrogen. Sedan var det ju bara jobbigt att vara delaktig i en värld där man trodde att man var normal och så kommer alla bara och typ du har en diagnos, du gör på fel sätt, så det påverkade mycket. De hjälpte ju liksom inte mig på något sätt, visst jag fick reda på att dem märkte det, men för mig ställde det bara till det för mig. Min bild av hur allting var blev helt kaos i min hjärna. 

Tänk er att ni har trott att det varit på ett sätt i 17-18 årstid, det är rätt länge du har levt då. Sen kommer det folk och rör om i grytan. Fast på ett negativt sätt. 

Men hur kan det vara skillnad på att de normala gör fel men ändå rätt och att om jag gör fel så är det mer dåligt än om de normala gör samma fel. Har de med min diagnos att göra? att jag inte kan se dessa hintar

För det första, varför skulle mitt förhållande vara dåligt pga att jag har en diagnos? Nej, han blir ingen kurator. Det är snarare jag som blir det till dem med grövre diagnoser, för där märker jag ju skillnad, och i det fallet är jag ju normal. Jämför man med de som är normala och kan se skillnader dvs mimik, tajming osv, så är jag typ 50 och dem 100. De andra med grövre diagnoser anser jag vara från 0-100, kanske 10, jag på 50 och normala på 100. 

Jag menar inte att någon är bättre eller sämre med den jämförelsen, utan mer bara att man har olika grader gällande diagnoser. 

Jag anses ju mer normal då jämfört med någon som kanske har massor av diagnoser och behöver betydligt mycket mer hjälp och stöd, med allting. 

Nu tänker inte jag sitta och skriva om vad jag kan eller inte. Däremot tycker jag att det är fel att ni skriver de där med att mitt lliv skulle vara dåligt eller något och ta livet av sig?? Det stämmer verkligen inte hos de med diagnoser, för man kan göra det fast man är lycklig också eller inte har en diagnos. Där är ju mer okunskap och vilken källa har du fått det ifrån? VIsst kan man ha orättvis tankar för att man har en diagnos, men jag mår inte dåligt utav att ha diagnosen , utan det är mer att jag känner att jag vill bli bättre på saker jag har svårigheter med, thats it. Men jag mår ju inte dåligt för att jag har min diagnos. I många fall älskar jag min diagnos, för att jag märker vilka egenskaper som är mina starka sidor.

Synd bara att folk är så trångsynta och inte vill försöka förstå mig...

Jag tror en majoritet anser att mobbning är fel. De finns de som gör andra illa med flit, som mår bra av att trycka ner andra, som känner en starkare grupptillhörighet när de får någon att vända sig mot. Jag är övertygad om att en del som mobbar vet att de gör fel men bryr sig inte. 

Ditt sätt att se på saken är verkligen att trycka ner alla med ATS i skorna. Att se det som att man själv alltid/oftast gör fel och alla andra rätt är ett utmärkt sätt att både utveckla psykiska sjukdomar och ta livet av sig. Varför ska man fortsätta leva om man är fel? På det sättet förlorar man dessutom rätten till sina egna känslor.

Det var denna text jag menade att, detta med att det leder till pskyksika sjukdomar och att ta livet av sig, det kanske är någon som gör så, men det betyder inte att alla gör det. Jag tror många med diagnoser är nöjda med deras diagnoser, just för att de har gjort det till sin superkraft. 

Jag är nöjd med min diagnos men jag ville bara enbart veta varför många normala personer bara ansåg att det var fel att skriva med folk på fb tex, för dem skriver också med folk på fb, i fb chatten dvs. Chatten finns ju för en anledning, för att man ska kunna skriva med vänner på fb i fb chatten. Och jag har ju sett att normala folk som skriver i fb chatten med andra, därför blir det konstigt då om de säger att jag gör på fel sätt. Det går fortfarande inte ihop för mig,trots att  jag fattar att det har och göra med att jag inte kan se signalerna, mimik, tajming och sådant. Dem göe ju lika mycket fel som jag då, för att en kan ju inte få skulden för att det är två som bråkar. Förstår ni hur jag tänker? 

Om man säger såhär, hur ska man ta kontakt med någon? 

Mina sätt är ju ändå sätt att ta kontakt med människor på. Det jag gör är ju en startpunkt jag använder för att lära känna någon. Man skapar ju inte en möjlighet genom att bara förvänta sig att det ska hända något om man är tyst. Jag menar bara att om jag fårgar om en fika eller shoppa, det är ju mitt sätt att få en möjlighet till att lära känna personen. 

Då undrar jag, hur gör alla andra då? För vad jag har sett så blir många typ bästa kompisar bara sådär och absolut beror det ju på person till person, men då känns ju mitt sätt mer genomtänkt än att någon bara ska vi hitta på något? Jag menar ju inte att få det genomänkt som en plan, utan jag menar bara att det är egenomtänkt att jag vill ha kompisar. 

Jag märker ju redan nu hur mycket jag utvecklas och förstår gällande sociala koder nu när jag vet felet jag sk gör, så då blir det enklare för mig att veta hur jag ska bete mig i sociala sammanhang. Men samtidigt känns vissa saker orimliga eftersom jag tror många sociala koder är påhittade och finns ingen logisk förklaring till, eftersom de är påhittade och då kan anledningen vara vad som helst. Det blir mer som mobbing då, dvs att osakerna där kan vara att det är fel att ha en rosa tröja på sig, för det har vissa bestämt att det ska man inte ha. 

Jag kan ju då bestämma att det är fel att dem som blir bästa kompisar bara sådär är på fel sätt, för vem gör så? Man blir inte bara bästa kompisar sådär, man fattar ju att man måste lära känna personen ett tag först, det tar tid att lära känna en person, fan nu låter jag som en normal person. Ser ni, jag har redan lärt mig hur det fungerar. 

Sedan måste jag tillägga att de där om att personer utan diagnoser som gör fel men ändå rätt, det håller inte i längden, sorry kompis. 

Personen som är normal kanske fattar sociala koder men väljer att bryta dem och därför väljer att mobba andra och kanske inte bryr sig om att den mobbar. 

Men mobbaren gör ju ändå på fel sätt för att den just mobbar, därför kommer den tillslut få något typ av straff för att den gör något som är fel. Alltså straff menar jag då typ utskällning eller att man anmäler det eller om det är väldigt grovt så kan det kanske bli fängelse. det är ju liksom inte något man vill ha på sitt cv..

Fast mobba någon annan kanske får en att få fler kompisar? (Fatta att jag är ironiskt med det där med att mobba för flerkompisar för att jag tycker fortfarande att den där förklaringen med att personer som är normala som gör fel fast ändå rätt, makes no sense) 

Men jag drev ju om att jag skulle hitta på att jag som gör fel gör rätt men egentligen gör jag fel. låter väldigt konstigt att det är så om man är NT. 

Jag tog bara då ett exempel som skulle motbevisa det hela. Dvs om en normal person mobbar, så gör den ju fel oavsett vad. Men någon skrev att om en person som kan sociala koder, bryter dem, så gör dem ändå rätt. för att majoriteten har rätt. Vem säger att majoriteten har rätt då? 

Jag har ju bara lärt mig hur en person NT i mitt fall normal person tänker, jag har inte sagt att de med diagnoser är onormala. Jag försökte bara hitta ett ord som passade in för att förklara och då vart de personer med diagnoser och normala eller de utan diagnoser. inget mer än så. 

Jag förstår ju det, men det var ju det jag gjorde för jag och denna tjej som träffades på event, vi hade ju setts flera gånger och därför frågade jag om bara hon och jag skulle ses, för att lära känna varandra bättre som kompisar. Så där tycker jag att jag inte gjorde något fel. De var typ det du skrev som exempel, förutom några små grejer. Men i övrigt så var de liksom samma sak. 

Då gjorde hon ett socialt fel eftersom hon gjorde ju på fel sätt genom att föreläsa för mig, säga att hon gick en beteendevetenskaplig linje, no shit? Som om det skulle betyda att hon är bättre på det sociala. det behöver inte alls vara så.Att skriva en sådan sak är inte normalt, det är då mer normalt att säga, jag kan inte ses tyvärr eller något. Det hade ju varit mer förståeligt att hon inte ville ses än, att jag går på detta program, jag kan allt om det sociala, du förstår ingenting, jag vill inte umgås med dig. Det är nog svårt att fatta det eftersom jag är ingen tankeläsare. Jag skulle mer tycka hon var väldigt tråkig och konstig istället för att bara åh, hon låter som en trevlig person. Hon om något känner jag, inte har så pass bra koll på hur man kommunicerr med mig, men juste det var ju något med att om man bryter mot normen så gör man ändå rätt?

Vem skulle inte orka vara kompis med mig? Jag har ju en sambo som är min kompis/pojkvän och jag har ju haft vänner. Jag säger ju att jag inte har svårt att skaffa vänner, snarare behålla dem. Jag har svårt med tajming och det där, i know. Men det är väl mer att jag aldrig har fattat innan felet andra har sagt, nu vet jag ju om mer än vad dem inblandade faktiskt kunde säga, de kunde inte säga något alls. Så detta är ju den bästa hjälpen jag har fått.