Jag var otrogen med en man för att komplettera det jag saknade i sängen därhemma. En dominant man, snygg, stark och oerhört sexig. Välutrustad. Självsäker. Tog för sig utan att vara egoistisk. Väldigt, väldigt manlig.
Dessutom behövde jag bekräftelse på att jag fortfarande kunde locka män. Jag har levt ett väldigt utsvävande sexuellt liv och saknar väl det där med att flörta, bli förförd, förälskelse, ovissheten, längtan...
Du tjatar om och om igen att jag inte ska fördöma personen, när den enda som talat om person är du. Är det inte lite ironiskt? Jag har t.ex aldrig sagt att en person som är otrogen måste vara arbetslös, ha psykiska problem m.m.
Jag skulle definitivt döma handlingen på så vis att jag aldrig skulle bli tillsammans med en person som var känd för att vara otrogen. Men om man inte ska döma handlingen så borde man alltså ge personen en chans? Det skulle inte jag, eftersom jag dras till raka, ärliga människor som vågar göra slut på förhållanden på ett ärligt vis. Jag är inte heller vän med folk som ljuger för mig eller går bakom min rygg, och på så vis är jag konsekvent med vad jag tycker.
Jag anser även att vänner som går bakom ens rygg och skvallrar om en är svaga personer som inte vågar stå för vad de tycker till mig. Nu har jag inga sådana vänner, men om jag hade det skulle det inte vara långvarigt.
Nej det är det absolut inte, det där är en myt som många tyvärr tar för sanning. Enkäter från bla VM visar att relationen inte alls är den vanligaste "anledningen" till otrohet. Den absolut vanligaste anledningen är ombyte och spänning.
Så majoriteten verkar inte alls vilja fly från sitt förhållande eller partner, tvärtom verkar man rätt nöjd och vill gärna ha det kvar. Det man vill är helt enkelt kunna ha sex med olika personer (ombyte) och känna spänning och pirr utan att behöva offra sin relation eller ge sin partner samma frihet (majoriteten av dessa vill inte als att deras partner gör likadant)