Vad får dig kvinna att vara otrogen?

Ingen har väl läst och deltagit i fler otrohetstrådar än du?
Men jag har också läst väldigt många under årens lopp.

Jag vågar påstå att du har direkt fel.

Av allt jag har läst på detta forum och på andra ställen, efter samtal med människor som yrkesmässigt jobbar med sådana här frågor, har jag en annan uppfattning än du.

Min uppfattning är att en klar majoritet av otrogna anser sig själva som ansvariga för sin otrohet. Åtminstone förr eller senare.

Däremot är jag säker på att sådana som du väljer att missuppfatta saker och ting.
Många otrogna kan förklara varför man fick lust till, vad det var för mekanismer som ledde fram till, att man valde att vara otrogen.
Men bara därför att det finns förklaringar till varför lust och vilja uppstår kan man ju absolut inte, som du, påstå att den otrogne inte skulle ta på sig ansvaret för sin otrohet.
Jag tror att du, och sådana som du, kanske väljer att missförstå för ni klarar inte att hantera sanningen? Ni känner er kritiserade när det framkommer att det finns egenskaper hos er, eller att det finns andra skäl, som gör att det lockar fram en lust eller vilja hos er partner att fatta sitt beslut att vara otrogen.

Jag har inte delgivit min personliga uppfattning och jag har inte tyckt någonting utan jag har bara svarat på TS frågor.

OBS: Jag har inte sagt vad jag själv tycker eller vad jag har för åsikt om saken.
Alltså är det inte möjligt att hålla med mig om min uppfattning eller att motsäga den eftersom jag inte har uttalat den.
Men ändå citerar du mig i samband med att du uttrycker dig så fruktansvärt elakt.
Är det konstigt att jag känner mig påhoppad?

Du verkar ju inte kunna eller vilja förstå det enklaste.
Jag har inte delgivit min personliga uppfattning. Men det klarar du ju inte begripa?
Ändå citerar du mig och häver ur dig otrevligheter mot mig.

Angående vanligt eller ovanligt har jag tydligt redogjort för min åsikt om just den detaljen. Och min åsikt skiljer sig tydligt från det du tidigare påstod (även om du nu i efterskott försöker korrigera dig själv en aning).

Nja är mer genuint nyfiken.

Tycker det också är väldigt intressant att du skyndar till "man" räddning. Är det din man?

Om du skulle visa på någon form av konsekvens i ditt agerande så borde du även angripa "man" iom hans signum är att just sätta etiketter på andra och diskutera person före handling.

Har iof sett även dig ofta i samma typ av trådar där du hellre skriver om personen som valt att vara otrogen än att kritisera själva handlingen. Du lägger mer energi på att vara kritisk mot personen och tillskriver de som gjort sitt val, med en massa olika egenskaper.

Jag har aldrig varit otrogen och vet inte om att jag skulle ha blivit bedragen. Men det fråntar mig inte rätten att tycka att väl så många tillskriver andra personer olika egenskaper baserat på att dom gjort val som ni inte gillar.

Att inte motionera, att nyttja alkohol till helgen, nyttja tobak, äta onyttigt tex snacks, chips eller snabbmat. Eller väljer att äta mycket kött istället för att basera kosten på vegetabilier. Är också val som påverkar nära och kära. Både känslomässigt och ekonomiskt. Livsstilsval som ger risk för kortare liv eller sjukdom.

Ska man även här fråga partnern/barn/anhöriga om det är ok att öka i vikt? Sitta i soffan istället för att träna? Det är val som är dåliga för sig själv men också val som påverkar partnern känslomässigt och ekonomiskt. Särskilt om det medför förtidig död. Eller sjukdom som påverkar förmågan att arbeta eller sköta sysslor i hemmet?

Varför fortsätter du ljuga om vad jag skulle ha sagt?

Sanningen är att jag skrev: 
"Min uppfattning är att en klar majoritet av otrogna anser sig själva som ansvariga för sin otrohet."
"...vad det var för mekanismer som ledde fram till, att man valde att vara otrogen." OBS: Just för att du ska kunna förstå det som jag tror att alla andra klarar förstå: Jag skriver alltså att den otrogne SJÄLV VALDE att vara otrogen. Då borde även du klara av förstå vem jag anser vara ansvarig för det valet?

Jag tycker att du själv tydliggör och visar det jag skrev, men kanske utan att du själv klarar av att förstå det?
"Ni känner er kritiserade när det framkommer att det finns egenskaper hos er, eller att det finns andra skäl, som gör att det lockar fram en lust eller vilja hos er partner att fatta sitt beslut att vara otrogen."
OBS: Jag skriver fortfarande att den otrogna har fattat sitt eget beslut att vara otrogen och OBS då har jag tydliggjort vem jag anser vara ansvarig.

Jag tycker att även du borde klara av att skilja mellan att det å ena sidan finns orsaker och mekanismer som skapar lust eller vilja hos människor.
Men att det å andra sidan, enligt min uppfattning, är en annan sak att den som väljer att vara otrogen har ett eget ansvar för sitt eget val.
För mig häpnadsväckande om du inte klarar att skilja på dessa två?

Och häpnadsväckande att du är så bergsäker på vems felet är och vem som har ansvaret för sitt beslut samtidigt som du själv inte alls har något som helst ansvar för ditt eget beteende eller dina personliga egenskaper, att om du låter dem vara tillräckligt negativa och framträdande, så kan det skapa lust och vilja hos din partner att vara otrogen mot dig.
(Om du inte klarar av att hantera dig själv som ett hypotetiskt exempel, så tänk då "någon" i mitt exempel.)

Återigen OBS: För att du (bara som ett hypotetiskt exempel) har ett taskigt beteende och taskiga personliga egenskaper så att det kan locka fram lust och vilja hos din partner att vara otrogen så är ändå min tydliga åsikt att det är din partner som är ansvarig för sitt beslut om hon agerar på sin lust/vilja och väljer att vara otrogen mot dig.
Men om det i ditt fall (bara som ett hypotetiskt exempel) slutade med att hon valde vara otrogen mot dig så kan det väl ändå vara troligt att ändringar i ditt beteende, eller om du jobbat med ändra dina taskiga egenskaper, så kanske otroheten hade kunnat undvikas, genom att hennes lust/vilja då inte hade uppstått?

Tror du att någon någonsin varit otrogen mot någon utan att det börjat med och fötts av en lust och vilja att vara otrogen?
Inbillar du dig verkligen på fullt allvar att någon helt neutralt fattar beslutat att "nu ska jag vara otrogen" helt utan att det drivs av en lust eller en vilja?

Det är val som påverkar andra än sig själv. Val som i bästa fall ger sig själv en stunds njutning och lättja men som i längden inte är bra, ens för sig själv.

Tänkte mest att iom du är emot att människor gör egna val som påverkar andra utan att berätta/fråga om lov. Tex falla för frestelsen att köpa snask i affären och äta, men ändå senare låta bli att springa en extra runda på kvällen. Utan att berätta för partnern eller frågat om lov. Borde du också vara emot att människor gör dessa val utan att få ett godkännande från tex en livskamrat.

Du menar att om du väljer att dricka lite alkohol på helgen eller äter snabbmat ibland. Ska du dömas av andra som karaktärslös person som ger efter för tillfällig lust? Även om du i övrigt lever hälsosamt och normalt sätt håller dig itrim.

Du dömer hela personen efter en handling. Istället för att kritisera handlingen.

Det är bättre du kritiserar handlingen att dricka alkohol den kvällen, eftersom alkohol är onyttigt, kan orsaka sjukdom, förtidig död och andra egenskaper som faktiskt påverkar en partner känslomässigt och ekonomiskt. Än att du tillskriver personen att vara svag, karaktärslös mm.

Alkohol är ju skadligt även om du bara dricker en flaska vin i veckan. Det kan ge följdsjukdomar som din partner kan bli ledsen eller på annat sätt påverkas av. Man behöver inte vara ett svin för att nått dåligt kan komma av valet.

Du dömer hela personen som svag osv pga en sak hen gör. Döm handlingen och inte personen som gjort valet.

Din åsikt. Otrohet är ett dåligt val, handlingen är karaktärslöst. Personen kan ändå ha karaktär på andra plan.

Om du äter dig tjock eller låter bli att motionera är också karaktärslöst beslut.

Om du menar att i ena fallet är hela personen likställs med handlingen, blir det samma sak i det andra fallet. I båda fallen ett dåligt beslut för dig själv och din omgivning.

Fördöm handlingen och inte personen.

Du tjatar om och om igen att jag inte ska fördöma personen, när den enda som talat om person är du. Är det inte lite ironiskt? Jag har t.ex aldrig sagt att en person som är otrogen måste vara arbetslös, ha psykiska problem m.m. 

Jag skulle definitivt döma handlingen på så vis att jag aldrig skulle bli tillsammans med en person som var känd för att vara otrogen. Men om man inte ska döma handlingen så borde man alltså ge personen en chans? Det skulle inte jag, eftersom jag dras till raka, ärliga människor som vågar göra slut på förhållanden på ett ärligt vis. Jag är inte heller vän med folk som ljuger för mig eller går bakom min rygg, och på så vis är jag konsekvent med vad jag tycker.

Jag anser även att vänner som går bakom ens rygg och  skvallrar om en är svaga personer som inte vågar stå för vad de tycker till mig. Nu har jag inga sådana vänner, men om jag hade det skulle det inte vara långvarigt.

Fast otrohet är en eskapism där man känner att situationen/relationen man är i känns ohållbar. Man orkar inte och vill fly. Samtidigt hoppas man på att man kan reda ut relationen och få det bra igen. Otroheten blir en kortsiktig lösning på ett problem som man hoppas att ens partner aldrig får reda på. I en vänskapsrelation kan man inte riktigt göra samma slags svek, utan då diskuterar man andra svek som inte orsakas av ett basalt behov som man ändå kan säga att sex är. I en vänskapsrelation får man ha andra vänner. I en kärleksrelation får man inte ha andra kärleksrelationer. Eller sexuella relationer. Vill bara tydliggöra den skillnaden, för en vän som sviker gör det för att hen har lust eller är allmänt osympatisk vilket inte blir applicerbart på otrohet. Självklart förstår jag att partnern kan såras, men man hoppas ju att hen aldrig får reda på vad sol hänt.

Det talar inte helt emot mitt påstående... eskapism kan vara att läsa böcker, se på film, träna... ha en affär vid sidan om. Något som får en att må bättre, kortsiktigt. Jag känner att min relation är ohållbar eftersom jag inte klarar monogami. Lite pinsamt att erkänna, men känner så stark lust till andra män att jag blir knäpp av tanken att vara monogam. Ändå försöker jag för att det är vad som förväntas av mig. Samhällets normer osv. Barnen vill se sina föräldrar tillsammans.
.

.
Vad som driver en till otrohet går nog djupare än att man bara vill ha lite pirr. Jag tror att om man gräver lite i VM:s undersökning skulle man nog kunna hitta så mycket mer,..

Jag börjar starkt tvivla på tvåsamheten för min del. Jag får panik av blotta tanken på att leva med min man resten av livet. Men precis som du lever jag upp till samhällets normer. Fast min man och jag är swingers (dock väääääldigt sällan) så det underlättar en del. Men det hjälper inte om man som jag faller handlöst för en kollega där känslorna är besvarade. Polyamorös är nog rätt ord för mig. Swingandet är utan känslor och helt problemfritt. Förälskelse är något annat.

Min mans samhällsnormer.

Oj! Ska försöka svara så gott jag kan.

Min man är min stora trygghet och min bästa vän. Med honom vill jag ha min fasta punkt. Jag har funderingar på om jag är polyamorös och då är det inga konstigheter (för mig) att ha flera förhållanden igång.

Jag är helt ok med att han träffar andra vid sidan av och skulle han bli kär skulle jag bli glad för hans skull då det är fantastiska känslor. Tror inte han skulle lägga över hela känslolivet och sexet på någon annan i dagsläget då vi har ett bra sexliv och en stabil grund.

Jag skulle vara ok med att han fortsätter träffa andra om mitt förhållande bredvid skulle sluta. Jag kan ju fortfarande träffa andra för rent sex.

Då det är barn inblandade får man sätta upp regler för hur mkt man kan träffa den andre då familjen ändå är basen.

Men... nu är det inte så här. Min man skulle aldrig gå med på det och därför får jag se om jag klarar av att leva så här eller om jag bryter upp om X antal år. Det får tiden utvisa.

Hoppas du fick svar på dina frågor.