Tänkt separera länge men är nu gravid

Svår sits. 

Vad vill du helst göra? Skilja dig?

Vad är viktigast, ett tredje barn eller en sund relation? 

Du kan inte leva mer med en missbrukare. Klarar du detta själv?

Då låter ganska ambivalent? Å ena sidan skriver du att du funderat i några år på om du vill fortsätta med din man, men samtidigt så kör ni oskyddat i hopp om att få ett till barn? Låter väldigt fel i mina öron att planera barn ihop med en man som du inte vet om du vill leva med längre?

Tycker absolut inte att du ska blanda in någon ny man i detta också!!

Du skriver att du är beroende av en pappa till barnet.. men vet du, det praktiska löser sig om det måste det!
Tycker du att det är rätt mot din man att hålla fast vid honom bara för att du är beroende av honom?? Det tycker inte jag..

Jag har stannat kvar eftersom jag är rädd för att stå på egna ben och för den ekonomiska biten. Helst skulle jag vilja behålla huset men det har han byggt massor på och jag skulle nog inte fixa den praktiska skötseln ensam. Sedan finns det i stort sett inga lediga bostäder här vilket inte underlättar. Tanken har slagit mig att skaffa barn med en annan man men eftersom jag måste operera bort äggstockarna inom ett par år har jag inte tiden med mig.

Behåll barnet. Kräv att din man slutar dricka, annars skilj dig.

Ja det låter som jag ger ett enkelt recept, men jag menar allvar. Det är inte bra för barn att växa upp bland missbruk, det skapar otrygghet.

Det största problemet du har är din mans missbruk. 

Vad det gäller skilsmässa får du ta reda på dina rättigheter och vad som måste göras. (tex sätta sig i bostadskö, få rådgivning av jurist (kan man få gratis), kolla vad man har rätt till som ensamstående osv). Gör en plan. Även om du inte skiljer dig, så har du en backup och slipper beroendet.

Varför är du rädd att stå på egna ben?

Du behöver inte en ny man för att ta dig fri, du behöver dig själv!

Jag har den senaste tiden försökt analysera min situation. Man kan säga att de stunder som är bra (då han är nykter) måste väga upp för de stunder som är dåliga. Varje helg känns olustig och jag undviker honom. Han dricker inte i huset utan ute i verkstaden /garaget så jag kan ändå hålla en viss distans och blunda för vad som händer. Sedan när han kommer in blir man ju besviken och irriterad. Någonstans har jag nog ändå trott att han kan ändra på sig men nu efter 18 år har jag väl börjat inse att det nog inte kommer hända. Jag har försökt prata om hans drickande men då blir han arg och det är dålig stämning i flera dagar. Han rökte marijuana när vi träffades pga att han var knäckt över ett förhållande som tagit slut. Han har självmord i släkten. Så jag är rädd för vad jag kan orsaka om jag lämnar. Hans drickande kommer antagligen bli värre. Jag tror inte han kommer vara kapabel att ta hand om våra barn men kommer jag ens att få ensam vårdnad och fixar jag det?

Det är jätteelakt att tvinga ännu ett barn att växa upp med en missbrukande pappa och i en dålig relation.

Är inte ett barns rätt till en trygg barndom viktigare än din rätt att hinna få ytterligare ett barn?

Jag hade gjort abort. Sedan hade jag lämnat. Jag hade aldrig haft samvete att medvetet ge ett barn en dålig pappa. Hellre attjag själv lider lite än att ett barn får lida.

Jag är rädd för att stå på egna ben eftersom jag i 18 år levt med en man som tagit hand om allt praktiskt med huset, jag är mer en teoretiker, det är INTE han. Jag har aldrig klippt gräs jag vet inte vad man gör om en propp går eller rensa vattenlåset.

Jag går sönder när jag tittar på våra barn och tänker vem är jag att söndra denna familj.

Åh, som jag känner igen PRECIS allt du skriver. Jag är du för 5 år sedan. Förutom att det aldrig blev något barn för mig. Jag trodde att jag var gravid, alt. var det ett tidigt missfall. Men jag hade fött ett tredje barn utan tvekan, och sen gått.

Jag vill skicka så många styrkekramar till dig! Du ska veta att man fixar det! Man gör det, för att man måste. Du kommer att lära dig. Du behöver inte bo i hus. Skaffa en bostadsrätt (finns även radhus, jag har ett) där mycket praktiskt sköts av föreningen. 

Och du kan INTE ta ansvar för honom. Du kan inte lastas för hans val, att dricka eller om det värsta skulle hända, ta sitt liv. Jag rekommenderar dig att läsa på om medberoende. Jag visste att jag var det, men det var först när jag läste om det (fick Dödsdansen av en vän, googla den) som jag fullt ut förstod. Den boken är fullklottrad med understrykningar och egna anteckningar. Jag kände igen mig i precis allt. 

Det var en stor ångest för mig att ta steget och separera. Då blev det varannanveckasliv för barnen och då hade jag ju ingen koll alls på hans drickande. Det funkade faktiskt bra ett tag. Han skärpte till sig. Han växte med ansvaret för barnen. Vad han gjorde på sina barnfria veckor spelade ju ingen roll. Men till slut gick det inte längre, han mådde så dåligt så de kunde inte vara där längre. Barnen började må dåligt och ville inte vara där. Jag kunde inte göra något annat än att plocka hem dem och jag vägrade oövervakat umgänge trots att barnen är stora. (Krävde att farmor skulle vara med.) Han sjönk djupare och djupare ner i sin depression och sitt missbruk och det var mycket bråk. Självklart förstår jag att det var smärtsamt för honom att inte få träffa sina barn. Men de ska inte vara hans medicin! Han hade självmordstankar under hela den här perioden och när han flyttade utomlands var jag rädd att han aldrig skulle komma hem igen. Men det är inte mitt ansvar att ta. Mitt ansvar ligger i att se till att våra barn har det bra och får leva i ett tryggt hem med rutiner och förutsägbarhet, skola, kompisar, träningar, läxor, hobbies och massor med kärlek. Inte sitta med en missbrukande pappa som förväntar sig att de ska "förstå" honom och behöva ta ansvar för om han dricker eller inte, eller det allra värsta, ansvara för att han håller sig vid liv. 

Jag har haft tur, han gav mig vårdanden frivilligt när han flyttade utomlands. Han är hemma nu igen och försöker, men barnen är inte intresserade av att träffa honom alls längre. Det är tragiskt, men vi har det ändå väldigt bra under omständigheterna. Jag fixar det. Man gör det. För man måste. 

Vad gäller mannen du träffar nu så är mitt råd att ta det lugnt. Hasta inte in i något nytt direkt. Klart ni kan fortsätta att ses om ni vill, men var ärlig mot dig själv och ge dig själv tid. Och var ärlig mot honom. Och mot din man. En vän sa till mig när jag berättade om separationen "Gör och säg bara sånt som du ärligt kan stå rakryggad för". Dvs kasta ingen skit, påbörja ingen relation innan du avslutat den du befinner dig i osv. 

Stor kram till dig! Du kommer att komma ut på andra sidan. Det kommer att vara jobbigt, men det kommer att bli bättre!

Bortsett från allt annat: hur står du ut med att vara så okunnig och våpig? Det är väl bara att lära sig?

Du låter dina barn växa upp med en missbrukare för att du ska slippa befatta dig med simpla saker som gräsklippning och proppbyten, det låter totalt sjukt.

Vad skulle du själv tycka om det var en man som levde med en missbrukande kvinna, som han inte längre älskar och respekterar eller trivs med, och som han stannar hos (och tvingar barnen att leva med) för att han inte kan koka potatis eller sy i knappar? Det är dags att ta lite jävla ansvar i tillvaron.