Hur skapa ensamtid med barn?

Om de går i en större grupp som ibland delas upp i mindre så kan du be personalen om att dela på dem i det läget. Då har de varandra men får ändå lite tid ifrån varandra periodvis. Så har vi gjort med våra killar. Samma avdelning men när de delats in i mindre konstellationer så har mina inte varit i samma. Samma sak vid matbordet, de har inte suttit nära där heller.

Nu börjar de i skolan i höst och kommer då gå i varsin klass men vara tillsammans på fritids.

Eftersom totalt ALLT är en tävling dem emellan, speciellt från den enes sida, och de hela tiden jämför sig med varandra samt ser väldigt lika ut så är det bästa för dem att gå i varsin klass. När man gått ifrån varje utvecklingssamtal på förskolan de senaste 1,5 åren med känslan "Är du säker på att du pratar om rätt barn nu?" och även förskolan rekommenderar att dela på dem (av just tävlingsanledningen samt att de hemskt gärna triggar igång varandra när en av dem har tråkigt) så är det rätt beslut för oss i vart fall. 

De är de bästaste vänner i 9 fall av 10 annars men just att allt är en tävling gör det inte lämpligt att de ska gå i samma klass. De är sjukt tighta ändå och har svårt att släppa in andra när de leker tillsammans även fast de jättegärna vill leka med sina kompisar också. Men eftersom de känner varandra så väl och har sin speciella gemenskap så blir lätt en vän utanför.

Av 3 tvillingpar som börjar i samma skola så är det 2 av 3 som kommer att splittas. 

Jag har också läst massor samt pratat med andra tvillingföräldrar om hur de tänkt, både såna som har tvillingar som också börjar skolan samt de med äldre tvillingar. Jag håller inte med JK alls där om att tvillingrelationen ses som osund och att man till varje pris från förskola och skola vill skilja dem åt. Det är vi som mer eller mindre (i början när de började förskolan) fått tvinga förskolan att dela på dem ibland just för att de triggar både varandra och kompisarna till bus när de tycker att något är tråkigt (bland annat). Förutom pedagogen som själv hade tvillingar och hade mer förståelse så är det bara en annan pedagog som sett deras mönster och rekommenderat att de inte ska vara tillsammans 24/7. Hon kom in i en turbulent period på förskolan där man inte delade upp barngruppen alls och hade därmed ingen som helst aning om våra önskemål när det gällde barnen så hon var väldigt försiktig i sin önskan om att få dela på dem dessutom (inget om "vi vet bäst" eller "så här ska det vara"). 

?Den nya forskningen? säger ju det. De flesta barnpsykologer rekommenderar ju numer att tvillingar ska splittras när det gäller sovarrangemang och klass. Alla nya artiklar jag läst säger det.

Jag säger inte att jag stödjer detta. Jag är väl lite både för och emot.

Skäl som gör att jag är för uppdelning:

1. Ofta tävlar tvillingar med varandra. När det gäller pojkar så tror jag att antalet tvillingar som tävlar med varandra ligger på 100%, iallafall från den enes sida.

2. Att vart de än går tillsammans, så stämplas de automatiskt som ?tvilllingarna?, vilket kan påpeka deras identitetutveckling. Kanske inte alltid kul att alltid förknippas med någon annan. Och HÄR tror jag personligen, att denna punkt är EXTRA viktigt när det handlar om ENÄGGSTVILLINGAR, som ser identiska ut. Då är det säkert mycket mer välbehövt att sära på dem, för att inte få denna ?stämpel?. Mina tvillingsöner t.ex. är tvåäggstvillingar och ser inte likadana ut, den ene är t.o.m. mycket längre och större än den andra så det är många som tror att han är storebror till den andra. Så det är många som inte förstår att de är tvillingar, det blir bara uppenbart när de t.ex sitter i tvillingbarnvagnen tillsammans.

Skäl som gör att jag är emot en uppdelning:

1. Det är praktiskt, samma tider, de kan göra läxor tillsammans och hjälpa varandra.

2. Jag har försökt prata med så många vuxna tvillingar som möjligt och fråga dem hur det var när de var små, om de tyckte det var jobbigt att gå i samma klass (för alla vuxna tvillingar som jag träffat hade alla gått i samma klass som deras tvilling när de var små). Samtliga sa till mig att de tyckte om att gå i samma klass som deras tvilling, att de inte sett några problem, och att de alltid tyckt att det varit tryggt att ha en sån nära person i sin klass. De har varit ett team. Det har speciellt känts bra när de börjat i nya klasser t.ex. Det har också skapat, såklart, ett speciellt band till den personen, de har varit med om allt tillsammans. När jag hör hur de beskriver detta så avundas jag dem, det låter fantastiskt. Tänk om jag hade haft någon att dela allt med, och som man kan prata om minnen med även idag!

Jag kommer nog inte sära på dem tror jag, har inte särat på dem på förskolan nu och kommer nog inte sära på dem i skolan heller. Dels för att jag tror att det sista skälet jag beskrev skuggar alla andra skäl, men också för att jag praktiskt sett inte skulle hinna med att ha dem i olika klasser med olika scheman. Jag bor i Grekland och här har de inte börjat sära på dem i skolorna som jag vet att man börjat med i svenska skolor. Här bara antar de att man vill ha dem tillsammans. Så isåfall skulle jag själv få be om att de satte dem i olika klasser, vilket jag antagligen inte tänker göra.

Men det här är så jag känner nu, om saker och ting ändras, t.ex om min ena son blir ännu mer tävlingsinriktad och är på den andra hela tiden så att den andra blir helt ?kvävd?, så kommer jag vara tvungen att tänka om. Jag vill ju att båda mina barn ska kunna utvecklas till fullo och känna sig fria och lyckliga. Men jag vill försöka ?uppmuntra? detta speciella band som de har så mycket jag kan. Däremot som jag sa i min tidigare tråd, så tycker jag att det är jätteviktigt att vi försöker sära på dem på vår fritid så mycket det går.

Vi har nog lite olika intryck av vad psykologer säger, men det verkar ju som att vi har samma åsikt iallafall, att vi föredrar att barnen är tillsammans.

Jag lyssnar faktiskt mer på vad vuxna tvillingar säger än vad psykologer och nya rön säger. Vad är bättre än att lyssna på dem som har varit med om det själva? Det går alltid trender i vetenskapen också, så jag tar alltid ny information som lanseras med en nypa salt. Jag försöker lyssna på andras erfarenheter istället och sen känna efter vad jag själv vill och vad som passar vår situation och vår familj. I allt. Alla barn är inte likadana heller, olika barn behöver olika saker. Eftersom jag inte har hört något annat än positivt från vuxna tvillingar som gått i samma klass, så ser jag inte varför jag istället skulle lyssna på någon psykolog som säger motsatsen. Den psykologen kanske radar upp vissa problem som självfallet existerar, men psykologen förbiser uppenbarligen allt det som är bra med att gå i samma klass.