Lever ett typiskt svenssonliv med villa Volvo man och hund.. och är SÅ uttråkad till och från. Jag saknar verkligen passionen och spänningen man upplevde som singel. Att dejta, festa och bli kär. Kommer man aldrig få uppleva det igen? Aldrig ha sex med nån annan igen? Känns så tragiskt på nått vis.. att vara vara mamma och känna sig vuxen och tråkig.
Är ni kära i era respektive efter 10 år och barn?!
30-årskris, herr I come....
[quote=79737017][quote-nick]Anonym (88) skrev 2019-07-05 08:02:37 följande:[/quote-nick]Det skulle kunnat vara jag som skrev detta inlägg. Hue går tankarna TS? Vad är nästa steg?? Jag har sedan andra graviditeten, för tre år sedan känns att det knakat i relationen. Vi är inget bra team längre, han är alltid trött, vill bara se på tv, vill aldrig hitta på något, etc. Jag har fått dra större lass i hemmet och känner inte att jag fått uppskattning för det. När jag försökt ta upp hur jag ser på vår relation med honom så har han bara tyckt jag gnällt eller tyckt att jag är en dramaqueen eftersom vi har det bra enligt honom. Vi har alltid varit lite osynk sexuellt men det senaste året har varit rent sagt botten.. Jag har inte kunnat komma då passionen/attraktionen är heeelt borta och han verkar inte brytt sig om det. För två månader sedan vaknade jag upp och kände starkt att jag ville skiljas. 10 års förhållande, villa, 2 barn, besviken släkt.. är det värt det? Men kommer man kunna leva trogen i en sån här relation?[/
Hej!
Ja jag känner ofta som du.. tror nog att de flesta i en lång relation får liknande ?trött på allt?-tankar.
Jag kan bli så sjukt irriterad ibland. På att han inte tränar längre. På att han AlDRIG överraskar mig. Att han blivit så tråkig. Visserligen är han väldigt hjälpsam i hemmet och är en bra pappa och ställer alltid upp men det andra tar liksom över. Han vill ha sex ofta men på samma gamla sätt som alltid, aldrig nått nytt.
Jag är mest rädd att lämna och sedan inse vad jag hade. Att när vardagen kommer ensam eller med någon annan så car det inte så dåligt ändå. Typ. Att jagats göra mitt livs misstag OM jag lämnar. Vart skulle jag bo? Skulle jag ha RÅD att flytta? Osv osv.
Har EXAKT samma rädsla. Kommer man ångra sig? Är man bortskämd och tar tryggheten förgivet? Samtidigt, vi är ändå hyfsat unga. Är helt övertygad om att man skulle hitta en ny partner att stadga sig med på sikt. Kanske behöver man ett par år att mellanlanda som singel, bli uppvaktad, träffa intressanta nya människor, ha hett sex, osv. Råkade träffa en kille som jag kände en extrem dragning till. Har inte känt något liknande på fleeeera år. Det var då min polett föll ner - Jag vantrivs verkligen i relation och har gjort det de senaste åren. Vi är familjen AB, mer som syskon och inte man & hustru längre. Nu har jag tänkt på den här nya mannen konstant varje dag i två månader. Han bor i en annan stad men det känns som jag måste träffa honom igen för att se om han är en illusion baserad på min känslostorm. Men den lill gnutta moral jag har kvar gör att jag står emot. Men samtligt, nu är jag snart på väg att lämna min man. Kanske är det bättre att undersöka om mina känslor är äkta? Fast det är väl så en otrogen resonerar för att intala sig själv att rättfärdiga sitt felaktiga beteende...... inte för att jag skulle göra något fysiskt med honom om jag mötte upp han, men ändå..
Är ni gifta? Har du räknat på det? Hur lång tid skulle du behöva för att spara ihop till eget boende? Har du berättat för din sambo att du går med dessa känslor?
Haha hade kunnat vara jag som skrivit det där!
Känner mig också relativt ung och undrar om detta är allt jag kommer uppleva?! Får också uppvaktning/inteessesignaler på annat håll och det gör ju att man jämför. Fantiserar om hur mitt liv hade kunnat vara med den andre. Dagdrömmer om hur spännande och intensivt det hade varit.
Men, det hade väl blivit en vardag med honom också till slut. Känner mig så jävla elak som skulle göra att vårt barn inte får växa upp med mamma o pappa tillsammans. Ett misslyckande liksom... usch :(
Nej jag har inte sagt något, mest att jag är lite uttråkad och ledsen typ och han försöker anstränga sig för att ändra sig..
Jag skulle säga att du borde ha en liten flirt vid sidan om.
Det piggar alltid upp och man får den bekräftelsen man saknar. :)
o nu säger väl många fy, då kan man lika bra skilja sig,
inte alltid så lätt:)
Lever ett typiskt svenssonliv med villa Volvo man och hund.. och är SÅ uttråkad till och från. Jag saknar verkligen passionen och spänningen man upplevde som singel. Att dejta, festa och bli kär. Kommer man aldrig få uppleva det igen? Aldrig ha sex med nån annan igen? Känns så tragiskt på nått vis.. att vara vara mamma och känna sig vuxen och tråkig.
Är ni kära i era respektive efter 10 år och barn?!
30-årskris, herr I come....
Ha sex med en värmepumpsinstallatör då blir det både spänningsatt å hett haha.
Hmm kanske skulle byta jobb
Svenska kvinnor är aldrig nöjda. Så vi män måste lägga ner illusionen att vi kan ge dom allt de vill ha.
Det är helt enkelt inte möjligt. Och leder till ohälsa och ett olyckligt liv om man försöker och tror att man kan ge kvinnan allt hon vill ha.
Tänk på dig själv. Det gör kvinnan. Tänker på sig själv.
Det är inte lätt att följas åt i livets alla skiften. Man utvecklas på olika sätt och överallt översköljs man av skildringar av idealet att man ska vara lycklig, förälskad, kåt... Men jag tror inte på den illusionen. Ytterst få har lyckan att få uppleva nåt sånt med samma partner hela livet.
Och man blir aldrig för gammal för att känna längtan till detta. Jag är lite över 60, är man och lever just nu i ett limbo i mitt andra äktenskap och känner ungefär som du, TS.
Idag lever vi ett liv som är så bra rent materiellt att vi har tid att unna oss lyxen att fråga oss om vi är lyckliga, om vi har ett bra sexliv osv. Tidigare generationer ställde inte samma krav på tillvaron. Man kämpade för att kunna ställa fram mat på bordet åt sina barn och ifall man hade bra sex eller inte var inte direkt nåt som man funderade på. Det var som det var och man skulle vara nöjd med sin lott.
Men nu lever vi idag och har de förutsättningar vi har och får göra det bästa av det. Är du inte lycklig så måste du kanske göra nåt åt det. Naturligtvis prata med din partner, gå i parterapi osv. Kan hjälpa, men inte säkert. Gör vad du kan för att få det bättre men stanna inte kvar om du ändå mår dåligt.