Första barnet, bf feb 2020

Hej!

Grattis till graviditeten! Förstår precis hur jobbigt det är att oroa sig för missfall. Fick MF i februari i v 8, då hade vi försökt bli gravida i 6 månader med vårat första, så det var lite segt! Nu är jag i v 9 och är orolig att det ska hända igen såklart. Eller ännu värre att man inte ska hitta nåt levande vid första ul som vi har bokat till 2 augusti. Så nu får man gå hela semestern och oroa sig. :)

Måendet annars är lite illamående, mest när jag sitter på jobbet, inte alls sugen på mat men tvingar i mig. Otroligt sur emellanåt (fick precis psykbryt på min stackars hund). Men känns ändå överkomligt. Är också 30 år, så har känner ett tag att det är dags att ta nästa steg! Har bf 12 februari. :)

Tack! <3 Ja det är ju helt omöjligt att inte oroa sig för allt, tycker det går lite i vågor. Vissa dagar känner jag mig lugn och tänker att man tar det som det kommer, andra vill jag bara ringa och kräva ett tidigt ul bara för att se om det är något där.

Ska ni göra kub den 15 aug? Om det erbjuds där du bor? Vi har bokat in det, jag bryr mig nog inte så mycket om sannolikheten för kromosomavvikelser egentligen, men vet att sambon tycker det är viktigt.

Jag väntar med att berätta tills efter vi fått se ul hade jag tänkt. Men det blir ju också svårt nu på semestern när man är ute och umgås mycket mer. Om jag berättar för någon så är det för de personer som jag lätt kan prata om ev missfall med. Min syrra tex, inte för min mamma för hon skulle ju bli så ledsen om hon får veta och vi sen får missfall. Så tänker jag. :)

Äta hela tiden gör jag med, ibland känns det som ett knäckebröd i timmen är det enda som funkar! Tycker också det är svårt att få i sig vatten nu i värmen när vatten smakar illa med. Men så länge man har symptom får man ju vara glad, jag brukar tänka att jag inte känner mig dålig utan gravid istället. Skulle symptomen upphöra hade jag blivit väldigt nojig! :)