Tappa livslusten

Vill börja med att skriva att jag INTE har några självmordstankar.. Men jag har tappat livslusten.

Efter många bråk i flera år så har jag och min man bestämt oss för att skiljas och flytta isär. Detta är ett gemensamt beslut.

När vi träffades så var jag arbetslös och ensamstående med 1 barn. Jag flyttade 14 mil ifrån alla jag kände hem till honom. Vi blev störtförälskade direkt. Jag fick jobb som jag vantrivdes på, blev deprimerad, slutade äta och ta hand om mig själv och fick kommentarerna "ajja det är ett jobb iaf". Han festade rätt hårt, hela tiden, varje dag. Efter jobb.. Jag jobbade hela hans semester, han festade hela semestern. Jag slutade där efter ett tag och började studera. Under denna tid blir jag gravid. Jag får väldiga problem med graviditeten och får avsluta studierna. Han fortsätter festa och träffa vänner. Blir så full att han ibland blir elak i mun. Jag skulle lämna. Han skulle förändras. Jag stannade. Allt var bra. Jag kände mig dock ensam under hela förhållandet. Jag dricker inte, eller max 1 gång per år och då 1-2 öl. Jag gick hemma under föräldraledigheten, skötte barn och hushåll. Han träffade vänner, gick på fester och åkte iväg. Jag åkte till min pappa ibland med barnen. Jag fick ett jobb som jag trivdes med. Men jag tjänade urdåligt och fick hela tiden höra "detta köpte jag, detta betalade jag bla bla bla, du jobbar förmycket, du jobbar förliste, du ska byta jobb osv osv" vi har under denna vevan köpt hus. Jag har önskat mig en hund sen år tillbaka, han pratar med en vän som ska göra sig av med sin hund, säger till mig "**** ska göra sig av med sin hund, en sån (ras) du alltid önskat dig men vi ska inte ha hund". Kändes precis som att han bara ville såra mig. Nu för 2 veckor sedan brast det, jag sa till honom att detta aldrig kommer funka, han prioterar aldrig oss, det är alltid fel på allt jag gör osv. Vi kom överens om skilsmässa och jag flyttar, han får huset. Jag vill inte bråka. Jag bor kvar här tills jag hittat bostad. Vi lever på som vanligt. Jag ville ha lite ensamtid i fredags (jobbat hela helgen) att bara gå runt på stan för mig själv, eller om han ville följa med. Då brast de för att jag inte tar med barnet, jag gör aldrig något osv. Jag åkte aldrig iväg, jag satt hemma. Han åkte till kompisar när jag slutat jobba på lördagen. Var ute och festade och jag satt hemma med barn. Jag grät hela natten för att jag orkar inte mer. Jag har inte råd till något, jag får inte göra något, jag kan inte göra något och allt gör så ont. Jag känner mig så jävla misslyckad. Jag känner mig hemsk. Jag känner inte att jag är värd något. Jag har tappat livslusten. Det hade bara varit så mycket bättre att få lägga sig ner och inte existera något mer.

Är jag inte värd något? Varför uppskattar han mig inte? Varför får jag aldrig bekräftelse? Varför prioterade han aldrig mig? Kräver jag förmycket? Varför måste jag känna såhär?

Något som varit i samma situation och kan säga att det kommer bli bra för just nu känns ingenting som det kommer bli bra och att det kommer göra ont hela tiden.