Min dotter gråter inte

Kände att jag var tvungen att skriva, för när jag läste det du skrivit om ditt barn var det som att du skrev om mig.

Jag har nästan aldrig varit arg eller ledsen som barn. Även sällan nu som vuxen. Jag kunde slå mig men grät aldrig och vägrade låta folk trösta mig. Om jag slog mig gick jag undan tills det var bra.

Jag bad mina föräldrar förklara allt tills de tillslut inte kunde svara längre. Då frågade jag andra tills jag fick de svar jag ville ha. Jag bad dem förklara känslor och reaktioner, universums uppbyggnad. Sådant jag inte förstod. Sådant de inte förstod. Jag ville veta allt.

Jag är realist. Jag gillar att veta, analysera och strukturera. Jag är jämt glad och skrattar mycket. Var tidig med att förstå och använda ironi. Jag grät inte när jag inte hade några vänner. Jag grät inte när mitt barn föddes. Jag grät inte när jag gifte mig. Jag har dock efter att mitt barn fötts fått lättare för att gråta, som att hormoner jag tidigare inte haft nu finns.

Jag är intelligent med högt IQ. Hade jag blivit utredd hade någon säkert hittat en bokstavsdiagnos som inte tillfört mig något. Jag behöver ingen diagnos för att vara människa. Vi är bara oss själva och precis som vi ska vara. Jag arbetar inom ett yrke som kräver mycket empati. Jag har hört att jag är väldigt förstående och att många tycker att jag är lätt att prata med. Stöttande och förklarande.

Spontant så tycker jag att det låter som att ert barn är intelligent och sökande. Hjälp henne hitta svaret på frågorna hon söker och älska henne för den hon är. Hon är perfekt som hon är <3