Är det för sent för mig att byta program?

Jag vet att jag är ung men eftersom vi bara får en enda chans att göra VFU, och eftersom den enligt tidigare studenter har spelat väldigt stor roll för var man kan få jobb efter examen så kanske det är bättre ta ett studieuppehåll om det innebär att praktisera på anställd-nivå innebär att man blir cementerad på anställd-nivå utan möjligheter att få chefspositioner snabbt efter examen. Jag vill bli chef senast vid 25 års ålder, det är ett mål jag har och jag tar examen vid 23 års ålder. Det är även nödvändigt att jag får ett chefsjobb för att kunna få en lön som möjliggör ett skapligt liv där man kan resa, göra lite skönhetsoperationer, andra skönhetsbehandlingar, köpa kläder osv. Det känns ju dumt att förstöra hela sin framtid istället för att ta ett studieuppehåll, men tänker att jag kan leta egen praktikplats och försöka se om någon kan ta emot mig under VFU som enhetschef, och isåfall föreslå den platsen för mitt universitet och be om ett undantag att de låter mig byta praktikplats.

Jag är stressad av någon anledning, det känns som att tiden rinner ifrån mig och att allting är bråttom helt enkelt. Det känns ju bra på något sätt att veta att jag inte är den enda med dessa tankar. Men en fråga, du säger att rikedom är det viktigaste och att du vill tjäna mycket pengar - hur kommer det sig då att du valde just socionom som är en av de utbildningarna som anses vara en ekonomisk förlust? Jag menar, även som enhetschef tjänar man mindre än många anställda ekonomer och jurister gör.

Jag bryr mig nog inte om mina släktingar ställer frågor angående att hoppa av, är beredd på det i såna fall. Vad som hindrar mig är mer att jag inte är säker på vad jag vill bli istället, att jag inte vet hur länge jag faktiskt orkar studera till och att flera av de utbildningar som är intressanta innebär att jag inte får ta CSN hela studietiden.

Sedan är inte lön och status enda orsaken att socionom inte är det perfekta valet för mig. Jag är trött på hot och trakasserier från klienter. Jag är en introvert person så yrket är lite för socialt krävande för mig egentligen. Jag tycker även det finns en kultur, i alla fall på programmet där man förväntas ha vissa åsikter. Man förväntas respektera och acceptera allting, man får inte vara konservativ i någon bemärkelse. För att ta ett exempel diskuterade vi varför kvinnliga sexköpare inte straffas när manliga gör det, ex alla riktigt gamla kvinnor som åker till Gambia för att köpa sex från riktigt unga killar, eller gifter sig för att ge de pengar och uppehållstillstånd i utbyte mot sex. Jag tycker detta är äckligt, fel, och anser att Sverige borde införa någon lag mot scam marriages och straffa dessa kvinnor för deras sexköp utomlands, för det är inte ett dugg mindre köp av prostituerade än när män köper kvinnors kroppar här i Sverige. Detta känns som att jag inte får döma, för att jag är socionom för då får jag inte döma någonting eller någon. Jag måste tycka synd om pedofiler och mobbare, och konsekvenser och straff måste jag helt vara emot. Jag måste även vara vänster, längre till höger om vänsterpartiet går inte an på programmet. Upplever du denna kultur också där man förväntas acceptera alla och att man inte får ha åsikter som avviker från socionomkulturen? Vi diskuterade även indragning av medborgarskap för is-krigare, vilket våra lärare tyckte var förskräckligt och att det var omänskligt att ens kalla dem för terrorister eller is-krigare utan vi skulle kalla dem för is-resenärer som är offer för vad som hänt i krigsdrabbat område och att vi i de sociala arbetet har ett ansvar att hjälpa dem få lägenhet, jobb och bli goda människor. Jag tycker de borde portas från landet och aldrig släppas in igen om de har dubbla medborgarskap, det är högst frivilligt att ansluta sig till en terrorsekt, och ifall de enbart är svenska medborgare ska de få livstids fängelse (och då menar jag livstid, inte typ 16 år som ett livstidsstraff i snitt är i Sverige). Jag är stenhård vad gäller brott och straff, där är jag riktigt höger och det accepteras inte av lärare eller mina kurskamrater för jag måste tycka synd om alla som begått hemska gärningar, mer synd om dem än om offren känns det som.