IVF hösten 2019

Jag anslutar också gärna, varit med i IVF tråden våren 2019 redan. Då gjorde vi vårt första IVF försök. Jag, 33, killen 41, dåliga spermier from time to time (ibland får han ok spermiogram och en naturlig graviditet skulle gå men andra månader är spermierna helt slöa. Hos mig har man nu upptäckt låg äggreserv, AMH 0,4. Första äggplock med 6 ägg, 5 var mogna men trots ICSI blev inget befruktad. Hemska nyheter och man ger oss 2 försök till. Kör nu andra försöket igen privat. Hade hoppats att bli kallad till Sahlgrenska men där har väntetiden nu förlängs ytterligare med 1-2 månader, så tidigast blir det kallelse i oktober! Första IVF var i maj. Vi är enorm rädda att få igen så få ägg och att inget blir befruktad. Trist när resan redan slutar där. Vi ändra lite i det korta protokollet nu men fortsätter med maxdos såklart. 

Det blir Bemfola 300 E och Menopur 150E. På Sahlgrenska kommer man nog köra det långa protokollet sedan och de andra 2 IVF försök som är landstingsfinanserat sparar vi nog till äggdonation. Känns hemskt att redan nu tänka så då jag är säkert på att det kan funka för oss. Men det är så himla orättvis att det räknas som IVF försök trots att inget ägg befruktas!!! Tycker inte att det är rimligt. Det kostar ju också landstinget att varje gång tinar upp embryo, sätter tillbaka osv. Det känns som att man inte alls tro på oss. 

Hoppas på mensen nu denna vecka och sedan börjar sprutorna. Känner mig lugnt inför de då jag mådde ganska bra förra gången och hade bara ont i brösten och var megatrött. 

Rädd dock för ultraljudet. Blir det mindre än 5 äggblåsor så avbryter jag stimuleringen har vi bestämt och prover en annan gång.  Det kan ju skilja från månad till månad. 

Vad har ni gjort under sommaren för att må "bättre"? Vi renoverade den nya bostaden, det potentiella barnrummet blev istället ett hobbyrum (pratar om förväntan som sjunker), jag har ansökt om ett nytt jobb, sambon fått ett nytt jobb och vi reste runt i Frankrike. Varit inne i mitt svarta hål 2 gånger senaste 6 veckorna och det känns ok. 

Det är skönt att kunna dela de kommande två veckorna med er och ser fram emot att följa hur det går för er. 

Tur att man aldrig vet om vad som väntar på oss, det hade ju annars ingen klarat. Intressant dock att se vad vi klarar, eller hur? Lyssnade idag på ruvarpoddens podd med psykologen från SU, mycket spännande tyckte jag.

Vem mer av er lyssnar på podden respektive andra poddar inom IVF? Kan ni rekommendera flera? Jag klarar alltid bara att lyssna på det när jag mår bra. Kunde förra gången lyssna mycket innan IVF starten men efter det dåliga beskedet klarade jag inte lyssna i över 2 månader.

Nu hopp igen. Idag såg jag många gravida och var för första gången inte avundsjuk. Känner ni det också ibland? Hos mig finns de 2-5 dagar alltid mellan ägglossning och mensen innan ev PMS besvär börjar. (Innerst finns ett hopp om en naturlig graviditet).

Det blir några lån nu för de privata försök. Men sambon säger hela tiden... Det är ju bara pengar... vi säljer huset om vi bara får ha ett barn. Och han menar allvar.

Alltså för min del gick hormonbehandlingen bra. Var bara trött men inga humörförändringar. Lätt att sticka sig själv.

Hade ingen ont vid äggplocket, fått ju en bra smärtlindring som lät mig köra berg- och dalbana i 5 min (det var lite roligt att vara hög en stund).

Ont hade jag lite efteråt men tog bara 1g Panodil. Dagen efter var magen svullen och jag var gasig och hade ont. Men kunde jobba nästa dag. Denna gång kommer jag dock sjukskriva mig direkt i 2-3 dagar då det var såå jobbigt att nästa dag få samtalet från kliniken mitt på jobbet att inget ägg blev befruktad. Bröt ihop på jobbet (innerst) och tog mig på något sätt hem.

Så, kan instämma, det är det psykiska som är jobbigt.

Nåt helt annat. Har ni också det att ni strax innan BIM tror att ni är gravida? Jag vet att de flesta av oss känner efter varje symtom. Och trots alla negativa månader så googlar jag fortfarande efter symtomen. Så konstigt. Idag känner jag mig till och med så pass gravid (trots att jag har exakt noll symtom ) att jag kunde läsa "mamma" tidsskriften som någon av personalen hade lagt ut i fikarummet (hatar den annars!!!). Måste hänga ihop med att man nu ska starta nästa IVF och har så enorm stora förväntningar. Varför kan psyket lura en så mycket?
Nån av er som använder natural cycles eller liknande? Nån som har tagit sin temp under IVF behandling? 

I fall det någon gång blir en återinsättning blir det för oss ändå redan efter 3 dagar då vi ändå bara kommer få ett befruktad ägg antagligen ( ) och då är det dumt att vara sjukskriven en dag, jobbar två och varit borta från jobbet igen. Jag vill absolut inte berätta här på jobbet.

Är någon mer här mer som få sin behandling i Göteborg? Vet ni om det finns några lokala grupper? Jag känner att jag så gärna hade träffat någon annan som genomgår IVF.

Egentligen galet att vi kollar upp det som att vi tror det plötsligt dyker upp nya tidiga symtom som vi inte visste nåt om.

Alltså om ägglossningen var dag 19 som jag tror pga positiv ägglossningstest borde det vara senast om 2-3 dagar, alltså på torsdag eller fredag. Kanske lördag, längre än så har min lutealfas (oftast 11 dagar ibland 10 eller 12) inte varit senaste 2 åren. Men det som är konstigt är min temp... den steg långsamt upp efter ägglossningstestet (som var neg igen efter 36h). Men bara med 0,2 höjning (så NC säger plötsligt att ägglossning var CD 21 vilket jag inte tror på). Sedan fått jag idag en mycket stor höjning från 36,4 till 37,8 (mycket konstigt tyckte jag) men det kanske beror på att ha sovit för första gången i vår nya lägenheten och man sov inte lika bra osv.

Nu när man bara vill börja med sina injektioner!!! Då kommer ingen mens men man är ändå inte gravid. Kan man förstå detta?

Positiv ältest CD 18 den 19/7, negativ test CD 20, så ägglossning 20/7. Alltid kort lutealfas på 10-12 dagar och spottings eller ont i brösten 1-3 dagar innan. Denna gång, precis nada. Så ovanligt. Lite hopp fanns, ui, denna gång känns det annorlunda, jag kanske är graivd men såklart inte. Är nu lite rädd att jag inte hade någon ägglossning då tempen också bara steg minimalt. Önskade bara att det i alla fall är normalt nu innan jag börjar. (Man blir lite kneppt innan, men det känner ni kanske igen).

Då tänkte jag. Hur är det egentligen med det korta protokollet och när man börjar behandlingen när man inte har en riktig mens? De säger ju alltid att det ska vara en riktig mens men alla kvinnor har ju ca 1 cykel per år utan ägglossning (och därmed är hormonerna lite annorlunda fördelade just då). Sedan får man ju ändå en blödning men denna beror ju inte på Progesteronfallet. Så det känns konstigt att då börjar en behandling. Det skulle ju nästan motsvarar de fallen där patienter har PCO eller? Kan ni mer om detta?

När fick du börja med Provera? Och fick du sedan sätta ut det så att mensen börjar? Eller kom den under pågående behandling?

Så, nu blir det allvar. Mensen kom idag BMI +2. Ska starta imorgon med högdos dvs maxdos Bemfola och Menopur.

Ul blir nog nästa torsdag misstänker jag. Vi har bestämt oss att inte gå vidare med ägguttag om det blir mindre än 5 äggblåsor då vi förra gången med samma protkoll och samma stimulering egentligen inte fått nåt befruktad. Då känns oddsen för dålig. Vi kör privat och själva stimuleringsförsök skulle då bara kostar 5000kr så det känns bättre än att tappa 40000 i sjön.

Nu börjar man blir nervös. Inte alls nyfiken så som jag var förra gången.

Känns lite bättre denna försök trots att jag tror att vi borde ändra nåt i protokollet respektive upplägget. Men min kropp känns bättre. Har gått ner 15 kg sedan januari och ytterligare 5kg sedan försöket i maj. Så nu vältränad och fullpumpad med vitaminer och Co sedan januari.

Är det någon annan som börjar nästa vecka?

Tack för ditt stöd! Tänk om det går bra för 1 eller 2 av oss i varje månad och tänk om det någon gång kommer vara allas tur då känns det mindre tufft om man kanske inte lyckas denna månad.