• misu80

    IVF hösten 2019

    Hej alla fina moms-to-be! Börjar med att be om ursäkt för ett låångt inlägg! Jag är helt ny på familjeliv och hittade hit då jag googlade på "träning och IVF". Hamnade tillslut här och tänkte att det här kan vara ett bra stöd för mig och kanske att jag kan vara ett bra stöd för någon annan. Oavsett så känns det bra att dela sina erfarenheter med andra som går igenom samma sak.


    Jag och min sambo är båda 39 år och jag har två barn sedan tidigare födda -06 och -08, min sambo har ett barn född -08. Vi har försökt bli gravida sedan januari 2016.

    Vi plussade i april -18 men fick tidigt missfall i v.8

    Vi har utretts och de har inte hittat något medicinskt fel på någon av oss. Min man har varit positiv till IVF sedan missfallet, men jag har inte varit mogen förrän nu. Mannen är överlycklig och jag är ganska nervös men ändå positiv. 


    Vi har haft vårt första möte på Linnékliniken innan semestern och ska sätta igång behandlingen i början av september. Jag har AMH 0,8 så vi får inte köpa ett paket med tre försök, men vi börjar med ett försök så får vi se vart det leder. 


    Min största utmaning har hela tiden varit att hantera stressen som kommer från att gång på gång få ett minus varje månad. Känner mig som en skugga av mig själv då jag flitigt har satt upp den ena regeln/förbudet/kravet efter den andra, för att lyckas bli gravid. Nu är jag less och vill börja leva igen, hoppas att vinden vänder för oss nu.


    Jag önskar alla här ett stort lycka till och ska avsluta med en riktig solskenshistoria som jag nyss hörde från min kompis som är barnmorska på BB. Hon har i sommar förlöst en förstföderska på 42 år som har försökt bli gravid sen hon var 36. Hon och hennes man har gjort flera IVF, först med egna sedan donerade ägg, eftersom hon tillslut endast hade 2-3 ägg efter stimulering. De tre försöken med donerade ägg misslyckades. De fick höra att det var helt omöjligt att de skulle kunna bli gravida. De funderade på att adoptera men kom tillslut fram till att acceptera att de var och skulle förbli vara barnlösa. Så en dag började hon känna graviditetssymptom, och födde nyss en alldeles frisk liten bebis!! 


    Håret reste sig på armarna och lyckotårarna rullade nedför mina kinder när jag fick höra detta - jag kände HOPP!


    Kram allesammans Hjärta


     


     

  • misu80
    fannylinnea skrev 2019-07-29 18:56:06 följande:
    Hej :)

    Be inte om ursäkt för långa texter - skriv av dig precis vad ditt hjärta behöver.
    Vad ni kämpat... Jag hoppas att ni lyckas snabbt med hjälp av IVF nu.

    Känner igen det här med att bli stressad över att ALLTID få minus på stickan. Det sliter något enormt på psyket. Innan vi fick reda på den mest troliga orsaken till vår barnlöshet höll jag på som en galning. Inget kaffe, inget ditten och inget datten. Spenderade hur mycket pengar som helst på vitaminer och sådant. Var helt manisk. Men nu har jag bara förlikat mig vid tanken om att vi inte kommer att lyckas på egen hand. Det är fortfarande lika tufft och man gråter ju en skvätt varannan dag. Igårkväll brast det totalt för jag kände bara: helvetesjävlaskit.

    Tack för att du delade med dig av en solskenshistoria - såna behövs <3 Det är såna som gör att man orkar hålla humöret uppe vissa dagar. Man vet att mirakel kan ske.

    Min mamma har en kollega som försökte bli gravid under så lång tid. Till slut, efter utredning, fick hon höra: vi kan inte se att du har några ägg öht, chansen att ni blir gravida är minimal. Överväg äggdonation eller adoption. Deras värld rasade samman (vilket man kan förstå). Efter någon månad var hon gravid. Helt på naturlig väg. Födde en frisk och perfekt liten pojke. Han är 1,5 år nu och hon är gravid igen!!! Även där helt på naturlig väg. Från att vara infertil till att vara Miss fertil

    Tack, så skönt att veta att det är okej att skriva av sig, hade kunnat skriva en hel bok vissa dagar! Och tack för dina lyckoönskningar, önskar dig detsamma Hjärta


    Känner igen mig, har också spenderat en stor del av min lön på allt som sades kunna öka fertiliteten! Inget har funkat hittills och nu har jag slutat med det mesta. Men jag får kämpa varje dag med att försöka släppa mitt kontrollbehov, har fortfarande dåligt samvete när jag dricker kaffe, äter onyttigt, glömmer ta kosttillskotten, dricker vin, tränar för hårt, inte tränar alls osv. Och jag vet att det är helt i onödan för jag tror inte att det i sig gör att jag inte blir gravid, det är nog faktiskt värre för fertiliteten med stressen som skapas pga det dåliga samvetet och frustrationen över att inte ha kontroll.

    Ja visst är det underbart med solskenshistorier, tack för att du delade med dig av din mammas kollegas berättelse. Och tänk vad ofta den gemensamma nämnaren i dessa historier är att de har släppt kontrollen och så kommer barnet!

  • misu80

    Jag har lite funderingar inför vad som komma skall och jag ser att ni är några som har gjort IVF förut så ni kanske kan berätta. Hur var det för er? Var någon del värre/bättre än förväntat? 


    Jag är orolig för hur jag ska må av läkemedlen (arg? trötthet? koncentrationssvårigheter? viktuppgång? annat?) och jag är orolig för ägguttaget (hur smärtsamt är det? hur många ägg behövs?) och hur mår man hormonellt/fysiskt efter behandlingen?

  • misu80
    Jooosen skrev 2019-07-29 23:45:51 följande:
    Vi fick göra så kallat kort protokoll. Vilket innebär att jag inte tog någon nässpray för att sättas i klimakteriet först, utan började med sprutor direkt. Jag o min sambo fick ha ett möte med en läkare där vi gick igenom sprutor, hur man tog dessa samt hur man ställde in rätt dos. Jag började ta spruta dag 2 på menscykeln. Den sprutan var superenkel och kändes nästan inget! Efter fem dagar fick jag lägga till ännu en spruta för att inte ägglossa för tidigt. Denna var av lite mer trubbig karaktär men var ändå helt ok, gjorde lite ondare dock. Cirka 36 timmar innan äggplock tar men en ögglossningsspruta! Jag sprutade sammanlagt 8 dagar tror jag men man brukar nog få köra några dagar till - är väldigt olika. Mellan sprutor till äggplock var jag inne på två ultraljud där man kollade äggtillväxten. Jag svarade bra på den dos jag fått från början så vi följde bara schemat vi fått. Jag mådde faktiskt som vanligt av sprutorna. Jag var mer svullen om magen och man kände att det hände saker där inne hehe. Men rent generellt hade jag inga biverkningar alls.

    Äggplocket är väldigt olika för alla. Vill inte skrämma dig men mitt var hemskt. Det gjorde otroligt ont och jag hade väldigt ont efteråt. Jag var svullen och öm va 9 dagar efteråt tror jag. Vi fick ut 10 ägg varav 7 befruktades. Ett sattes tillbaka efter 2 dagar (ingen smärta alls) och två kunde dom frysa. Ett klarade sedan upptining

    Man får en testdag samt ett gravtest med sig hem. Min mens kom tyvärr som vanligt så hann inte ens ta deras test. Däremot tjuvtestade jag innan. Vi fick ett ägg till frysen. Detta satte vi senare in i en helt naturlig cykel. Dock fick jag ta ägglossningsspruta (3 st tror jag). Minus även där tyvärr!

    Fråga om du undrar något mer!!

    Tack för att du delar med dig! Jag håller på att förbereda mig på att det kommer göra ont, tror att det är bättre att förbereda sig på det så man inte blir chockad över att det gör mycket ondare än vad man trott. Läkaren sa att det inte alls gör ont, men en del känner lite obehag!! Det är inte direkt vad jag har hört av dem som har gjort äggutplock...


    Hoppas att man kan få lite lugnande innan och så tror jag att man kan bli otroligt hjälpt av att andas medvetet för att kontrollera smärtan, som man kan göra vid förlossning. Det hjälpte mig mycket när jag födde, men det är mer än 11 år sen så jag måste nog fräscha upp minnet lite :)

    Vad tråkigt att höra att det inte har blivit en graviditet för er än, men det är bara att hålla hoppet vid liv för förr eller senare så kommer det säkert ligga en liten underbar bebbe i era armar.

  • misu80
    Jooosen skrev 2019-07-29 23:48:59 följande:

    Kan tillägga att den psykiska påfrestningen för mig var 100 ggr jobbigare än den fysiska. Det är den som man mår sämst av. Iallafall jag. Våga prata mycket om hur ni känner med varandra och hur du upplever sprutor osv. Vi var ganska dåliga på detta och jag hoppas vi kan prata mer denna gång.


    Mycket av stressen som jag har upplevt under de här dryga 3 åren som vi har försökt bli gravida kommer ifrån hur dåligt samarbetet med min partner har fungerat. Vi vill båda ha ett gemensamt barn, väldigt mycket, och i bästa fall sitter man i samma båt och ror tillsammans, i värsta fall ror man i sin egen båt men mot samma mål. För oss har det varit det senare och det har varit fruktansvärt jobbigt för mig. Han ville tidigt göra IVF och för mig har det varit det absolut sista alternativet. Vi har redan barn sen tidigare och de hittar ingen förklaring till varför vi inte blir gravida, så jag har verkligen velat bli gravid på naturlig väg, i lugn och ro. Men lugn och ro är det sista min partner har gett mig. Tillslut kunde vi inte ens nämna "barn" utan att känslorna stormade. 


    Min partner tyckte att jag inte var lika seriös som honom, eftersom jag inte ville göra IVF. Han tyckte att BBT kartläggning, ÄL tester, akupunktur, zonterapi, kinesologi, ayurvediska behandlingar, hälsosam kost och kosttillskott bara var svammel. Det gjorde väldigt ont att höra för enligt mig var det vägen som ledde till en kropp i balans och som i sin tur skulle leda till ett barn.


    Sen en dag kände jag bara att nej, nu kommer jag inte längre på den alternativa vägen. Nu är det dags att prova IVF. Sen den dagen har min partner varit väldigt glad och nu går det att prata med honom på ett helt annat sätt. Vi sitter numer i samma båt. Men jag känner att det inte finns mycket utrymme för att oroa mig, eftersom han snabbt som bara den misstänker att jag har ångrat mig och inte vill göra IVF. Så det är guld värt att ha er här på tråden, här kan jag vara helt ärlig utan att bli misstrodd. 


    Men jag ska absolut ta ett snack med honom innan IVF-behandlingen drar igång, för han måste klara av att finnas där för mig, oavsett vad han än är rädd för.


    Hur är det för er andra, har ni stöttande partners som kan finnas där för er i med och motgång?

  • misu80
    vill2017 skrev 2019-07-30 11:20:20 följande:
    Jag följer fortfarande den här tråden för att se hur det går för er alla och liksom Jooosen har jag gått på Sophiahemmet och haft ungefär samma behandling.

    Vi har gjort IVF två gånger och enligt en supersnäll sköterska där ska man inte sätta alltför stor förhoppning på det första försöket eftersom det är som ett provförsök för att se lite hur man reagerar på medicinerna, hur spermierna fungerar själva och tillsammans med äggen osv. Hon tyckte det var synd att det första försöket ens skulle räknas som ett försök.

    Jag har gjort kort protokoll (dvs utan nässpray) båda gångerna och såhär såg det ut.

    IVF 1: Gonal-5 dos 175 startade på mensdag 2 och la till en spruta Orgalutran på 5e dagen. Precis som det sagts innan är nålen yttepyttelite större och substansen svider lite men det går snabbt över. Det är en mycket coolare spruta rent utseendemässigt så mannen tycker lite synd om en ;) Sen kollar man lite äggtillväxt hos kliniken och de bestämmer när det är dags för ägglossningssprutan. Äggplocksdagen tycker jag mest var full av förväntan. Man kommer dit båda två och blir väl omhändertagna och får Alvedon innan plocket. Mannen lämnar sitt prov, antingen på en toalett där eller som han tagit med hemifrån. När man väl får kliva in i plockrummet får mannen följa med om man vill och man får säga sitt personnummer typ 5 ggr. Sen får man en härlig morfinspruta som gör att man blir så sjukt trött och härlig i kroppen. Jag sa att det gjorde lite extra ont för att få lite till under plocket, hehe. Det står nämligen en sköterska bredvid som sköter bedövningen. För mig kändes det knappt något alls och under tiden de tar ut äggen ropar någon från labbet att "nu har vi två, nu har vi tre, nu har vi fyra etc." När allt är klart får man gå tillbaka till sin brits där man får en god frukost med frallor och kaffe och saft. Där sitter man tillsammans med sin man tills man är redo för att åka hem. Jag tycker ändå att det var en mysig dag.
    Resultatet denna gång blev att man upptäckte att min mans spermier var dåliga och att man var tvungna att mikroinjicera alla ägg för att det ens skulle bli befruktning. Vi fick ut 18 ägg, 7 befruktades med ICSI (mikroinjicering), vi fick tillbaka 1 fint två-celligt embryo som inte tog sig och tyvärr inget till frysen.

    IVF 2: Samma doser och samma procedur. Äggplocksdagen var precis lika mysig som förra. 25 ägg, 22 befruktade med ICSI, 4 blastocyster till frysen. Fick inte tillbaka något på en gång eftersom de var rädda att jag skulle bli överstimulerad. Fick göra frysförsök i april och nu är jag gravid i vecka 17.

    Det värsta med IVF är all väntan och besvikelse när det inte fungerar.
    Jag hoppas att detta lugnade dig lite vad gäller själva proceduren :)

    Tack, vad härligt att höra att äggplocket även kan vara en fin upplevelse! Och så fantastiskt underbart att du är gravid, stort lycka till på den resan och jag kan lova dig att du har en härlig tid framför dig :)

    Ja, jag kan tänka mig att det kan behövas flera försök innan man lyckas. Jag kan också tänka mig att man måste vara stark och driven för att klara av att gå igenom flera försök - ni som har gjort det, wow vilken styrka ni har, jag är djupt imponerad! Jag känner mig inte lika fullt driven, inte ännu iallafall.


    Om det inte hade varit för min partners inställning, som jag tidigare beskrev, så tror jag inte att jag hade valt IVF än, även fast att min ålder är ganska hög i sammanhanget, jag fyllde nyss 39. Jag har hela tiden trott att vi kommer att bli gravid på naturlig väg, bara vi kan lugna oss, inte tänka att det är världens ände om vi inte blir gravida. Jag har verkligen varit enormt stressad, mycket på grund av att jag blev så ifrågasatt av min partner, som att inte infertiliteten var utmaning nog...
    Man kan väl säga att IVF-försöket är en kompromiss och som jag känner idag så är jag skeptisk till att göra fler försök än ett, men det har att göra med att IVF processen dels är främmande för mig (jag har förmodligen föreställt mig den värre än vad den är) och dels att vi inte har fått höra att det är vår enda chans. Läkarna har sagt att IVF ger större chans, men att det är möjligt att bli gravida naturligt. Med en stor dos tur förstås. 


    Så vi tänker ta ett steg i taget. Först ett IVF-försök, sen utvärdring. Men jag är hyfsat säker på att om försöket inte leder till ett barn och vi fortsätter på naturlig väg men inget händer så kommer IVF tillslut vara vårt enda alternativ och då skulle vi se till att mentalt gå all-in, vara stark och driven och spara ihop de pengar som behövs och köra på, oavsett antal gånger. 


    Jag säger det igen, vilka krigare ni är tjejer, det är inte alla som klarar av att gå igenom det här i livet! Heja, heja för oss!

  • misu80
    Ölandstoka skrev 2019-07-30 11:31:28 följande:

    Jag gjorde en ivf i våras och det gick så otroligt mycket bättre än vad jag vågat hoppas. Kände knappt av hormonerna och äggplocket gick jättebra. Det som var jobbigt var det psykiska. För min del känns det tungt eftersom jag inte litar på processen eller min kropp. Trodde inte att det skulle funka och då känns det jobbigt att gå igenom även om det går bra.

    Det var dock spännande också, just för att det var första gången. Så det var roligt och jag var ganska pepp. Är rädd för hur det kommer att kännas nu i höst. Försöker samla på mig positivitet nu i sommar :)


    Så härligt att höra att det kändes bättre än vad du hade hoppats på. 


    Vet precis hur det känns när man inte vågar lita på sin kropp. Det är tufft. Styrkekramar till dig. Jag håller tummarna för att det ska gå bra till hösten! 

  • misu80
    Limarie skrev 2019-07-30 12:27:37 följande:
    Alltså för min del gick hormonbehandlingen bra. Var bara trött men inga humörförändringar. Lätt att sticka sig själv.

    Hade ingen ont vid äggplocket, fått ju en bra smärtlindring som lät mig köra berg- och dalbana i 5 min (det var lite roligt att vara hög en stund).

    Ont hade jag lite efteråt men tog bara 1g Panodil. Dagen efter var magen svullen och jag var gasig och hade ont. Men kunde jobba nästa dag. Denna gång kommer jag dock sjukskriva mig direkt i 2-3 dagar då det var såå jobbigt att nästa dag få samtalet från kliniken mitt på jobbet att inget ägg blev befruktad. Bröt ihop på jobbet (innerst) och tog mig på något sätt hem.

    Så, kan instämma, det är det psykiska som är jobbigt.
    Skönt att höra att själva processen gick bra, men så ledsen över att det inte ledde till någon befruktning. Jag kan tänka mig att det måste ha varit fruktansvärt att få det beskedet. Klokt av dig att sjukskriva dig nästa gång för det är tufft både för kropp och själ. Stor kram och lycka till!
  • misu80
    Limarie skrev 2019-07-30 13:43:50 följande:

    Nåt helt annat. Har ni också det att ni strax innan BIM tror att ni är gravida? Jag vet att de flesta av oss känner efter varje symtom. Och trots alla negativa månader så googlar jag fortfarande efter symtomen. Så konstigt. Idag känner jag mig till och med så pass gravid (trots att jag har exakt noll symtom Oskyldig) att jag kunde läsa "mamma" tidsskriften som någon av personalen hade lagt ut i fikarummet (hatar den annars!!!). Måste hänga ihop med att man nu ska starta nästa IVF och har så enorm stora förväntningar. Varför kan psyket lura en så mycket?
    Nån av er som använder natural cycles eller liknande? Nån som har tagit sin temp under IVF behandling? 


    Ja! Jag är "skendräktig" nästan varenda månad! Väldigt störande, men det är väl så när man vill något så mycket Skrattande

    Jag har väldigt jämn cykel, 25-27 dgr med ÄL dag 12-13. Har alltid lite svag molvärk dag 7-8, 12-13, 18-19 och 1-2 dgr före mens. Tror alltid att värken 7-8 är för att äggstockarna börjar jobba, 12-13 för att ägget släpper, 18-19 för att det fäster och 1-2 dagar före mens för att jag är gravid (minns att jag hade "mensvärk" i början av mina tidigare graviditeter). Så kommer mensen och ni alla vet ju hur man känner sig då Gråter Deppdag och sen omstart. Igen. Räknade just ut att det har gått 42 månader sen vi började, varav 1 månad ledde till graviditet. Inte konstigt att man känner sig emotionellt utmattad!


    Nu är jag på dag 21 och känner mig som vanligt gravid. Brösten ömmar och livmodern gör sig påmind. BIM på måndag (dag 27).


    Om jag inte är gravid denna gång, vilket jag inte ens vågar hoppas på, så blir nästa försök med IVF. Det är tänkt att jag ska börja spraya dag 19 nästa cykel och man bör väl inte ha sex under ÄL då gissar jag?


    Jag använde Natural Cycles första året. Började med Fertility Friend för ett år sedan. Min favorit är Fertility Friend, men det kan ju ha hänt en hel del med Natural Cycles sen jag använde den. Jag kartlade noggrant och tyckte att det var mycket spännande, men eftersom att mina cykler var så jämna tyckte jag tillslut att jag bara blev stressad av att analysera temperaturen, så jag slutade. Eller rättare sagt, när vi i maj bestämde oss för att göra IVF till hösten så slutade jag med att "koll-på-läget" eftersom jag inte längre vågade tro att vi skulle bli gravida på naturlig väg. Jag behövde semester från både jobb och baby-making. Däremot har vi haft sex under ÄL av naturliga skäl, då jag är väldigt sugen den perioden ;)

  • misu80

    Så glad att jag har fått höra era berättelser om äggplock här så att jag inte kommer för äggplock med läkarens ord "det gör inte alls ont, eller kanske lite för en del" som förväntning! Hade inte varit kul att förvänta sig det om det visar sig bli väldigt smärtsamt.


    Nu vet jag att jag kommer be om maxdos på ALLT och sen bita ihop och bara genomlida!! Hoppas att få ut så många bra ägg att några går att frysa om vi bestämmer oss för att göra fler försök.


    Åh vad det känns skönt att ha er att prata med Hjärta

Svar på tråden IVF hösten 2019