IVF hösten 2019

Beklagar verkligen dina missfall, det måste vara väldigt svårt. Hur lång tid det tar innan ni får börja är väldigt svårt att svara på eftersom det skiljer sig väldigt mellan olika landsting. Gör man privat går det nog fortare ofta. Från det vår remiss skickades tog två månader innan vi fick komma på första besök och prata medicinering osv. Sen tog det ytterligare fyra månader (sommaruppehåll emellan) innan vi fick göra första försöket. En kompis till mig fick dock börja första mensen efter första besöket på samma klinik så ibland har man tur. Vad jag hör är västra Götaland sämsta regionen att vara i, där tar det måååånga månader innan man får komma ens på första besök verkar det som. Jag bor i Skåne.

Jag mådde skit av hormonerna, blev dimmig i huvudet, mådde illa osv. Andra mår bra. Jag tyckte inte plocket gjorde särskilt ont, andra tycker det är vidrigt, beror helt enkelt på från person till person.

Ett råd i all välmening är att gör ivf om ni vill Och får men kom ihåg att det ofta inte är någon ?Quick-fix? och att det kan krävas många försök innan det blir en bebis. Jag tycker också du ska ta kontakt med en terapeut eller psykolog. Fråga om din gyn kan rekommendera någon eller gå via din vårdcentral Eller hitta privat.Jag gick till terapeut under tiden vi försökte eftersom jag mådde så dåligt och det hjälpte jättemycket och har gett mig ett helt annat lugn och acceptans. Barnlöshet är en kris och man kan behöva hjälp att ta sig igenom den. Med det sagt, stort lycka till oavsett vad ni bestämmer er för!

Det var verkligen det lilla. Hoppas för din skull att Stockholm är bättre och visst kan man bli vansinnig på att man får olika vård och det är olika regler beroende på vart man bor! Jag förstår absolut vad du menar med lätta svar, vi fick aldrig ett enda plus under den tid (19 mån) vi försökte själva och jag ville bara att någon skulle FIXA DET. Vi hade den otroliga turen att plussa på allra första försöket även om vi inte ropar hej än (v11). Men jag har en vännina som gjorde sju IVF:er med ännu fler återföringar innan de fick sin flicka så som sagt, man vet inte hur lång tid det kommer innan man når målet.

Min man var ett bra stöd men jag tror ändå inte han förstod riktigt hur otroligt jobbigt jag tyckte allt var, han hade mycket mer tro att det skulle funka vilket kunde irritera livet ur mig ibland. Jag tycker egentligen det är väldigt konstigt att man inte en enda gång blivit erbjuden samtalsstöd, tycker det borde ingå! Att söka själv kan nog vara väldigt svårt för många men jag har rekommenderat det till alla jag har haft kontakt med angående barnlöshet eftersom det hjälpte mig så mycket.

Hej! Beklagar missfallet, så tungt att gå igenom. Hoppas att det går vägen för er snart.

Jag och min man är båda 39 år och har försökt bli gravida i snart 4 år, har ett missfall bakom oss efter en naturlig graviditet. Vi gjorde IVF för första gången i september. Vi hade bestämt oss för att prova en gång, funkar det inte så skulle vi fortsätta naturligt, men försöka ha fokus på något annat istället för att bli gravida.

Jag tog en fullständig paus maj-aug, inget baby-making eller ens tankar på fertilitet. I augusti började jag med akupunktur och anlitade en fertilitetscoach. Coachen började med att få mig att göra mitt allra bästa för att verkligen jobba med mitt undermedvetna (mycket utmanande när man har ett huvud som påpekar allt som kan gå fel!). Hon sa att det är viktigt att jag verkligen tror stenhårt på denna IVF (vilket jag inte vågade göra inledningsvis). Men jag jobbade målmedvetet med det och när det var dags för hormonbehandlingen så var min inställning positiv, det är nu vi kommer att bli gravida!

Gjorde långa protokollet med Synarela och 412 ie Menopur. Lite huvudvärk och svajigt humör fick jag, men inget som var direkt jobbigt. Äggplocket (som jag tidigare varit livrädd för) var en underbar upplevelse, absolut ingen smärta! Vi fick ut 4 ägg, 3 injicerades och 1 befruktades. Vårt lilla guldembryo. Fick tillbaka dag 2. Imorgon har vi inskrivning på MVC.

Jag ville så gärna höra solskenshistorier innan vår IVF, bara för att veta att ALLT ÄR MÖJLIGT! Och nu kan jag själv intyga att så är fallet. 

Mitt råd till dig är att göra IVF om det känns rätt, och försök då att se det som något som kommer att gå alldeles utmärkt :) Fuck Fear ;)

Kram

Hej på er alla starka!

Jag vill bara dela med mig. Kanske någon som har upplevt eller upplever något liknande?

Jag gjorde insättning en 26 oktober på ett fem dagars. Fick inga ägg i frysen.

Jag hade ont efter äggplocket och fick även ont några dagar efter insättning. Kommer som kramper på natten, ett konstant molande och ibland högg det till så att jag inte kunde stå upp.

På testdagen så stod det Gravid 2-3 veckor.

Men samma dag på eftermiddagen började jag blöda och blev helt förtvivlad.

Sen slutade blödningen och jag samlade mig (man kan ju blöda lite i början av graviditeten). Men dagen efter kom det mer blod och sen har det fortsatt + att smärtorna sitter i. Jag ringde IVF kliniken och fick komma in dagen efter för blodprov och ultraljud. Hcg-hormonet låg på 740 och läkaren kunde inte se några tecken på att det funnits någon graviditet (livmoderhinnan var tunn och slät).

Två alternativ sa hon. Utomkvedshavandeskap som hon inte kunde se än eller missfall. På kvällen var jag väldigt ledsen men pallrade mig iväg på ett jobbmöte.

Jag kunde inte sitta still och svetten rann för det gjorde så ont.

Upptäckte att hela bindan var full av blod så jag ringde gynakuten där jag bor och fick åka in och ligga där över natten. Dom kunde inte uttala sig om vad som var fel mer än att det definitivt inte är en graviditet i livmodern.

DET VET JAG REDAN svarade jag.

Två dagar efter var jag tillbaka på IVF-kliniken och dom tog ett blodprov och det visade sig att HCG-hormonet hade stigit till 1400. 

När hon gick in för att att kolla såg hon inga tecken på utomkvedshavandeskap men en liten förändring på livmodern som tyder på en helt vanlig graviditet.

En tjock hinna runt livmodern och två små svarta prickar.

Jag ska tillbaka på måndag. Har fortfarande väldigt ont och blöder men nu finns det ändå lite hopp.

Är helt slut av att kastas mellan hopp och förtvivlan och förstår inte riktigt att en graviditet kunde se ut på det här viset.

Kram på er

Sånt blir man galen på. Dåligt och slarvigt när det gäller en sån här sak.