IVF hösten 2019

Hoppar gärna in här.

Oförklarligt barnlösa, påbörjade IVF innan sommaren med korta protokollet. Blev dock överstimulerad så blev totalfrys. Så besviken när man har ställt in sig på att få något tillbaka, men fick iaf 6 fina blastocyster till frysen.

Gjorde FET i ostimulerad cykel denna veckan och ruvar alltså just nu - så spännande! Vid återförandet utbrast embryologen "nämen titta, den har börjat kläckas också, SÅ FINT!" Känner mig hoppfull men samtidigt går man runt med en konstant oro som många av er beskriver. Inte kan det väl gå, det kommer inte bli något, varför skulle det funka på första försöket, osv...

Det som är allra jobbigast för mig är dock jobbet. Har en chef som beter sig riktigt illa och hon får mig att må så dåligt i allt det här. Hon fick mig att berätta när vi höll på med utredningen för då hade jag en rejäl dipp och blev sjukskriven för stress. I början var hon jättestöttande och ville veta allt (och jag berättade såklart, dum som jag var). Men nästan på dagen när jag började med sprutorna började hon bete sig annorlunda. Ifrågasatte mina leveranser, la mer uppgifter på mitt bord trots att vi kommit överens om ett par uppgifter jag skulle hålla mig till efter sjukskrivningen.

När jag blev överstimulerad och knappt kunde röra på mig för jag var så svullen ifrågasatte hon mina sjukdagar och tyckte jag skulle vara på kontoret för "det är bra om du syns, folk frågar efter dig". Jag blev helt knäckt, samtidigt som jag var fullpumpad med hormoner. Tog mod till mig och frågade om något har hänt, och berättade att hon får mig att må dåligt och varför. Då svarar hon - och jag citerar - "ja men jag vill ju trycka till och testa dig för att se vad du klarar av".

??? Om man vet att ens medarbetare går igenom något av det svåraste man kan gå igenom som människa, inte fan väljer man att pressa dom lite extra under en sådan period?? Känner mig helt nedbruten. Som om man inte går igenom tillräckligt redan...

Sorry för långt inlägg, ser det som någon typ av ventil att få skriva av mig. Någon som har varit i en liknande situation? Hur hanterar man en chef som beter sig såhär i samband med IVF? Känner ju att allt förtroende är borta och vill inte yttra ett ord till för henne om hur det går för oss.

Tack för era fina svar och uppmuntrande ord!

Ibland undrar jag om jag överreagerar på allt men så fort jag berättar för någon närstående hur chefen beter sig så tappar alla mer eller mindre hakan. Ändå skönt att det inte är mig det är fel på här :)

fannylinnea: Jag blev helt paff av hennes kommentar, men svarade något i stil med ?ja, fast det är kanske lite dålig tajming att välja att testa och pressa mig just nu?. Det blev ett väldigt konstigt samtal. Men har involverat HR och har en dialog med dom, och siktar in mig på ett nytt jobb. Så vi får se hur det slutar.

Förstår att du drar dig för att prata med din chef. Man vet ju aldrig riktigt hur dom kommer reagera. När min sambo berättade för sin (manliga) chef var han väldigt saklig. Sa typ: ?vi ska göra IVF, och jag kommer ha en del frånvaro under den närmsta tiden, och ibland kanske jag inte är på topp?. Mer behövdes inte. Nu har han en väldigt bra relation till sin chef, men han höll det ändå väldigt enkelt och det har funkat jättebra. Säker på att det kommer gå bra för dig, berätta bara precis så mycket som du är bekväm med!

Loviisa89: Tack snälla! Läste att du också ska göra FET snart? Önskar dig stort lycka till!

flickan89: Åh hoppas ni får er kallelse snart! Tiden kan ju inte gå långsammare än när man väntar på att allt ska dra igång.

Har din chef själv gjort IVF tror jag att hon har all förståelse i världen, även om hon inte har lyckats. Påfrestningen och oron är ju densamma för alla som går igenom det. Kommer du berätta så fort ni har fått kallelsen eller du väntar tills allt drar igång?

En stor kram till er alla!

Vad roligt! Så spännande att komma igång!

Jag körde korta protokollet så sprayade inte, men jag är som du när det gäller läkemedel. Tar aldrig något och var otroligt nervös över hur jag skulle må av alla olika läkemedel. Men måste säga att jag mådde över förväntan.

Blev lite svullen av sprutorna och kände definitivt av det på humöret. Var arg mest hela tiden och var jag inte arg så ville jag gråta. När det sedan var dags för äggplock ordinerade dom diklofenak men det får jag inte ta pga astma, så fick 2 alvedon. Sen lokalbedövning och någon härlig smärtlindring genom armvecket :)

Mådde bra under äggplocket men blev yr efteråt. Satt dock bara i 30 min, sen mådde jag OK igen. Blev dock tyvärr överstimulerad med supersvullna äggstockar och vätska i buken. Det satt i ganska länge, 1,5 vecka ungefär. 

OTROLIGT trött under hela processen, säkert en effekt av både anspänning och hormoner. Men rena fysiska besvär klarade jag mig undan ganska bra.

Hoppas du känner av minimalt med biverkningar! Jag tänker ändå att det i det stora hela är en sådan (förhoppningsvis) kort period i livet man pumpar i sig den här mängden läkemedel.

En liten uppdatering från mig:

Satte in ett 5-dagars (FET) den 8/8. Testdag imorgon (21/8) men har känt att det är något på G... Konstig värk som inte är som mensvärk och mensen 5 dagar sen. Så igår tjuvtestade jag (det var dessutom min födelsedag och kände på mig att det skulle bli ett fint besked) och testet visade ett superstarkt PLUS! Helt sjukt... Kunde inte tro det så var tvugen att testa igen på lunchen och jodå, fortfarande ett starkt plus :)

Men nu på morgonen såg jag att det hade kommit lite blod när jag gick på toa.. Rosa-aktigt i färgen och väldigt lite, syntes bara när jag torkade mig. Men hjärtat i halsgropen och nu är jag såklart jätteorolig. Vet att det är vanligt med blödningar i början av grav men usch, det här känns inte bra..

Tack! Det avtog faktiskt sen under dagen så känner mig lite lugnare igen :)

Tack snälla! Det känns redan mycket bättre och har inte blivit någon mer blödning. Och fortfarande starkt utslag på grav-test imorse :)

Har du provrörs-barn sedan tidigare eller är det första IVF du gör nu?

Tack! Ja tummarna hålls hårt dagarna i ända nu :)

Det är vår första IVF. Gjorde äggplock innan sommaren men blev överstimulerad, så blev första återföringen nu i augusti. Trodde aldrig det skulle ta sig direkt. Men så fel man kan ha :) Jag hoppas för allt i världen att jag får behålla vårt lilla frö. Samtidigt är det en sån lättnad att veta att det faktiskt GÅR. Har alltid varit nojig över att vårat problem har varit att det befruktade ägget in kan fästa. 

Såg att du går på Livio i Göteborg? Vi med! Är jättenöjd med dom. Proffsiga, mjuka, och har alltid tid att svara på frågor.

Jag fick bruna flytningar på ruvardagar 4 och flera dagar framåt. Trodde genast att det var kört och att mensen var på gång. Men det kom ingen mens. Plussade i måndags (RD 11) men sen började det komma rosa flytningar. Det lade sig dock under dagen och igår och idag har det inte varit någonting. Testdag idag och positivt test. Det är verkligen upp och ner och man tänker inte på annat.

När har du testdag? Håller tummarna för att mensen håller sig borta!

Ååh vad kul! Hoppas hoppas det fäster! Vårat lilla embryo höll också på att kläckas vid återföringen, och det tog sig!

Men tror du inte det kan vara progesteronet då? Jag satte tillbaka i naturlig cykel utan hormoner så blev ännu mer orolig över mina flytningar då jag ju hört att detta annars kan vara en typisk biverkning. När har du BIM?

Oj vad det skiljer på testdag mellan olika kliniker.. Jag hade redan på RD13.

Jag blev inte så dålig av ÖS att jag behövde läggas in, men blev rejält svullen om magen och hade en del vätska i buken. Äggstockarna var ca 9 cm i diameter och det är ju ganska mycket förstorat. Så det tog nog 1,5 vecka med vila innan det lade sig.

Barnmorskan som gjorde ultraljud precis innan äggplock såg att jag var påväg att bli ÖS så fick inte ta Ovitrelle utan någon annan spruta. Var väldigt osäkert om vi skulle få göra återföring, men kliniken ville ha upp oss på återföringsdagen för att göra ett till ultraljud. Men det blev tvärstopp. 

Låter ju väldigt positivt att de ändrade dosen efter ditt AMH-värde. Då bör ju den största risken för ÖS ha minskat rejält. Och det är ju inte jättevanligt heller, så många positiva tankar nu att du klarar dig galant :) Ska bli spännande att följa dig och hur det går!

Är också här inne fortfarande och läser emellanåt. Det är verkligen beundransvärt hur så många kämpar och kämpar, månad ut och månad in.

Blev gravid på vår första FET i augusti men på ultraljudet i v9 konstaterades en missed abortion. Värsta perioden i mitt liv. Efter det har vi gjort 2 FET till, det första tog sig inte och det andra misstänker jag kemisk graviditet.

Dags för nästa FET imorgon. Jag har dock hamnat i ett skov med nässelutslag (har haft eksem hela mitt liv) som jag inte får ner på egen hand så kommer antagligen behöva gå på en kortisonkur fr o m idag (Prednisolon). Vad tror ni om det i samband med FET? Är det jättedumt? Eller kan det kanske t o m hjälpa? Har ju läst alla trådar om IVF och immunförsvaret, och i andra länder används ju kortison ofta för att sänka immunförsvaret innan återföring. Men är kanske under helt andra förutsättningar... Min kropp kämpar ju redan mot eksemen så det kanske räcker.

Suck, blir inte klok på det här.