Rädd för att jag aldrig kommer hitta någon ny!!

Just nu beror såna tankar på att du faktiskt inte vill ha någon ny man i ditt liv på ett tag. Du längtar efter singellivet och livet som mamma säger du själv och där är liksom poängen.

När du är redo för att träffa någon ny så kommer ditt sinne också vara öppet och du kommer hitta rätt person.

Det har gått bra. Jag blev kär. Registrera dig på dejtingsajt, börja chatta, var trevlig, gallra, dejta och känn efter, kör chatt och några dejter, ligg runt, avsluta artigt, bli kär nånstans på vägen. Inse att spelet är tufft men kul. Enjoy. Kanske det inte är så viktigt att hitta en livspartner? Man kan ha många. Lycka till!

Håller med Lena och tillägger att ju äldre man blir, desto mindre bryr man sig över diverse småfel och brister när man väl är i en relation, däremot blir man mer petig med vem man påbörjar den med. 

Så många kloka ord från er allihop! Tack!! Tar åt mig av allt ni skrivit, det var toppen. Har singellivet lite som ljuset i tunneln, nånstans där borta när skilsmässan liksom är över och jag kan börja mitt nya liv. Ska bara försöka genomlida vägen dit, och sedan njuta av att vara singel - vare sig det är ensam eller genom att dejta på olika vis och ha kul på vägen!

Är man för kräsen får man kanske sänka kraven. Eller vara ensam. Du kommer nog på vad du behöver göra.

Sluta tänka, överanalysera och oroa dig så förbannad i förväg. Låt kärleken komma till dig.. Leta inte desperat efter den, för då kommer du bara att bli besviken och syna honom i sömmarna.

Håller med

Se bara till att inte träffa en man med alla möjliga negativa attributer vilket vara den du skiljer dig från, samtidigt som du är riktigt jävla bra, och dessutom ödmjuk. Det låter inte alls vinklat det där.

Min tanke är att vilken du än träffar så kommer du att hitta fel på honom. Det är lite så det är att lära känna en person på djupet. Man får då lära känna både personens goda och dåliga sidor.

Jag tänker att du kan söka man med kriteriet att ni kan kommunicera bra om problem och känslor. För då kommer ni kunna prata om det som ni blir irriterade på och det blir lättare att hitta kompromisser och lösningar kring det.

Om din förre man var ett pucko, så tänker jag att du kanske ska ge en hel del tid till att analysera vad som gjorde att du valde honom, och på så sätt se till att du inte gör samma misstag ännu en gång. Är det så att du ofta väljer puckon, kanske du behöver gå i terapi och fördjupa dig i orsaken till det.

Tack för kloka råd! Och jisses, om jag har analyserat! Hela tiden. Jag kanske inte ofta har valt puckon egentligen, men jag har tidigare haft en tendens att tröttna (läs: hittat fel som jag inte stått ut med) väldigt fort och då avslutat relationen. Jag inser ju såklart att det egentliga felet ligger hos mig som just hittar fel på männen som både är små och stora. Har tidigare läst en bok om det där och vad orsaken är men skulle säkert behöva läsa den igen.

Jag vet inte vad du menar men jag tror jag ska tolka det som någon sorts kritik med ironisk twist. Du kanske inte läste min trådstart ordentligt, men där skriver jag faktiskt att jag inser att jag inte själv är perfekt. Ödmjuk är jag dock absolut.

Det låter ju toppen att du har kommit till en punkt där du dels insett att det ligger på dig själv (om nu det stämmer) och dels att du är villig att försöka förändra det. Det tyder i mina ögon på en ovanlig självinsikt och en ödmjuk inställning till dig själv och dina fel.

Men var försiktig också, för ibland är det just puckon man träffar - d.v.s. personen har sådana stora brister att det inte är värt att satsa på honom. Du kanske har haft rätt i din känsla att personens brister är för stora att stå ut med. Man kan ju i så fall fråga sig varför man inte såg det tidigare, eller som sagt varför man har attraherats till en sådan person. I de fallen finns det ofta förklaringar i sin barndom och hur man har lärt sig att en relation "ska" fungera.

Men om det nu råkar vara så att du är överdrivet kritisk och hittar fel, så är det enligt mig inte det som är själva huvudproblemet utan istället varför du inte kan stå ut med dessa brister. Ge några konkreta exempel på brister, så blir det lättare att fortsätta diskutera det (om du vill). Jag tänker att du själv säkert inte är perfekt och har också brister av olika slag, så varifrån kommer den här känslan av att inte kunna stå ut med andras?

Sen finns det ju alltid sätt att försöka lösa problemen som uppstår i samband med en persons brister. Om en person är dålig på att se när det behöver städas, kanske man kan lösa det genom att den personen får ansvaret att ta hand om bilen och en själv ansvara för att bestämma när städningen ska ske. Bara som ett exempel på hur en kompromiss kan se ut. Det handlar då att man behöver kunna kommunicera fram en lösning på problemet, så då är vi tillbaka i den viktiga förmågan att kunna kommunicera.

Sedan är det ju så att vissa brister behöver man kunna överse med. Om en person t.ex. behöver gå iväg och vara ensam i samband med ett bråk, kan det vara svårt att få personen att ändra sig. Det kräver kanske en stark vilja till förändring hos personen tillsammans med år av terapi. Då kanske man behöver hitta ett sätt att förhålla sig till den bristen, stå ut med den och se att personens andra positiva sidor överväger dennes brister.

Det är också väldigt vanligt med närhetsproblematik. Det innebär att man gärna söker efter och hittar brister hos sin partner för att man själv inte vågar/kan/vill komma nära den personen. Så fort relationen är på väg att utvecklas och växa starkare och närheten växer blir personen omedvetet rädd och börjar hitta fel i syfte att lämna. Vet förstås inte om detta stämmer in på dig.

När jag tänker efter så tror jag faktiskt det har varit så här: de puckon jag träffat har inte behandlat mig riktigt väl (de har inte varit seriösa) och då har jag blivit ledsen och velat ha mer, medan de jag träffade som faktiskt ville mer med mig har jag hittat fel på och avbrutit förhållandet inom max 1-2 månader. Så det där sista du skrev om närhetsproblematik tror jag kan ligga lite bakom för jag har läst en bok om det tidigare som var väldigt spot on.

När jag träffade min man hade jag haft en period av bara puckon som krossade mitt hjärta hela tiden. Jag bestämde mig då för att vara lite mer öppensinnig och "testa något nytt", dvs gå ifrån "mallen" som jag vanligen brukade falla för. Snabbt träffade jag då min man som visade sig vara världens snällaste kille i den bemärkelsen att han verkligen ville träffa mig, hela tiden - till skillnad från de jag tidigare hade dejtat där det var jag som fick vara drivande. Jag kände mig verkligen älskad och allt var så enkelt. Så här i efterhand vet jag att det inte var några världsomvälvande känslor jag hade för honom men samtidigt var jag säker på att denna person var den jag skulle leva med resten av mitt liv, jag såg ingen framtid utan honom. Kan låta paradoxalt..

Några konkreta exempel på brister hos min man är:
Lathet: man måste tjata på honom gällande allt praktiskt som städning osv (japp, man hör om det i de flesta förhållanden tycker jag men det är inte desto mindre jobbigt) och han har själv erkänt att han hellre ligger på soffan för att det är tråkigt att göra allt det där som måste göras. Men det värsta är att det inte händer något i form av renoveringar. Istället är det mina föräldrar som har gjort det mesta i huset ärligt talat.
Intelligens: jag slås nästan varje dag av hur korkad min man är. På riktigt. Han tror tex att begreppet "tvätta pengar" handlar just om att köra pengarna i tvättmaskinen.  
Negativism: han och hans familj klagar på allt. Är det inte för kallt så är det för varmt, allt är så j-vla jobbigt och de tycker att de är så mycket bättre än alla andra som är så korkade (de har verkligen ingen självinsikt alls). De känner också en väldig underlägsenhet mot alla som har utbildat sig, vilket jag har och inte de, och kommer ofta med kommentarer om att personer som har läst vidare är "sönderlästa" eller "fina". 
Egoism: när jag startade eget när barnet var några månader jobbade jag nästan 100% varav de flesta timmar på kvällar och nätter, medan jag också skötte allt hushåll och tog hand om barnet som dessutom inte sov bra på nätterna. Men jag fick minsann "skylla mig själv", som han sa, som jobbade så mycket och sent på nätterna. Hans sömn var mycket viktigare. Han, och hans familj, skulle också mycket hellre se att jag jobbade deltid och istället tog hand om hem och barn, som man gjorde förr.. 
Mål i livet: jag är driven, vill utvecklas som person, vill få ut något av livet, uppleva nya saker och se mig omkring. Min man är fullkomligt nöjd bara han får ha en gård och en familj. Han behöver inget mer har han sagt. 

Detta var ett litet utdrag av brister som jag känner att jag inte kan leva med längre. Självklart är jag inte själv perfekt. Jag har kontrollbehov, blir lätt stressad, kan tjura och är konflikträdd. 

Kommunikationen oss emellan har också varit dålig. Fram tills nu har vi bokstavligt talat aldrig bråkat. Istället går vi med saker inombords. Vi har mycket bättre kommunikation nu sedan jag sa att jag inte längre hade känslor för honom, men det är ju för sent och han tycker att jag ger upp för lätt och skulle ha kämpat mer eftersom vi nu har "kommit på rätt köl". Men är känslorna borta så är de. Jag sa det dock för sent. 

Min självkänsla är i bott efter att ha försökt anpassa mig efter min man så länge. Jag ville inte vara den barska, kontrollerande kvinnan som bara klagade så istället kvävde jag mina egna känslor och höll mest med även fast jag inombords kunde tycka att något var helt urbota dumt. Detta har jag gjort att jag inte längre vet vad som är rätt eller fel i olika situationer och fastnar i dessa tankar hela tiden: vad är rätt eller fel? Och hela tiden återkommer jag till att det är MITT fel - allt är mitt fel. Det spelar ingen roll vad det gäller, stort eller smått, så är nog mitt eget tankesätt fel. Jag har dessutom en stark tendens att alltid vilja vara andra människor till lags och glömmer bort mig själv och det präglar mitt liv väldigt mycket. Jag ska därför till VC imorrn för att försöka få beviljad tid till psykolog som kan hjälpa mig att reda ut mina tankar.

Det blev väldigt långt detta, men kanske ger det en klarare bild av situationen. Själv känner jag att OM jag skulle träffa någon ny (jag skriver om för just nu vet jag inte ens om jag tror på kärleken längre) så är jag mer på det klara med vad jag söker och vad jag INTE söker efter. Men då kommer jag tillbaka till den där frågan: om jag är för kräsen och har orimliga krav på en partner..?

Du vet vad som inte fungerar och du vet vad du inte vill ha - på vilket sätt skulle det vara för höga krav?

Att ha för höga krav innebär faktiskt tvärtom att man söker egenskaper eller en person som inte alls lever den verklighet man själv lever i. Tex att aktivt leta efter en man med hög inkomst om man själv är arbetslös eller att vilja ha en man med dyra vanor för att kunna sola sig i glansen av honom. Eller vilja ha en aktiv gymkille när man själv aldrig tränar men tycker att man är för snygg för något annat... Hänger du med? DET är att ha för höga krav.

Att ha för höga krav betyder att du själv inte matchar det du söker.

Tex en överviktig kille som äter chips och spelar dataspel som inte nöjer sig med något annat än en smal, vältränad 10-poängs-tjej. Eller en kille i 50-års åldern som tror att bara genom ålder och erfarenheter ska kunna få en 25-åring.

Jag tror du ska leta efter en man som är som du själv. En utbildad man, kanske nån som på något sätt driver eget företag, en man som är driven och framåt och tar egna initiativ, en man som behöver och vill ha en likasinnad kvinna och en man som är självgående i hem och hushåll.

Hej igen!

Vad duktig du är på att beskriva problemen, du gör det så exakt och tydligt och utan att försköna på något sätt.

Uppenbarligen har du funderat mycket över ditt sätt att vara och dina preferenser hos män. Jag blev lite nyfiken på vilka män de var som var intresserade av dig och som du ganska snabbt bröt med. Bröt du med dem på goda grunder, eller var det mer svepskäl? Du kanske kan utforska mer med psykologen detta kring ditt ev. närhetsavståndstagande. Jag tänker att du antagligen behöver gå tillbaka till barndomen/uppväxten och fundera lite över orsaker där. Hur såg relationen mellan dina föräldrar ut? Vilken närhet fick du själv som barn? etc...

Du valde en snäll man. Uppenbarligen hade du känslor för honom. Du har hittat en del fel på honom i efterhand, men det betyder inte att det var fel beslut att bli tillsammans med honom. Utifrån din beskrivning får jag intrycket att ni mycket väl skulle ha kunnat fungera bra tillsammans, trots era olikheter, men att ni föll på bl.a. er bristande kommunikation. Du beskriver att du har gått länge och känt och tyckt saker utan att berätta om dem. Det är förödande i en relation. Jag tror att det är väldigt viktigt att du tar med dig det till nästa relation. Öppenhet, ärlighet och kommunikation om känslor och tankar är något du behöver sätta mer fokus på!

Jag tänkte kommentera lite av din mans brister och hur jag ser på dem:

* Lathet
Jag förstår att man blir irriterad på någon som prioriterar vila och som har svårt att  få ändan ur och börja jobba. Men alla har ju olika grad av energinivå. Hans energi kanske går åt till saker som du inte har tänkt på. Jag tänker dock att om ni kommunicerade kring detta, kom fram till avtal om vem som gjorde vad, etc, så finns det ju ändå lösningar. Men visst, det kräver en öppenhet till förändring och att båda lägger ner jobb på att förstå varandras synpunkter och tankar.

* Negativism
Jag vet inte varifrån hans negativism härrör. Är det t.ex. ett drag som kommer från hans familj, där man väljer att se svårigheter och inte lösningar. Eller har det kanske med roller att göra, där du fått ta rollen som en uppmuntrande positiv person och han tagit rollen av att söka tröst hos dig? Om det ligger i hans personlighet att se negativt på saker och ting, blir det säkert svårt att mötas och kompromissa om den saken. Det kan ju faktiskt bli en orsak till att man separerar och som man inte kan komma förbi ens med god kommunikation.

* Intelligens
Man kan vara bra/intelligent på olika saker. Det jag tänker är att om man inte kan resonera och föra fram argument och dra slutsatser, så sätter det käppar i hjulen för kommunikationen. Och det blir säkert inte så kul att leva med någon som inte förstår vad man menar när man för olika typer av resonemang.

* Egoism
Ofta tror jag anklagad egoism handlar om en brist på god kommunikation. Även om man har svårt att omedelbart inse att jag behöver nog hjälpa den andre som får göra så mycket, kan man ofta lösa det genom kommunikation och avtal. Om den andre vägrar att kompromissa med sina egna behov, kanske man kan säga att personens egoism är stark. Då ska man absolut lämna. Utan kompromissvilja har relationen ingen framtid.

* Mål i livet
Jag tror att det är möjligt att leva ett bra liv tillsammans även fast båda har olika mål. Det är dock säkert lätt att tröttna på en person som inte har några mål alls, eller som inte utvecklas. Har man väldigt skilda målsättningar, behöver man säkert kompromissa mycket för att kunna möjliggöra båda. Dock tror jag att man kan utvecklas av att ha skilda mål, så jag ser inte detta alltid som ett problem.

Jag tror att du är något på spåren när du hos dig själv upptäcker en känsla av att vara till lags, och att du i dina tankar ofta skyller saker på dig själv. Där är ofta också givande att gå tillbaka tills sin barndom och undersöka om man kan förstå varifrån den här egenskapen kommer ifrån. Har du i din barndom blivit tvungen att ta ett stort lass själv, och tidigt ta ett stort ansvar? Har andra i din omgivning beskyllt dig för saker, eller har du själv börjat tänka så om dig själv av andra anledningar? Tror att det här kommer bli nyckeln för dig att få bättre förutsättningar för nästa relation.

Vårda dina tankar om dig själv och stå upp för det du tänker och tycker!

Jag tror att problemet inte främst ligger i ditt val av man, utan i just vikten av att kommunicera ärligt och direkt om vad ni tycker. Du skriver t.ex. att ni inte har haft några bråk i relationen - och det ser jag som ett väldigt tydligt osundhetstecken. Jag tänker också att om du kommunicerar tydligt om dina tankar och känslor med en potentiellt blivande partner kommer många av problemen att lösa sig, och du kommer då inte behöva känna att du hittar fel på honom. De ev. fel du hittar, berättar du om, och sedan kompromissar ni fram en lösning. Därefter behöver du inte gå omkring och irritera dig på det. Och om han inte är rätt man kommer han då inte gå med på att göra kompromisser, eller inte kunna hålla dem, och då får du leta efter en annan som passar bättre.

Kort och förenklat sagt: Det handlar inte så mycket om att hitta en man utan brister (en sådan person finns inte) utan hitta en man som är du kan kommunicera med och söka kompromisser med i de delar där ni krockar. Med det inte sagt att du inte kan ställa vissa andra krav på honom. Förutom kravet på kommunikation och kompromissvilja är det viktigt att han i själ och hjärta vill dig väl, att ni förstår varandra hyfsat väl, att ni har någorlunda samma grundvärderingar. Men väldigt mycket kan ni säkert finna en samsyn i genom kommunikation.

Det tror jag med