Jag har blivit mobbad o utfryst av min sk familj hela mitt liv o nu blir även mitt barn det.
Jag har 6 syskonbarn vart hela uppväxt jag inte fått varit med o se.
Mitt barn har inte fåt träffa en enda kusin.
Mina sl föräldrar har inte hört av sig till mitt barn på över 3 år, jag har till o med erbjudit mig pengar för att de aif skulle ringa o prata med mitt barn någon gång i månaden De har missat hela mitt barn uppväxt.
Tyvärr stöttar släkten detta då vi inte fick komma på släktkalas när min mormor fyllde jämt. Jag fick veta dagen efter att det hade varit kalas.
När jag fick cancer för några år sen, skickade min ena sk syster ett sms där hon skrev att hon hoppades att jag skulle dö fort så att mitt barn skulle slippa mig.
Min sk mor tyckte det var värre att 2 av mina syskon...har 4 st....hade blivit dumpade. Att jag inte visste om cancern hade spridit sig, om jag skulle överleva en stor operation o var obeskrivligt rädd, det var ju inte så farligt.
Jag fick stötta mig själv medan jag tog hand om mitt barn o försökte få stopp på den mobbingen h*n utsattes för.
När jag var liten, fick jag gå i trasiga kläder o sommarklädd mitt i vintern. Fick sova periodvis på golvet.
Mina föräldrar skyllde sina problem på mig o ville ha mig fosterhemsplacerad men när det sen blev aktuellt så ändrade de sig för då skulle de inte ha någon barnvakt. Jag hade hand om min minsta sk syster om nätterna medan de var ute o söp. Jag var 8 år första gången o hon knappt 1 år.
Mina sk föräldrar visste om att jag blev mobbad i skolan men det struntade de i.
Jag hade aldrig några saker som var mina, utan de var alltid till låns så länge inte någon annan ville ha det/dem.
Jag visste hela min uppväxt att jag skulle bli utkastad hemifrån när jag fyllde 18 år o jag hade tur som träffade en mycket äldre man 8 veckor innan jag fyllde som jag flyttade till. Vet inte var jag skulle ha tagit vägen annars.
Men mig fick jag bara kläderna jag kunde smuggla med mig.
Jag fick aldrig några kramar eller uppmuntrande ord, aldrig blivit firad, aldrig fått höra ett snällt ord, aldrig blivit tröstad, var konstant rädd när jag växte upp.
Jag är över 40 nu o har psykiska problem pga min uppväxt. Jag har hemska mardrömmar, höjer någon en arg röst blir jag vettskrämd, jag kan inte säga/tänka/tycka något positivt om mig själv o jag hatar mig själv för att mitt barn blir mobbat o utfryst av min sk familj. Nu är mitt barn så pass gammalt att h*n förstår att det inte är hens fel att vi är ensamma men åren innan dess var hemska för oss båda.
Jag sitter o gråter o mår piss när jag skriver detta o då har jag inte orkat skriva om incesten, flera våldtäktsförsök inom familjen, gapen, skriken, namnkallandet, blåmärkena...allt hemskt som jag tvingades genomlida o det var mitt egna fel.
redan som väldigt liten fick jag lära mig att inte höras, synas, märkas o be om ursäkt för att jag existerade. O det är precis på samma sätt nu, för ni skulle bara läsa vilka hemska sms o mail mina sk syskon har skickat till mig genom åren.
Psyksjuka jag....
