Anonym (Anonym 666) skrev 2019-07-30 08:42:18 följande:
Tough love är något du också behöver. Din son är myndig och du försöker tala om för honom hur han ska leva sitt liv? Du nekar honom att vara i sitt eget hem för att du är bortrest? Du tar hans egendom och drar iväg med? Du förolämpar honom och förminskar hans känsloliv genom att påstå att han har en diagnos? Undra på att han är förbannad....
Du måste acceptera att din son gör sina egna val, och att du faktiskt inte har rätt att anmärka på det. Jag förstår att du oroar dig men du måste visa det på rätt sätt i rätt situation, t ex kring droger. Men det är han själv som väljer om han vill sova bort sina dagar, om han blir aspackad (som de flesta ungdomar), om han helst vill vara med kompisar (helt normalt) osv.
Dålig stil av honom att inte kunna ställa upp som kattvakt, men då vet du ju det inför framtiden.
Ta ett lugnt samtal där du förklarar att situationen inte fungerar längre, att det blir bäst om han flyttar ut för det är faktiskt dags att han får gå ut i vuxenlivet. Han måste skaffa eget boende, han har ju fast jobb så minst ett halvår har han haft på sig att leta. Jaha, men det är dags att stå på egna ben då.
Håller med här. Det är hans hem, måste vara svårt för barn med flera hem där dom inte är välkomna alltid. Förstår också att man kanske inte vill ha röjarparty där när man är bortrest men jag tycker inte det är självklart att porta honom från hans hem, det är lite fult. Har själv samma situation med barn vv.
Ja, att bestämma över en ung vuxen och ta hans saker, säga att han har en diagnos vilket du väl inte lär vara kompetent att bedöma? Jag hade som ung tjej blivit urarg.
Men visst är det dags för honom att skaffa eget boende, han är redo. Minns sista tiden jag bodde hemma som 19-åring, det skavde rejält. Ville kunna ta hem kompisarna och pojkvännen, speciellt min pappa ville detaljstyra mitt liv. Vilken lättnad det var när flyttlasset gick, ren lycka. Är inte meningen att barn ska bo hemma när dom är vuxna och en del blir det tidigt.
