Sambo som röker på dagligen

Har nu levt med min sambo i nästan 10 år. Det har varit en relation fylld med svårigheter som mestadels beror på honom. Har alltid älskat varannan har försökt tro på förändring och förbättring. Försökt vara stöttande i de mest absurda situationer. Vi har ett litet barn tillsammans också. Senaste åren har han betett sig fruktansvärt dåligt mot mig. Han styr all kommunikation och använder det som maktmedel. Han vägrar diskutera eller prata om något. Blir jag ledsen så drar han och säger att han inte vill prata med någon som gråter.

Nu uppdagas det att han under hela vår relation rökt på varje kväll!! Blir så fruktansvärt förbannad och äcklad. Förklarar dock hans labila humör och beteende. Han har nu gått med på att gå i samtalsterapi eftersom jag absolut inte vill vårt barn ska ha en missbrukare till far och för vårt barns skull är jag mån om att han blir drogfri. Han säger han vill vår relation ska fortsätta men ändå sen detta uppdagats har han inte ansträngt sig alls och fortsätter bete sig fruktansvärt dåligt emot mig. Jag känner att jag absolut inte vill slösa mer tid och lidande på honom! Men jag drar mig så för jag tycker det känns fruktansvärt att inte få vara med vårt barn varje dag. Varannan vecka känns som ett ännu större straff. Hur jag än gör så känns det som att det är jag som får det största lidandet. Känns så orättvist efter allt jag investerat i honom och vårt familjeliv.

Samtidigt blir jag så rädd att lämna och förstår inte varför det ska vara så svårt. Verkar som jag är medberoende och inte kan ta samma klara beslut som förr. Är dessutom 30 och känns som jag aldrig kommer hitta någon att leva med eller få fler barn med. Detta är självklart sekundärt men vill berätta om alla känslor kring detta.

Är det någon som varit med om eller har erfarenhet om liknande situation?

Någon som har något gott råd eller vägledning till mig? Hur hanterar man denna situation på bästa sätt både praktiskt och emotionellt? Någon solskenshistoria kanske?

Känns så tungt och ensamt.

Har nu levt med min sambo i nästan 10 år. Det har varit en relation fylld med svårigheter som mestadels beror på honom. Har alltid älskat varannan har försökt tro på förändring och förbättring. Försökt vara stöttande i de mest absurda situationer. Vi har ett litet barn tillsammans också. Senaste åren har han betett sig fruktansvärt dåligt mot mig. Han styr all kommunikation och använder det som maktmedel. Han vägrar diskutera eller prata om något. Blir jag ledsen så drar han och säger att han inte vill prata med någon som gråter.

Nu uppdagas det att han under hela vår relation rökt på varje kväll!! Blir så fruktansvärt förbannad och äcklad. Förklarar dock hans labila humör och beteende. Han har nu gått med på att gå i samtalsterapi eftersom jag absolut inte vill vårt barn ska ha en missbrukare till far och för vårt barns skull är jag mån om att han blir drogfri. Han säger han vill vår relation ska fortsätta men ändå sen detta uppdagats har han inte ansträngt sig alls och fortsätter bete sig fruktansvärt dåligt emot mig. Jag känner att jag absolut inte vill slösa mer tid och lidande på honom! Men jag drar mig så för jag tycker det känns fruktansvärt att inte få vara med vårt barn varje dag. Varannan vecka känns som ett ännu större straff. Hur jag än gör så känns det som att det är jag som får det största lidandet. Känns så orättvist efter allt jag investerat i honom och vårt familjeliv.

Samtidigt blir jag så rädd att lämna och förstår inte varför det ska vara så svårt. Verkar som jag är medberoende och inte kan ta samma klara beslut som förr. Är dessutom 30 och känns som jag aldrig kommer hitta någon att leva med eller få fler barn med. Detta är självklart sekundärt men vill berätta om alla känslor kring detta.

Är det någon som varit med om eller har erfarenhet om liknande situation?

Någon som har något gott råd eller vägledning till mig? Hur hanterar man denna situation på bästa sätt både praktiskt och emotionellt? Någon solskenshistoria kanske?

Känns så tungt och ensamt.

Jag kan direkt säga att era problem inte beror på att han röker på, snarare är det så att man stabiliseras och får ett jämnare sinne av det men tyvärr har ni andra problem som inget gräs i världen kan förbättra.

Ert riktiga problem är det du nämner i första stycket, han verkar i grunden vara kontrollerande och rent barnslig. Rent elak faktiskt.

Du behöver fundera på om du vill satsa mer, sedan få med honom på tåget och isf gå i terapi tillsammans. Du har gott om tid att skapa en ny familj om ni går isär så sälj inte bort ca 50 år av ditt liv för att du är orolig! Det kan vara bättre att vara ensam än i en dålig relation...

Detta låter som ett relationsproblem och inte mycket annat.

Även låter det som din gubbe har en del psykiskt, och är det så är du mer mot chanslös att göra nått åt detta.

Även så finns det gott om killar där ute som skulle skaffa barn med dig på studs.

Mitt råd är att lämna, för kan aldrig se nått ändrar sig.

Och innan du ställer ultimatum om att han ska sluta, så ska du även fundera på om du ens vill fortsätta med honom som nykter.

För om du tror att man kan ställa ultimatum och sen använder detta som för avsluta förhållandet, så händer det ibland att de slutar.

Och då står man där med dumstruten i handen och ett förhållande man inte ens vill ha, allt för ett idiotiskt ultimatum.

Polares tjej testade detta i sitt förhållande och ultimatum och sluta dricka, han slutade såklart.

Så där stod hon i ett förhållande med en man som hon mer eller mindre hatade, men kände skuld i att lämna för hon hade ställt ett ultimatum som han uppfyllde.

 

Men vad är det du vill, han ska sluta vara så dum mot dig, eller att han ska röka mindre eller sluta röka helt?

Hej, din sambo missbrukar och det orsakar problem i er relation. Lyssna inte på den som sade att hans missbruk inte är problemet, för det är det.

Med missbrukare kommer lögner, undanhållande av information, labilt humör och svek. 

Du ska vara glad att du investerat i er relation, det betyder att du är en fin person som vågar känna kärlek och det kommer göra dig till en vinnare i längden.

Det är inte säkert att ni kommer ha barnet varannan vecka. Han missbrukar ju! Vill du ens lämna ditt barn hos en sådan oförutsägbar individ som en missbrukare? Nej delar ni på er får ni hitta andra lösningar. Blir det vårdnadstvist så talar mycket för att du får huvudsakliga vårdnaden.

Jag tycker du är värd bättre. Du vet inte utgången än.

Du är bara 30 år, du kan träffa nån annan och få fler barn. Det finns många bra män där ute.

Det är dessutom aldrig försent att träffa nån ny. 

Kram