Jag har och jag har tagit avstånd från hen idag. Hen var alltid sur och grinig, kritiserade mig om allt. Om jag hade glömt kläderna på badrumsgolvet så fick hen utbrott som blev en lång arg monolog om hur dum jag är. Dagligen såna saker. Jag utvecklades inte socialt utan bar nog som en 5-åring när jag flyttade hemifrån. Allt gick ut på att överleva.
Jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver fast jag fick aldrig stryk som jag tror du menar att du fick? Men vredesutbrotten, att alltid trippa på tå och må dåligt och vara livrädd hemma, skrikandet- det där skrikandet som höll på i timmar och dagar och veckor. Vet inte hur många gånger jag blev väckt genom att dörren for upp till mitt rum mitt i natten och morsan skrek och skrek på mig för gud vet vad. Det kunde hålla på i timmar och sen börja om nästa dag igen. Och skrek hon inte på mig så skrek hon på pappa. 99 dagar av 100.
"Som barn och ung kvinna blev jag tystare och tystare och med en rejält sargad självbild. Det har varit en lång kamp som ung vuxen att överhuvudtaget våga ta ton eller visa kunskaper i sällskap, i studier och i arbetsliv. Även att vara i kontakt med och kunna definiera egna känslor, eftersom den förälder som skräms och dominerar avgjorde vad som var tillåtet.
Har ni andra som skriver om psykisk misshandel och en aggressiv förälder också svårt att sätta ord på era känslor? Har ni tom undrat ibland om ni ens har några känslor? Det kanske är för att vi är så vana att stänga av och stänga ner och för att vi aldrig fick ta någon plats eller bli bemötta i våra känslor?
Psykisk misshandel ger också blåmärken men osynliga såna, tänk på det TS.