Min pappa har varit sur/grinig större delen av mott liv och projicerar mycket av sin skit på mig (sker än idag).
Kunde inte heller så mycket som att spilla ut ett glas mjölk utan att det blev sura miner. Vad tror ni dessa aggressioner kommer från och handlar om, egentligen? I min pappas fall så tror jag på depression. En obearbetad sådan
Har också funderat på det. Min mamma kunde ju bli arg om en gjorde fel men hon hade en helt annat approach och förklarade vad som blev tokigt. Hon skrek aldrig när en spillde mjölk på golvet eller när olyckshändelser skedde, typ att man tappade halva knäckemackan på mattan eller råkade välta något eller krånglade på morgonen, då var det mer "hoppsan hejsan, ingen fara".
Tror många män aldrig fått lära sig att uttrycka andra känslor än ilska alternativt att andra känslor ska stuvas undan t.ex. rädsla, sorg, skörhet, ömhet etc. Ett resultat av den skadliga mansrollen kanske. Måste vara jobbigt att gå runt och vara så sjukt förbannad hela tiden. Förstöra relationen till sina barn, bland annat. Och skada dom för livet.
Sen har jag ju insett i vuxen ålder att min pappa alltid varit superegoistisk mansbäbis som värdesatte materiella ting högre än människor, det var mer synd om köksgolvet som fick mjölk på sig än att jag fick en utskällning och grät i smyg på toaletten efteråt. Jag och min bror fick aldrig vara inne på hans kontor och kom vi in var det "RÖR INTE!!!!!!!" så fort en tittade(!) på något.
Kan tillägga att min pappa var utåt helt normal, social typ, välutbildad, högavlönat jobb osv. Hemma skrek han bara.