Min mamma visar tecken på tidig demens :(
Min mamma är 65 och har varit pensionerad ganska länge. Hon fick gå i tjänstepension vid 58, men valde att ta en del vikariat de första åren eftersom det var brist på personal med hennes specialinriktning.
Ungefär ett år efter att hon slutat jobba helt så upphörde även hennes uppdrag som sekreterare i den damförening hon är engagerad i (hon har nu suttit på alla poster utom ordförande som hon vägrar bli nominerad till).
Det var få jag började märka de första tecknen. Hon glömde helt okaraktäristiska saker och var väldigt snarstucken.
Så fort hon nämnde att hon kunde tänka dig att jobba lite extra några dagar i månaden med något där en inte behövde tänka eller kunna något så såg jag till att hon kom till mitt jobb (vår produktion är extremt varierande så anställd personal är några, sen tas det inhoppare vid toppar) och det hjälpte. Mer än jag vågat hoppas.
Men nu i sommar har det barkat iväg igen. Hon är hånfull och elak mot mig, blir agressiv och går i försvar (det var ditt fel för att du...) när jag påpekar saker som är fel eller hon glömt.
Vanligast är att hon (med väldigt nedlåtande ton) säger 'det har du drömt!' om saker som sagts och gjorts. Jag har inga problem med att jag har dåligt minne, har haft hela livet så jag lever medveten om det. Men jag hittar inte på eller drömmer att hon säger och gör saker.
Igår blev det så tydligt. Vi gick på stan och hade väldigt trevligt. Hon körde barnvagnen (hon använder den som rullator, men anser sig inte behöva en riktig) och vi skulle köpa fika från ett kondis där det fanns (och har funnits så länge jag minns) en stor skylt vid dörren om att lämna barnvagnen utanför. Jag gick in först och tittar snabbt, vänder mig och ser hur hon försöker knö in vagnen igenom dörrhålet. Går emot och hon backar som för att släppa ut mig. Jag tar tag i hantaget varpå hon börjar rycka och slita i den och kör nästan på människor när den svänger runt (3-hjulig så svänger lätt) så jag måste dra emot. Då börjar hon härja och försöja trycka in den i konditoriets dörr igen och jag höjde rösten lite (inte mycket, men lite eftersom jag redan sagt det några gånger men hon inte hört/lyssnat) och sa att det står att vagnar ska lämnas utanför. 'SKRIK INTE ÅT MIG! SLIT INTE VAGNEN UR HÄNDERNA PÅ MIG! DU UPPFÖR DIG INTE PÅ DET SÄTTET!' det hela slutade med att hon inte ska ha fika, och ångar iväg med vagnen så fort hon förmår. Jag slet inte i vsgnen, men jag höll i den så den stod stilla iom att hon höll på att köra på folk.
Hela utbrottet kändes väldigt lika de min 2,5-åring får flera gånger om dagen, och skulle varit roande om det inte var för att mitt hjärta höll på att brista. Det där är inte min mamma.
Hon har aldrig varit speciellt generös med beröm, men det beror på att hon är uppfostrad med tankesättet 'att berömma sina egna barn är som att berömma sig själv.'
Men hon har aldrig varit nedlåtande eller elak, den biten är helt ny. Hon svär och skriker efter mina barn, även det är nytt. Hon jobbade ännu när min äldsta föddes, han var ett väldigt krävande barn som liten och jag tycker att vår tillvaro är lugnare nu med 3 barn än den var då med bara honom. Då var hon tålamodet själv, nu har jag ångest varje gång jag måste be om barnvakt en tiimme eller två (pga läkartider eller möten medan maken jobbar)
Finns det något jag kan göra för att hjälpa henne? Hon kommer aldrig att acceptera att hon börjar ändras, lika lite som hon skulle acceptera någon undersökning för att kolla läget.
