Grymt besviken på min sambo

Behöver få skriva av mig lite och vill veta om det är jag som överreagerar eller inte. Jag är nu gravid i v 34 och har under nästan hela graviditeten känt mig rätt så ensam i det här. Vi har bråkat mycket och jag har varje gång påpekat att han inte lyssnar och inte visar intresse för varken mig eller bebisen. Han blir bara sur då och säger att han visst gör det. Han har två barn sen innan som fyller 9år och 11år nu under hösten. Han jobbar borta varannan vecka och är hemma varannan vecka. Vi har nyligen flyttat så kommer att ha dom varannan helg i höst och på liven men har hittills haft dom varannan vecka förutom nu under sommaren då det är uppdelat 3v hos biomamma sen 3v hos oss. sen i maj har jag haft problem med hemska gallstensanfall och sedan dessutom fått gravid diabetes. De senaste två veckorna har vi spenderat en vecka utomlands och sedan en i sommarstugan med hans barn och det har varit trevligt. Men han lägger 100% fokus på dom hela tiden och så fort dom har gått och lagt sig så är han för trött/upptagen med tlf för att ens orka känna på magen. Då tillhör att jag dom senaste två veckorna fått sånna extrema smärtanfall antagligen pga gallan så jag knappt kunnat andas och fått äta massa smärtstillande osv ungefär varannan dag. Senaste veckan har jag fått åka akut med ambulans till sjukhuset (givetvis själv iom att barnen va hemma) och fick igår igen åka in akut. Jag blev inlagd för observation men känner mig extremt ledsen och uppgiven då man inte ens undersöker utan jag får smärtlindring bara. Läkarna verkar inte vilja lyssna utan mest tycka att jag är gnällig. Men jag har så ont att jag till och med har svårt att glädjas åt bebis då jag varken får sova eller kan andas eller någonting. Så idag mär jag känner att jag verkligen behöver stöttning så har han inte möjlighet att vara med på sjukhuset för han ska åka med barnen till hans mamma och äta lunch och hjälpa henne att röja i något förråd. Han komfortbil sjukhuset en sväng med en tandborste och laddare typ och när jag blev jätte ledsen och börja gråta och sa att han borde vara här med mig så blir han bara ledsen och säger ingenting. Tillslut sa jag men åk du det är ju viktigt elller något liknande och då blir han lätt irriterad och säger ?tycker du jag ska skita i det eller?.

Jag orkar inte bråka utan undrar varför han inte vill vara med mig och vara stöttande. Barnen kan väl vara en dag med farmor? Dom är ju trots allt 9 och 11 år.. måste hans mamma ha hjälp med att röja förråd just idag när jag ligger inlagd på sjukhus?? Är jag för krävande? Varje gång jag tar upp det här med enbart fokus på barnen och inget på mig osv blir han dessutom jätte sur och ifrågasätter om jag tycker att han borde skita i sina barn. Vilket inte är alls det jag menar. Men man måste väl kunna få lite uppmärksamhet, särskilt i slutet av graviditeten och när man mår dåligt?? Jag känner mig utanför och ensam både i familjen och i graviditeten, vi har liksom bott ihop i mer än 4år nu och barnen och jag kommer bra överens. Så jag förstår inte.