Hjälp, vi så ja till ett utredningshem! Gjorde vi fel?

Jag har inget behov av det så du får väl se dig om efter några ja-sägare istället.

Vad fan har du med mitt liv att göra? Du frågar efter folks input, det är vad du får. Hoppas du fattar själv så småningom vad du ställt till med.

Vad fan har du med mitt liv att göra? Du frågar efter folks input, det är vad du får. Hoppas du fattar själv så småningom vad du ställt till med.

Jag har bott på ett sånt hem ett tag med mitt barn. Jag anser att det var totalt meningslöst. Personalen var väldigt trevliga och huset vi bodde i var jättefint. Hade terapi 2 ggr per vecka och typ praktik ett par timmar per dag. Någon i personalen kom alltid till vårt hem på kvällen och sa godnatt. På fredagar åkte vi tillsammans med övriga boende och storhandlade mat.

Förutom detta levde vi helt själva. Mitt barn gick i skola och sedan åkte vi till "stan" och shoppade, träffade vänner, gick på bio m.m.

Personalen hittade inga fel och det framkom tydligt i våra 2 möten med soc under denna tid. Jag ledsnade och ville flytta hem men fick nej hela tiden. En morgon möter jag föreståndaren utanför mitt hus som säger att jag måste packa snabbt för nu skulle vi plötsligt hem. Packade, hämtade mitt barn från skolan och fick skjuts hem. Vi hade ett hembesök av soc nån vecka efter hemkomsten och det var allt. Det kostar typ 1-2000 per dygn, så detta var sjukt onödig utgift för kommunen. Jag fick dessutom betala en hel del själv + min hyra och räkningar för mitt riktiga boende.

Hur gammal är ert barn? Stället vi var placerad på tror jag var ett av de bättre. Blev vän med en kvinna som hade bott på hemmet i 2 år med sina 3 barn och sedan flyttat till ett hus i området. Hennes äldsta och mitt barn gick i samma klass. Hon var en f.d narkoman och hade garanterat förlorat alla barnen om hon inte gått med på detta. Där behövdes hjälpen, hon tog emot den och har inte förlorat sina barn. För min egen del kändes det bara så fel men jag tänkte som du, bättre att säga ja och bevisa hur jag är som förälder än att förlora mitt barn. Man har inget val, soc utpressar en när de ger detta som alternativ så ja, ni gjorde rätt. Alternativet är att förlora barnet, nåt annat alternativ finns inte!

Jag har bott på ett sånt hem ett tag med mitt barn. Jag anser att det var totalt meningslöst. Personalen var väldigt trevliga och huset vi bodde i var jättefint. Hade terapi 2 ggr per vecka och typ praktik ett par timmar per dag. Någon i personalen kom alltid till vårt hem på kvällen och sa godnatt. På fredagar åkte vi tillsammans med övriga boende och storhandlade mat.

Förutom detta levde vi helt själva. Mitt barn gick i skola och sedan åkte vi till "stan" och shoppade, träffade vänner, gick på bio m.m.

Personalen hittade inga fel och det framkom tydligt i våra 2 möten med soc under denna tid. Jag ledsnade och ville flytta hem men fick nej hela tiden. En morgon möter jag föreståndaren utanför mitt hus som säger att jag måste packa snabbt för nu skulle vi plötsligt hem. Packade, hämtade mitt barn från skolan och fick skjuts hem. Vi hade ett hembesök av soc nån vecka efter hemkomsten och det var allt. Det kostar typ 1-2000 per dygn, så detta var sjukt onödig utgift för kommunen. Jag fick dessutom betala en hel del själv + min hyra och räkningar för mitt riktiga boende.

Hur gammal är ert barn? Stället vi var placerad på tror jag var ett av de bättre. Blev vän med en kvinna som hade bott på hemmet i 2 år med sina 3 barn och sedan flyttat till ett hus i området. Hennes äldsta och mitt barn gick i samma klass. Hon var en f.d narkoman och hade garanterat förlorat alla barnen om hon inte gått med på detta. Där behövdes hjälpen, hon tog emot den och har inte förlorat sina barn. För min egen del kändes det bara så fel men jag tänkte som du, bättre att säga ja och bevisa hur jag är som förälder än att förlora mitt barn. Man har inget val, soc utpressar en när de ger detta som alternativ så ja, ni gjorde rätt. Alternativet är att förlora barnet, nåt annat alternativ finns inte!

Till mig sa soc att vi skulle vara där max 3 månader men vi var där i nästan 10 månader. Jag tror att soc verkligen VILLE hitta något skäl att ta barnet från mig men de lyckades inte denna gång.

Socialtjänsten har redan en ganska klar uppfattning när man kostar på ett utredningshem (kostnaden är mellan 3000kr och 10000kr per dygn och person) socialtjänstlagen kräver att man "prövar" frivilliga alternativ innan man får ta till tvångsåtgärd så som LVU så därför ställs frågan om man ställer upp och skulle man svara nej är risken överhängande för LVU och då genomförs det ändå.

Syftet är många gånger att socialtjänsten behöver dokumentation för att styrka redan fattade beslut som ännu inte blivit officiella. Det är inte allt för ovanligt att socialtjänsten "köper" de svar man vill ha ifrån utredningshemmet.

Skaffa omedelbart ett juridiskt ombud är ett mycket gott råd för den som hamnar i en sådan här situation.  

Begär ut journalanteckningar löpande, det har du laglig rätt till även om det inte är populärt. Många gånger så stämmer inte journal och utredning med varandra och då är det bra att ha tillgång till ursprungsmaterialet

Ni behöver någon på utsidan att bolla med då det är lätt att göra "fel" och på så sätt få en utredning som sedan blir otroligt svår att bemöta i nästa instans.

Det jag menar är att det är av yttersta vikt att föra dialog med personer utanför utredningshemmet, då det kan vara många saker som kan te sig förvirrande på ett utredningshem och för att förstå vad som är lämpligast att göra i olika svåra situationer.

Det bästa är att kunna bolla med någon som har kunskap och erfarenhet i detta men har man inte tillgång till det så blir en god vän den ventil som man kan behöva.