Vill inte lämna bort min dotter till barnvakter

Är du aldrig orolig att något ska hända dig eller din man?

Man kan bli sjuk, ramla och skada sig, någon rattfull idiot kör bil och en krock inträffar. Då är det ju bra om barnen i alla fall är lite trygg med någon annan.

Du har inga försäkringar på nått heller då, eller?

Jobbar ingen av er? Går ni alltid till affären tillsammans?

Även om ni alltid är tillsammans kan man drabbas av sjukdom, både ni eller barnen.

Hur många barn och vuxna som helst hamnar på sjukhus på grund av mer eller mindre allvarlig sjukdom.

Det är inte bara andra det drabbar. Jag menar inte ni skulle lämna er barn hos andra, men barn bör ha andra de är trygga med.

Poängen var att det inte handlar om att gå och oroa sig för saker hela tiden, utan om att vara riskmedveten och att inte lägga alla ägg i en korg. Jag menar, jag har t.ex. kört MC på bana och tävlat. Jag oroade mig inte för att skadas ifall jag skulle köra omkull men är ändå rätt glad att de alltid har en ambulans på plats, utifall att. Att låta ens barn vänja sig vid andra människor och att klara sig själv lite grann känns som sunt beteende med låg risk och som dessutom gör att de skulle klara sig bättre OM något, mot förmodan, skulle hända er. Low risk, high reward.

Jag sätter på mig säkerhetsbälte när jag åker bil. Är det att låta onödiga rädslor styra mitt liv? Jag menar, jag har aldrig varit i en trafikolycka på 20 års bilkörande, så det borde vara totalt onödigt, eller hur?

Varför ska barn vara trygga med andra? Menar du att det skulle vara något dåligt? Var är anledningen att nån av er alltid är med?

Ursäkta, jag trodde att ett diskussionsforum var till för att diskutera, men det var tydligen fel. 

Mina barn har haft jättemycket glädje och känt trygghet av att vara med mormor å farmor tex, utan oss. Att de vet att de har en större familj de kan lita på är ju bara skönt. Själv hade jag en väldigt liten släkt och tyckte det var lite tråkigt som barn... och om nåt skulle hända.

Sen har det varit jättenyttigt ibland att få en paus från varandra och mina barn har fått nya infallsvinklar i livet av att vara med andra människor, blivit ännu tryggare.. utvecklande liksom

Det kan hända den ene föräldern något eller det ena barnet.

Skulle det hända den ene föräldern något, som en sjukhusvistelse på ett par veckor.

Skulle den andre föräldern då strunta i att besöka sjuklingen. Ta med små barn till sjukhus funkar dåligt. Små barn sitter inte tysta, de vill förhoppningsvis leka och springa runt. De blir griniga när de har tråkigt, är trötta eller hungriga.

De andra sjuka vill ha lugn omkring sig och personal skulle sätta stopp för det.

Sen är det synd om barn som aldrig lämnats utan mamma och pappa, de kommer få en chock den dagen de börjar förskolan eller om de inte kommer gå till någon förskola, så blir det väldigt jobbigt när de 6 år gamla ska börja förskoleklass.

För många är det väldigt sannolikt att de kan behöva hjälp. Ena föräldern kanske reser i jobbet och är flera timmar bort, då krävs inte mer än en plötslig matförgiftning, aktuttid hos tandläkaren eller ett fall med en bruten arm som följd och man kan behöva hjälp med barnet en stund. 

Javisst, ni gör som ni vill. 

Men till din fråga så gissar jag att folk tjatar om barnvakt av två anledningar:

1. Många tycker att småbarnstiden har en del jobbiga sidor och att det är jätteskönt att komma ifrån några timmar någon gång ibland. Många är också lite martyrer och vill visa utåt att de är sååå nöjda med att bara vara hemma, samtidigt som de innerst inne längtar efter lite egen tid. Därför kanske man "tjatar", för att visa att det verkligen ÄR okej att ha barnvakt ibland. De flesta som tjatar har nog haft egna bebisar och småbarn och kan relatera till den tiden själva. 

2. Man vill så hemskt gärna skapa en egen relation till det lilla barnet man är släkt med och älskar. Kanske känner man att mamma tar över helt när hon är med och att man inte riktigt får lära känna sitt barnbarn/syskonbarn. Låter man släktingar hålla, leka, mysa, mata, klä på etc? Lämnar man dem ensamma i ett rum med barnet eller är man hela tiden där?

En del föräldrar (främst mammor) verkar inte riktigt tänka på att också släktingar till barnet kan älska det från första stund. Självklart är det föräldrar som bestämmer och är viktigast, men utgår man  från BARNET är det ju en egen person och inte en förlängning av föräldern eller förälderns ägodel. Och för den egna lilla personen är ju trygga och fina relationer till nära släktingar bara positivt, oavsett om man har barnvakt eller inte. 

Inte heller är det uppskattat att bara se till sina egna önskemål. Även om barn inte har BEHOV av att vara med farmor några timmar, så kan det göra farmor så glad att det är värt det i en relation. Och farmors önskan kan lika gärna vara att hjälpa sitt eget barn, att få pyssla om sin vuxna sons familj lite. Inte behöver man lämna hemmet och dra ut på stan för det, men man kan ju passa på att sortera tvätt eller rensa lite ogräs eller något annat som ändå måste göras. 

Och att man blir "ombedd" att sluta med något betyder inte att man måste följa det. Visst är det jobbigt när folk uppbenbart struntar i vad man säger och tjatar flera gånger i veckan, men att påminna att man gärna ställer upp som barnvakt behöver inte vara att tjata. Barn växer och behov förändras, det som inte alls var aktuellt när barnet var 8 månader kanske vore toppen när barnet är 10 månader. 

Sedan vet du inte vad det är för bebis som kommer. Om ni inte ska vara hemma på heltid båda två kan du behöva hjälp fortare än du anar. Barnen kanske sover helt olika tider, nya bebisen kanske har kolik eller BARA är nöjd när du ammar. Då kan det bli tufft med en livlig ettåring.Självklart funkar det för det måste funka, men du kanske omprövar det där med ingen barnvakt snabbare än  du anar

Jag skriver inte heller om just dig, utan allmänt om folk och reaktioner och vad det kan finnas för bakomliggande anledningar till sådant som kan uppfattas som tjat. Självklart kan jag inte veta något om just ditt liv.