Är så less på mitt liv - eller inbillning?

Hej,

Känner att jag behöver skriva av mig någonstans och ventilera, i väntan på att ev gå och prata med någon om detta.

Mitt problem är att jag vela så mycket fram och tillbaka om hur jag känner för "mitt liv". För att göra en lång historia kort:

Jag bor i ett nybyggt hus med min sambo och vår 2-årige son. Vi har helt ok jobb båda två, stadig inkomst (men höga lån). Vi har varit tillsammans i 7 år nu. jag är 32 och han är 42. Lever ett till synes helt normalt och "lyckligt" liv.

Ibland känner jag stor tacksamhet för allt jag har. Min sambo är en bra man, han är snäll, ödmjuk, hjälper till i hemmet, är engagerad i vår son och framförallt så älskar han mig och sonen över allt på jorden. Han säger ofta att han älskar mig, ställer alltid upp och jag känner verkligen att han skulle göra vadsomhelst för mig. Jag har ett fint hus i ett fint område. Mitt jobb är helt ok, men inget herrejösses-kul jobb. Vi har en bra relation till våra resp. familjer.

Det jobbiga för mig är att jag ibland är helt likgiltig inför allt. Jag känner ibland att jag saknar mitt singelliv, när jag var "olåst" och kunde göra vad jag ville. Jag var attraktiv i andras ögon, barnfri och "vild". Nu är jag en tråkig och vuxen mamma som är just en MAMMA, som jag har svårt att definiera mig som. Det känns som ens glansdagar är förbi. Kommer jag aldrig mer att få vara nykär? Leva med samma man i hela mitt liv? Är han verkligen min "självfrände" eller finns det någon bättre där ute? PANIK! Låter kanske fånigt men det är så det känns. En livskris/ålderskris kanske. Jag är rädd att förlora mina föräldrar (som börjar bli till åren). Vad tar man sig till då?

Jag har inte jättemånga vänner, eftersom jag trivs i mitt eget sällskap, men kan ibland känna mig ensam. Jag har ingen direkt hobby. Känner en meningslöshet till och från. Låter så deppigt men men..

SAMTIDIGT som jag ofta tänker att; men oj vad bra jag har det! Många drömmer nog om att ha en så bra kille som jag har, att ha fått ett barn lätt och leva ett fint liv med mycket kärlek. En hobby kan man ju skaffa sig tex, bara man anstränger sig, likaså nya vänner. Känner mig så otacksam. Tänker ibland att jag kanske skulle vara gladare som singel.

Min sambo vill gifta sig, och på många plan vill jag det också. Men sen blir jag osäker. Finns det någon annan jag hade blivit ännu lyckligare med, eller är problemet hos mig.. Han vill även skaffa syskon till vår son och likaså där känner jag ena dagen att JA, vad underbart! Medan dagen efter så känns det som ett mörker, när alla pratar om tvåbarnschock osv.

Oj vilket inlägg... Antar jag söker lite råd och nån som får mig att vakna. Vet inte hur jag känner.

Anonym (Boll) skrev 2019-08-15 17:51:33 följande:

Försök skaffa någon ny hobby? Det kanske ljusare upp humöret.. Jag befinner mig en liknande situation. Jag valde faktiskt att separera. Men tillskillnad från dig så var mitt äktenskap ganska dött. Vi hade glidit ifrån varandra sedan många år och sexlivet var katastrof, osv.. Så nu väntar jag ut att skilsmässan ska få ha sin gång så jag kan påbörja mitt nya liv på riktigt. Jag känner NOLL behov av en relation utan ser fram emot att få tänka på mina egna behov, mitt bolag osv (och sjävklart barnen när jag har dem.). Sen att bli lite uppvaktad, ha hett kravlöst sex får bli en guldkant i vardagen. Jag är drygt 30 år och har bestämt att nästa år, när skilsmässan har lagt sig, ska bli mitt bästa år i livet hittills. Men det kommer innebära lite nätverkande av nya vänner (alla nära vänner är ammande med andra ungen och de vill såklart inte hänga med mig varannan fredag & lördag kväll), fast det ser jag fram emot. Sen om tio år kan jag kanske stadga mig med någon ny, när barnen är lite mer självständiga osv..

Tack så mycket för era svar, känns genast lite lättare.. Lite för att några även känner igen sig.

Jag tror att jag har en form av livskris som kommer och går lite från dag till dag. Jag har extremt svårt att släppa bilden av mig själv, dvs, ung och fri. Har jättesvårt att tänka på mig själv som en mamma och med allt vad det innebär.

Men jag ska ta till mig det med en hobby tex. Kanske kan det skapa glädje och mening och "något eget" som ger någon form av kick (kickar som jag tidigare fått av att tex få uppmärksamhet av andra män, att dejta, resa osv).

Jag får hoppas på det :)

Det är väldigt svårt att, med någorlunda sunt förnuft, "kasta bort" en så bra man som jag har. Det verkar inte vara jättelätt att hitta någon, som man trivs med och som faktiskt älskar en hängivet tillbaka. Kanske att jag tar honom för givet, han skulle ju ALDRIG lämna mig, och då försvinner lite av spänningen antar jag.

Det jag dock har lite svårt med är att just attraktionen kommer och går likväl. Ibland är jag SÅ trött på honom. Samma gamla tråkiga kille som man ska försöka bli tänd på. Jag har alltid haft svårt att behålla den där spänningen och åtrån till någon när förälskelsen lagt sig. Har svårt att se på honom som sexig nu när han börjar bli lite äldre och tex tappat träningen en del sedan sonen kom.

Usch vad ytlig jag låter.. Men det är svårt att styra sina tankar. Tyvärr.

Är så less på mitt liv - eller inbillning?

INNEHÅLL