Är så less på mitt liv - eller inbillning?

Hej,

Känner att jag behöver skriva av mig någonstans och ventilera, i väntan på att ev gå och prata med någon om detta.

Mitt problem är att jag vela så mycket fram och tillbaka om hur jag känner för "mitt liv". För att göra en lång historia kort:

Jag bor i ett nybyggt hus med min sambo och vår 2-årige son. Vi har helt ok jobb båda två, stadig inkomst (men höga lån). Vi har varit tillsammans i 7 år nu. jag är 32 och han är 42. Lever ett till synes helt normalt och "lyckligt" liv.

Ibland känner jag stor tacksamhet för allt jag har. Min sambo är en bra man, han är snäll, ödmjuk, hjälper till i hemmet, är engagerad i vår son och framförallt så älskar han mig och sonen över allt på jorden. Han säger ofta att han älskar mig, ställer alltid upp och jag känner verkligen att han skulle göra vadsomhelst för mig. Jag har ett fint hus i ett fint område. Mitt jobb är helt ok, men inget herrejösses-kul jobb. Vi har en bra relation till våra resp. familjer.

Det jobbiga för mig är att jag ibland är helt likgiltig inför allt. Jag känner ibland att jag saknar mitt singelliv, när jag var "olåst" och kunde göra vad jag ville. Jag var attraktiv i andras ögon, barnfri och "vild". Nu är jag en tråkig och vuxen mamma som är just en MAMMA, som jag har svårt att definiera mig som. Det känns som ens glansdagar är förbi. Kommer jag aldrig mer att få vara nykär? Leva med samma man i hela mitt liv? Är han verkligen min "självfrände" eller finns det någon bättre där ute? PANIK! Låter kanske fånigt men det är så det känns. En livskris/ålderskris kanske. Jag är rädd att förlora mina föräldrar (som börjar bli till åren). Vad tar man sig till då?

Jag har inte jättemånga vänner, eftersom jag trivs i mitt eget sällskap, men kan ibland känna mig ensam. Jag har ingen direkt hobby. Känner en meningslöshet till och från. Låter så deppigt men men..

SAMTIDIGT som jag ofta tänker att; men oj vad bra jag har det! Många drömmer nog om att ha en så bra kille som jag har, att ha fått ett barn lätt och leva ett fint liv med mycket kärlek. En hobby kan man ju skaffa sig tex, bara man anstränger sig, likaså nya vänner. Känner mig så otacksam. Tänker ibland att jag kanske skulle vara gladare som singel.

Min sambo vill gifta sig, och på många plan vill jag det också. Men sen blir jag osäker. Finns det någon annan jag hade blivit ännu lyckligare med, eller är problemet hos mig.. Han vill även skaffa syskon till vår son och likaså där känner jag ena dagen att JA, vad underbart! Medan dagen efter så känns det som ett mörker, när alla pratar om tvåbarnschock osv.

Oj vilket inlägg... Antar jag söker lite råd och nån som får mig att vakna. Vet inte hur jag känner.