Dottern vill inte till sin pappa, vad göra?!

Låt henne slippa - punkt!

Jag och min bror vägrade åka till vår pappa och träffades extremt sporadiskt när vi växte upp. Är tacksam mot min mamma över det.

Enligt Soc? Soc kan inte bestämma vad du ska göra gällande det.

Eller menar du familjerätten hos socialtjänsten? Har ni umgänge enligt dom eller juridiskt bindande avtal? Om varken dom eller avtal finns gör du inget juridiskt fel genom att hålla dottern hemma hos dig. Däremot så kan det hållas emot dig vid en vårdnadstvist om du obstruerat umgänge. Men dit är det långt.

Riktigt så enkelt är det inte idag. Umgängessabotage kan göra att man helt förlorar vårdnaden i slutändan. Idag har inte mammor samma försprång i dessa frågor som förr.

Men som sagt en tvist tar tid och i en sådan ska även barnets åsikter inhämtas och i en sådan så MÅSTE pappa samarbeta och gå med på samtal för att ha minsta chans, så detta kan om inte annat vara ett sätt att tvinga fram en dialog med pappa i ett sammanhang där även barnets åsikt tas fram.

Jag hade åkt hem till pappan och fört en diskussion utan dottern och talat om hur det ligger till och att detta måste lösas. Pappan måste förstå så han kan få en chans att ändra på vad som än är fel så att han inom en tid kan umgås med sin dotter utan att dottern mår dåligt av det.

Det är viktigast för dottern men även för pappan och deras framtida relation.

Sen får det ta den tid det tar, men flickan är ändå såpass att hon kan tala lite för sig och inte utsättas för tvång

Det låter ju inte bra att hon ha ångest. Men man måste veta varför hon inte trivs hos pappan. Det kan ju handla om att hon inte trivs med själva omställningen och då får man ju stötta henne i det. Däremot om det handlar om att pappan tar hand om henne på ett sätt som hon inte trivs med eller är taskig osv är ju en annan sak. Då skulle jag inte skicka iväg henne utan skulle tvinga pappan sitta ner med Er och reda ut. Sen tycket jag att socialtjänsten måste ju faktiskt hjälpa till mer. Msn kan inte bara säga att har pappan umgängesrätt ska barnet dit oavsett om den vill eller inte.

Åhh va jag känner med dig o din dotter!

När min son var i sexårsåldern så var det samma hos oss. Han grät, drömde mardrömmar och ville verkligen inte åka till sin pappa. Varje söndag satt vi i soffan o jag försökte verkligen lugna honom o en gång sa jag: jag vet att du är ledsen nu men sen när du väl kommer till pappa kommer ni göra massa roliga saker och det kommers kännas bra. Varpå min lilla son lugn svarar: varför ljuger du mamma?

Hjärtat höll på att gå itu. Fick inte heller hjälp av soc, och det varade ett tag sen lugnade sig sen. Håller tummarna att det blir bra för din dotter med.

Hej! Jag och min sambo hade samma problem med min bonusdotter, hon vägrade åka till sin pappa. Så vi fråga de henne varför hon inte vill. Detta då hennes bror verkade vilja det. Hon sa då ungefär "för att han bara pratar om Gud hela tiden. När jag blir rädd och har t.ex mardrömmar så här går jag till honom men då säger han bara att jag slå be till Gud. Sen måste vi läsa från Bibeln typ 2 timmar per dag och jag vill inte." Vi kände bara oj! Vi visste ju att han var "frälst" och massa skumt men inte att han skulle hålla på så mot barnen. Pojken var så lojal sin pappa för hur han var förr att han var bara tyst. Men något år efter så sa han också att det var/är jobbigt. Men mest för flicka då hon är mer mogen än pojken och förstod mer. Så vi försökte säga till henne att hon ska säga till sin pappa att inte göra så här. Men då sa hon att jon inte vågar. Vi tänkte ju att barn som är trygga med sin förälder vågar ifrågasätta och diskutera. Men då hon inte kände sig trygg vågade hon inte. Så vi fick hjälpa henne. Men då det inte hjälpte så slapp hon åka dit. Vi vad bara henne att samla mod och själv ringa till sin pappa och säga att hon inte vill. Sen så sa vi bara till honom att vi inte ja tvinga henne. Och han fattade ju det. Idag har min sambo hela vårdnaden.

Fast att inte trivas med omställningen kan väl vara ett skäl så gott som något att få slippa åka fram- och tillbaka...? Tänker jag, i alla fall.

Själv skulle jag avsky att bo i två olika hem. Jag kan inte förstå varför barn alltid måste tvingas göra det, barn som har ännu större behov av att allt är likadant, från dag till dag...

Men enligt lagen måste nog TS tvinga dottern att åka, oavsett dotterns känslor. Annars kan hon förlora vårdnaden på sikt. 

Jag håller med dig. Väldigt konstigt egentligen att barnen måste byta hem fast det är föräldrarna som inte kan/leva leva tillsammans. Borde vara tvärtom. Och extra svårt blir det ju för den här lilla tjejen som inte vill. Jag tänker Om problemet är själva omställningen så går det ju över när barnet har varit hos pappan i några timmar eller så men det ju värre om hon har ångest alla dagar hon måste vara där.

Tänk er själva att ha två platser man tvingas bo på.

Ofta är det så att det mesta man tycker om finns på det ena stället.

Finare rum roligare leksaker skönare säng allt man är van vid och som känns rätt finns i ett hem.

Sen kan det vara så att det finns olika regler ekonomiska förutsättningar i de olika hemmen. Fruktansvärt om vi vuxna tvingades byta boende varannan vecka eller helg.

Jag är själv skild och vet hur det är. Nu är barnen stora men när de var små var det jobbigt. Det är jobbigt än idag mellan oss i familjen.

Jag kämpade och gjorde så bra jag kunde. 2 barn bodde hos mig. Ett barn bodde hos sin mamma. När tonåren kom blev livet helt förändrat.

Då flyttade ett barn till sin mamma. Då krävde hon underhåll trots att jag inte hade krävt det av henne. Nä efter det blev det aldrig bra.

Bättre att inse att vissa familjer splittras och det aldrig blir bra.

Låt din dotter slippa vara hos sin pappa. Det är det bästa för alla.

Nu verkar det vara en pappa som inte vill lyssna, gå på samtal, förändra sitt förhållningssätt till barnet, då är det nog bäst att låta barnet stanna kvar. Hade det varit en pappa som engagerade sig, tillsammans med dig försökte hitta en lösning, då hade svaret varit annorlunda.
När sambons barn var i tonåren så hade de en period då de inte ville åka till oss. Men då tog sambon ett samtal med dom och frågade hur han och de, skulle lösa det. För han ville självklart träffa sina barn, men ville inte att det skulle var under tvång. För vår del så blev det så att de fick komma när det passade dom (och oss) och då blev det inte varannan helg längre, ibland kom de bara en dag och natt på två veckor, ibland blev det flera helger i rad, ibland bara den ena en kväll och den andra nästa kväll.
Det viktigaste var att det var frivilligt och faktiskt, så såg vi dom oftare än tidigare.

Låter hemskt att du måste tvinga dit henne fast hon inte vill. Kan du åka med henne till pappan och stanna där med henne om det bara rör sig om en helg? Barnets behov måste komma före föräldrarnas. Sjukt att man måste tvinga barn att åka och bo någonstans fast de inte vill och får ångest. Man skulle ju aldrig göra så mot en vuxen.

Jag själv lever i ett förhållande och är bonusförälder men jag och min sambo har ett gemensamt barn. När vi fick barn tsm tänkte jag att vi alla skulle vara tsm alltid och mardrömmen var just att vårat barn skulle behöva vara tvungen att vara ett "varannan vecka barn". Vi är inte riktigt "där" än men ibland känner jag att det är på gränsen av att det ska kunna bli så att vi går skilda vägar. Att det kanske är bäst att göra det nu medan vår lille bara är bebis. Men åh.. Jag vill innerst inne inte det och när jag läser ditt och alla andras inlägg så blir jag avskräckt. Jag vill aldrig låta vårat barn ha ett sånt liv... Men men ibland blir bara saker inte som man hade tänkt. Jag kan däremot hålla med många att folk skiljer sig alldeles för lätt idag. Jag tror att många knappt har varit ram i 5 år innan de skiljer sig. Jag vet att det här med massa saker att göra bland annat att det är mindre tabu idag än det var förr. Men alla borde veta att risken är stor att det tär på förhållandet när man skaffar barn. Finns även de (idag) som tror på att vi människor inte är gjorda för att leva med 1 person i resten av våra liv. Utan att vi skaffar barn med 1 person och sen ska vi gå ifrån denna person efter nåra år tsm och hitta ngn att spendera resterande liv med.. vet inte riktigt vad jag tycker om den teorin men.. det säger en del om hur folk ser på äktenskap och förhållanden. Vidare kan man se hur månha trådar här på familjeliv handlar om otrohet där en stor del personer (främst män) faktiskt är otrogna och bedrar sina fruar.. man blir bara så trött på hur folk skiter på familjelivet, sin partner och sitt äktenskap.. .

Har samma funderingar gällande mitt bonusbarn. I det här fallet har barnet alltid varit 50/50 och det är mamman barnet inte vill till, som ändå tog all föräldraledighet och så när hon var liten. Varje gång barnet ska till mamman skriker hon att hon inte vill till dit.

När mamman kommer vänder hin huvudet bort och vill inte ens hälsa. Försökt förstå varför men hon säger bara att det är tråkigt där, det är bara på det sättet hon kan förklara det, men vi förstår ju att det inte är en sån grej som gör det. Mamman gör ofta massa roliga saker för att hon ska vilja dit medan vi inte hittar på alls lika mycket. Så man undrar ju varför det är såhär.

Så svårt att veta vad som är bäst att göra i en sån här situation. Sambon mår ju jättedåligt när han måste tvinga och övertala iväg henne varje gång.