Finns det hopp?

Hej!

Sitter här nu, rödgråten och helt jäkla förstörd om jag skall vara ärlig.

Åkte in i torsdags 15/8 för att jag haft lite små blödningar i ca två veckor. Trodde ärligt talat inte att det var något fel, utan ville bara få bekräftat att allt var okej. För att jag har varit så himla överdrivet nojig enda sen jag plusade.

För att göra en lång historia kort så fick jag först ingen hjälp på gynakuten och fick snabbt tag i en tid på en privatklinik. Var så glad, skulle äntligen få se vårat lilla mirakel. Men möttes utav en käftsmäll, han såg ingen hjärtaktivitet och sa att den med största sannolikhet inte lever...

I panik och sorg åker jag upp till akuten igen och säger att dem måste kolla, kolla om det verklig en är så att den inte lever. Mannen på privatkliniken var så snurrig, frågade mig om jag såg nåt och flexade lite med måtten på bebis och hinnsäcken, så jag hoppades så att han hade fel.

Väl inne på gynakuten konstaterar hon samma sak, jag går sönder igen.

Nu har jag och sambon gråtit och försökt trösta varandra.

Vi vet ju såklart att man får oftast missfall utav en avdelning och man inte kan göra något åt det, men satan vad ont det gör.

Har såklart googlat massor med och det har väckt massa frågetecken hos mig, kanske mitt sätt att finna hopp på... Jag vet inte.

Jag hade min sista mens 17 juni, men har långa cyklar på 37 dagar, har haft längre med. Funderar på om vi leker med tanken att jag hade en 40 dagars cykel den månaden jag blev gravid, ägget tog lite längre på sig att fästa i livmodern och börja utvecklas. Kan jag vara i vecka 6+2,3,4 då kanske? (är i vecka 7+1 enligt app)

Enligt mina detektivgoogligar så är det jättemånga som inte fått se hjärtljud under vecka 7 (6+0 osv).

Hur är eran erfarenhet där?

Varför är dessa två läkare så snabba med att säga att bebis är död? Enligt ulbilden nedan så är bebis ca 5,6 mm och i storlek som om den är ca 6+1. Om dem vet att man inte alltid kan se hjärtat i dem veckorna, varför ber dem mig inte bara komma tillbaka utan att ge mig en dödsdom?

Åh, blir så frustrerad...Ska ju tillbaka om 4 dagar, men det uppfattade jag mer var för att sätta igång ett missfall.

Vet inte om jag ska sörja eller vara hoppfull, vad som liksom gör mest ont.

Det kanske låter otroligt dramatiskt detta men det är svårt att förklara när man har försökt sååå länge, och så lyckas man utan hjälp. Det känns verkligen om ett mirakel, det skulle inte sluta såhär!