Knäckt.

Jag sitter i en liknande situation som dig och om jag var du så skulle jag försöka ha ett eget boende, även om ni håller ihop som par. Jag träffade en man med barn sedan tidigare som var otroligt snäll och uppmärksam. Jag blev jättekär. Jag blev gravid och under graviditeten förändrades han, var ej stöttande, sa sårande saker, han till och med skrek och skällde på mig då jag låg i värkar och var på BB. Han pratade också om att han måste prioritera sina första barn så att dom inte kände sig utanför, tyvärr så betydde det i praktiken att jag fick göra alla kompromisser och allt skulle vara på hans villkor. Man är i ett ganska utsatt läge när man bor ihop och har ett litet barn. Men jag insåg allt detta lite för sent, en bra bit in i graviditeten såg jag varningssignalerna men det är först nu som jag verkligen fattar att detta inte bara är något jag inbillar mig. Nu är vårt barn tre år och jag sparar pengar för att kunna flytta, men mitt hjärta brister då jag tänker på att inte få träffa vårt barn på heltid.