Knäckt.

Efter ett riktigt dålig förhållande och månader av sorg när det tog slut träffade jag en ny och trodde jag hade hittat mitt lyckliga slut.
Så dumt. Jättedumt.
Jag blev ganska snart gravid men trots att det var oplanerat var vi jätteglada och planerade att flytta ihop och även giftermål.

Visst var det vissa saker jag funderade över, som att han har så svårt att ta ett nej när det kommer till sex, att han alltid ska ha allt på sina villkor annars surar han, att hans stora barn är så curlade och inte ens klarar av att slänga skräp i soporna utan slänger det på golvet, att han dricker för mycket (och fyllesnarkandet gör att jag måste sova på soffan vilket kommer bli sjukt obekvämt när magen blir ännu större) etc.
Att det är jag som städar och plockar. Hos honom.
Jobbar varannan helg så när jag fixar hemma hos honom på mina lediga helger har jag ingen ork att städa hemma hos mig. Har ett fysiskt krävande jobb och långa arbetsdagar så enda tiden jag har att göra något, träffa vänner exempelvis är på mina två lediga helger.

Igår sa han plötsligt att han kräver att jag är med på hans barns hobby varje helg (dvs hans "barnfria" helger då jag är ledig) "annars kommer det inte funka" och då kunde jag "lika gärna göra abort för han vill inte ha ett barn han inte bor med".

Är i v18. Vi har sett fostret på ultraljud. Vi har hört hjärtat slå. Ändå säger han så.
Är helt knäckt. Kommer aldrig i livet döda mitt ofödda barn.
Har inget direkt socialt nätverk och vet inte vad jag ska ta mig till.

Är det helt orimligt av mig att tycka att jag som snart är höggravid och sen har en nyfödd har rätt till tid för annat än att åka till hans stad och gå på hans barns hobby i den staden samt runt om i landet?
Är det orimligt att jag tycker att han kan spendera en av månadens helger med mig och bebisen?

Känner mig så jävla dum som hamnat i den här situationen.
Allt skulle ju bli så bra...

Anonym (nadja) Trådstartaren

Äldre 26 Aug 11:27

#4

Tack hörni. ????

Säger jag att han ska vika en helg åt mig och bebisen kommer han troligtvis göra slut. Skäms så oerhört för vad jag satt mig själv och det kommande barnet i, vet inte ens om jag klarar av att berätta för familj kollegor och de få vänner jag har. Hoppas väl att han ska ändra sig när bebisen väl kommit och det blir mer verkligt för honom.

Men skönt att veta att det inte är jag som är galen, vet bara inte om jag är tillräckligt stark att gå redan innan barnet har kommit. Har hört att man inte ska ta stora beslut när man är gravid pga alla hormoner. Vet inte vad det ligger för sanningshalt i det.

Anonym (nadja) Trådstartaren

Äldre 26 Aug 11:28

#5

Hm skulle inte vara frågetecken där vet inte varför det blir så här på fl

Anonym (nadja) Trådstartaren

Äldre 26 Aug 12:39

#9

Anonym (K2) skrev 2019-08-26 11:54:38 följande:

Ni bor ju inte ihop, så börja med att säga att du vill att han kommer till dig en helg istället för att du alltid åker till honom. Nekar han, så säg bara att du stannar hemma. Låt det liksom rinna ut lite i sanden, dra ner på träffarna, se hur det tas emot.

Fast det jag vill är ju att han ska vilja vara med oss och vara en familj utan en massa villkor från hans sida.

Anonym (nadja) Trådstartaren

Äldre 26 Aug 15:59

#13

Anonym (Rosi) skrev 2019-08-26 14:33:52 följande:

Usch, väcks ett obehag i mig att läsa detta då jag själv träffade en liknande man en gång. Kanske till och med är samma..

I vilket fall låter det som en otroligt egoistisk människa. "Du ska vara med på Mitt barns hobby", "Jag vill ha sex", "Du kunde likagärna göra abort eftersom Jag inte vill ha ett barn jag inte bor med"... Och så drickandet på det.

Men känn inte att något är ditt fel. Du kunde knappast veta hur det skulle bli, eftersom det antagligen kändes bra i början. Som flera andra säger låter det som att det bästa är att du inte fortsätter med relationen. Låter på din beskrivning som att det kommer vara rätt osannolikt att han ändrar sig, tyvärr. Har han någon bra egenskap som gör att du känner att du skulle vilja leva med honom?

Det jag föll för var just att han var så snäll och omtänksam. Helt olik mitt ex. Känns dumt nu.

Vi har pratat lite idag och nu säger han att han absolut inte vill ta bort barnet. Men att det kräver kompromisser. Vilket fortfarande verkar ligga helt på mig.

Är både ledsen och asförbannad. Hoppas ändå att det går att lösa. Blev själv bortvald av min pappa som barn och vill inte att det ska hända min bebis.

Anonym (nadja) Trådstartaren

Äldre 26 Aug 19:16

#20

Anonym (m) skrev 2019-08-26 17:41:25 följande:

Vilka kompromisser var HAN villig att göra?

Jo jag vet, har tagit upp det men inte riktigt fått ett svar. Han säger att han inte vill vara en pappa som glömmer sina stora barn när han får ny familj och det är ju bra men så är det ju inte alls nu.

Ska nog prata mer med honom och se om det går att lösa. Jag kommer inte bo med honom om jag känner att det är skadligt för mig och bebisen. På samma sätt som hans stora barn går före allt för honom går ju bebisen före allt för mig. Hoppas ändå vi kan lösa det till det bästa. Svårt att släppa drömmen om en riktig familj.

Vi har en semester inplanerad om några veckor men jag vet inte om jag ska åka. Har iofs redan betalat min del (som han använde till att betala sina räkningar).

Anonym (nadja) Trådstartaren

Äldre 26 Aug 21:17

#22

Anonym (A) skrev 2019-08-26 19:24:07 följande:

Håller med

Som jag skrev så är abort inte ett alternativ och han har backat och bett om ursäkt. Är jäkligt sårad ändå även om han egentligen inte menade det. Sånt säger man bara inte.

Anonym (nadja) Trådstartaren

Äldre 21 Sep 17:12

#28

Anonym (Kall) skrev 2019-08-30 17:54:38 följande:

Jag sitter i en liknande situation som dig och om jag var du så skulle jag försöka ha ett eget boende, även om ni håller ihop som par. Jag träffade en man med barn sedan tidigare som var otroligt snäll och uppmärksam. Jag blev jättekär. Jag blev gravid och under graviditeten förändrades han, var ej stöttande, sa sårande saker, han till och med skrek och skällde på mig då jag låg i värkar och var på BB. Han pratade också om att han måste prioritera sina första barn så att dom inte kände sig utanför, tyvärr så betydde det i praktiken att jag fick göra alla kompromisser och allt skulle vara på hans villkor. Man är i ett ganska utsatt läge när man bor ihop och har ett litet barn. Men jag insåg allt detta lite för sent, en bra bit in i graviditeten såg jag varningssignalerna men det är först nu som jag verkligen fattar att detta inte bara är något jag inbillar mig. Nu är vårt barn tre år och jag sparar pengar för att kunna flytta, men mitt hjärta brister då jag tänker på att inte få träffa vårt barn på heltid.

Vill absolut inte hamna i en sådan situation.

Hoppas få tag på större lägenhet som jag har råd med på min lön ifall jag måste kasta ut honom. Så det finns ju i bakhuvudet.

Har märkt att han lätt tappar tålamodet rejält med sina barn och skriker på dem för minsta lilla.

Kommer göra klart för honom att gör han så mot mig eller mitt barn är det slut och då kommer jag kräva ensam vårdnad. ????

Vill ändå tro att vi kan få det funka om vi bara reder ut vissa saker. Jag vet ju att han vill väl.

Knäckt.

INNEHÅLL